Hur vår familj återförenades

Berättat av Lars och Judith Westergaard

DERAS hus ser ut som ett helt vanligt hem för vilken lycklig dansk familj som helst. Det är ett trivsamt hus med en tilltalande trädgård, beläget i en fridfull by. På en av väggarna där inne finns ett stort fotografi av de friska och leende barnen i familjen.

Lars, fadern i familjen, är äldste i en av Jehovas vittnens församlingar. Hans hustru, Judith, är pionjär (heltidsförkunnare). De är nu ett lyckligt par, men det har inte alltid varit så. Lars och Judith har gått igenom en kris med sådana problem och känslor av bitterhet att de skildes och familjen splittrades. Men nu är familjen återförenad. Hur är det möjligt? De förklarar själva vad som hände.

Lars och Judith har inget emot att berätta om vad det var som gick så fruktansvärt snett i deras äktenskap och om hur de återförenades. De har en känsla av att deras erfarenhet skulle kunna vara till hjälp för andra.

Det började så bra

Lars: Lyckan i vårt äktenskap var fullständig när det hela började i april 1973. Det verkade som om hela världen låg öppen för oss. Vi kände inte till något om Bibeln eller om Jehovas vittnen, men vi var övertygade om att världen skulle kunna bli en mycket bättre plats att leva på, bara man arbetade tillräckligt hårt för det. Vi engagerade oss därför i politiskt arbete. Vår lycka spirade allteftersom vår familj utökades med tre friska och livliga pojkar — Martin, Thomas och Jonas.

Judith: Jag hade fått en chefsbefattning på en avdelning inom statsförvaltningen. Samtidigt var jag mycket engagerad i politiskt och fackligt arbete. Där blev jag så småningom anförtrodd ledande positioner.

Lars: Jag för min del arbetade inom en stor fackförening, där jag också avancerade till en framträdande position. Våra karriärer blomstrade, och allt såg ljust och lovande ut.

Vi glider ifrån varandra

Lars: Men vi blev så upptagna av våra egna respektive aktiviteter att vi tillbringade allt mindre tid med varandra. Vi arbetade för samma politiska parti, men inom olika delar av det. Det var andra som fick ta hand om våra tre pojkar, antingen privat eller på daghem. Eftersom vi båda två mest tänkte på våra egna angelägenheter, råkade vårt familjeliv i oordning. Högljudda gräl utbröt ofta när vi föräldrar tillfälligtvis råkade var hemma samtidigt. Jag började då använda alkohol som en sorts lugnande medicin.

Judith: Vi älskade naturligtvis fortfarande varandra och barnen, men vår kärlek vårdades aldrig på det sätt som den borde; den började tyna bort.  Till följd av det blev vårt förhållande mycket otrevligt, och det gick naturligtvis ut över barnen.

Lars: I ett förtvivlat försök att få rätsida på vårt familjeliv beslutade jag mig för att sluta mitt arbete. År 1985 flyttade vi från staden till den by där vi bor nu. Saker och ting förbättrades under en tid, men min hustru och jag fortsatte att vara koncentrerade på våra egna angelägenheter. Slutligen, i februari 1989, slutade vårt 16-åriga äktenskap i skilsmässa. Vår familj var slagen i spillror.

Judith: Det var fruktansvärt att se hur det gick ut över barnen. Vi var så bittra att vi inte ens kunde komma överens om gemensam vårdnad om pojkarna, så jag fick vårdnaden om dem alla tre.

Lars: Judith och jag hade gjort några förvirrade försök att hålla ihop vår sönderfallande familj. Vi bad till och med till Gud om hjälp. Men vi visste så lite om Gud.

Judith: Våra böner gav oss känslan av att Gud inte lyssnade. Långt senare förstod vi att Gud faktiskt lyssnar när vi ber till honom.

Lars: Vi förstod inte då att vi var tvungna att anstränga oss och göra förändringar när det gällde oss själva. Skilsmässan blev därför en sorglig verklighet.

En oväntad vändning för Lars

Lars: Men medan jag bodde ensam tog händelseutvecklingen en helt oväntad vändning för mig. En dag tog jag emot två tidskrifter av Jehovas vittnen. Tidigare hade jag alltid automatiskt avvisat Jehovas vittnen. Men när jag tittade igenom dessa tidskrifter, såg jag att Jehovas vittnen faktiskt tror på både Gud och Jesus Kristus. Det var en stor överraskning. Jag hade ingen aning om att de var kristna.

Ungefär samtidigt flyttade jag ihop med en annan kvinna som jag hade träffat. Det visade sig att hon hade varit ett Jehovas vittne. Hon visade mig i Bibeln att Guds namn är Jehova. ”Jehovas vittnen” betyder alltså ”Guds vittnen”!

Den här kvinnan ordnade så att jag kunde vara närvarande vid ett offentligt föredrag i en av Jehovas vittnens sammankomsthallar. Det som jag såg där väckte verkligen mitt intresse. Jag besökte Rikets sal på orten för att få veta mer, och ett bibelstudium kom i gång. Det tog inte lång tid för mig att inse att det sätt som jag levde på var fel, så jag flyttade ifrån min kvinnliga bekantskap och slog mig ner i min hemstad. Här tvekade jag lite, men så kontaktade jag Jehovas vittnen och fortsatte mitt studium av Bibeln.

Men jag hade fortfarande vissa tvivel. Var Jehovas vittnen verkligen Guds folk? Hur var det med allt det som jag hade fått lära mig som barn? Eftersom jag hade uppfostrats som sjundedagsadventist, kontaktade jag nu en adventistpastor. Han gick med på att studera med mig varje onsdag, medan Jehovas vittnen studerade med mig varje måndag. Vad jag önskade var tydliga svar från båda grupper på frågor angående fyra olika ämnen: Kristi återkomst, uppståndelsen, treenighetsläran och på vilket sätt församlingen borde organiseras. Det tog mig bara några få månader att utplåna alla tvivel. Inom alla fyra områdena — och inom alla andra områden — var det bara Jehovas vittnens trosuppfattningar som var helt grundade på Bibeln. Till följd av det började jag med glädje ta del i all församlingsverksamhet, och  snart överlämnade jag mig åt Jehova. I maj 1990 blev jag döpt.

Hur gick det då för Judith?

Judith: Då vår äktenskapliga kris var som värst, hade jag börjat gå i kyrkan igen. När jag fick höra talas om att Lars höll på att bli ett Jehovas vittne, blev jag långt ifrån glad. Vår yngste son, tioårige Jonas, besökte sin far ibland, men jag förbjöd Lars att ta med pojken till något av Jehovas vittnens möten. Lars vädjade till myndigheterna, men de stod på min sida.

Jag hade nu träffat en annan man. Dessutom hade jag blivit mer engagerad i politik och olika former av samhällsarbete. Så om någon hade talat om en möjlig återförening av vår familj vid den tiden, då skulle det ha förefallit omöjligt.

I mitt sökande efter argument mot Jehovas vittnen gick jag till församlingsprästen, som ögonblickligen medgav att han inte visste någonting om Jehovas vittnen och inte hade någon litteratur om dem. Allt han kunde säga var att jag gjorde bäst i att hålla mig borta från dem. Det gjorde naturligtvis inte att min negativa syn på Jehovas vittnen förbättrades. Men så blev jag tvungen att träffa dem på ett sätt som jag aldrig hade väntat mig.

Min bror som bor i Sverige hade blivit ett Jehovas vittne, och jag blev inbjuden till hans bröllop i en Rikets sal! Den upplevelsen gjorde att min syn på Jehovas vittnen ändrades drastiskt. Till min förvåning var de inte de tråkiga människor som jag alltid hade föreställt mig. De var vänliga och glada och hade till och med gott sinne för humor.

Samtidigt hade min före detta man, Lars, fullständigt förändrats. Han var mer ansvarskännande, ägnade mer tid åt barnen, var vänlig och behärskad i sitt tal och drack inte omåttligt som han tidigare hade gjort. Hans personlighet var så tilltalande! Han var nu den man som jag alltid hade önskat att han skulle vara. Det var en så frustrerande tanke att jag inte längre var gift med honom och att någon annan kvinna kanske en dag skulle gifta sig med honom!

Så jag gjorde upp planer för en utstuderad ”attack”. En gång när Jonas var hos sin far ordnade jag så att jag skulle åka dit för att träffa Jonas och Lars tillsammans med två av mina systrar, under förevändningen att de två mostrarna skulle få tillfälle att träffa sin systerson. Vi träffades på ett nöjesfält. Medan mostrarna tog hand om pojken, hittade Lars och jag en bänk där vi slog oss ner.

Så snart som jag tog upp ämnet om vår framtid, tog Lars till min förvåning upp en bok ur fickan. Den hette Gör ditt familjeliv lyckligt! * Han räckte mig boken och föreslog att jag skulle läsa kapitlen som handlade om mannens och hustruns roll i familjen. Han uppmanade mig särskilt att slå upp bibelställena.

När Lars och jag sedan reste oss från bänken, ville jag ta honom under armen, men han avvisade det vänligt. Lars hade ingen tanke på att inleda något nytt förhållande med mig utan att veta min syn på hans nyvunna tro. Detta sårade mig en del, men sedan insåg jag att hans inställning faktiskt var förnuftig och att den skulle vara till mitt eget bästa ifall han någon gång skulle bli min man igen.

Allt detta gjorde mig mer nyfiken än någonsin på Jehovas vittnen. Nästa dag kontaktade jag en kvinna som jag visste var ett Jehovas vittne, och vi bestämde att hon och hennes man skulle ge mig den information jag ville ha om deras religion. De kunde ge svar från Bibeln på alla mina många frågor. Jag kunde se att det som Jehovas vittnen lär har sin fasta grund i Bibeln. På den ena punkten efter den andra var jag tvungen att ge vika för sanningen.

 Under den här perioden anmälde jag mitt utträde ur kyrkan och avslutade mina politiska aktiviteter. Jag slutade också röka — det var faktiskt det svåraste av allt. Jag började studera Bibeln i augusti 1990, och i april 1991 blev jag döpt som ett Jehovas vittne.

Deras andra bröllop

Judith: Nu var vi båda döpta Jehovas vittnen. Trots att vi hade gått skilda vägar, hade vi båda studerat Bibeln. Tack vare dess utmärkta undervisning var vi helt annorlunda nu än vad vi tidigare hade varit. Vi brydde oss fortfarande om varandra, kanske på ett ännu innerligare sätt än tidigare. Nu var vi fria att gifta oss igen — och det gjorde vi. Med varandra. Den här gången skedde det inte i Köpenhamns rådhus, utan i Jehovas vittnens Rikets sal.

Lars: Det ofattbara hade hänt — vår familj var förenad igen! Vilken lycka och glädje vi kände nu!

Judith: Vid bröllopet var våra söner, många släktingar och många nya och gamla vänner närvarande. Det var en fantastisk upplevelse. Bland gästerna fanns några som hade känt oss redan under vårt tidigare äktenskap; de var glada över att se oss tillsammans igen och var överraskade över att se den äkta glädjen bland Jehovas vittnen.

Barnen

Lars: Efter vårt dop har vi haft glädjen att se två av våra söner välja att överlämna sitt liv åt Jehova.

Judith: Jonas har satt värde på Bibelns sanning ända sedan han som pojke blev bekant med den när han besökte sin far. Han var bara tio år när han berättade för mig att han ville flytta till sin pappa därför att, som han förklarade det, ”pappa följer Bibeln”. Jonas blev döpt när han var 14 år. Han har avslutat sin utbildning och är nu heltidsförkunnare.

Lars: Vår äldste son, Martin, är nu 27 år. De förändringar som han såg oss göra gav honom mycket att tänka på. Han flyttade hemifrån och bosatte sig i en annan del av landet. För två år sedan började han studera Bibeln tillsammans med Jehovas vittnen där på den orten. Efter bara fem månader var han redo att bli döpt. Han fortsätter med att göra upp fina planer för sin framtid som kristen.

Vår mellanson, Thomas, är inte ett Jehovas vittne. Naturligtvis älskar vi honom ändå, och vi har ett gott förhållande till varandra. Han är glad över de förändringar som har ägt rum i vår familj. Och alla fem håller vi med om att det är tack vare de bibliska principer vi har fått lära oss som vår familj återförenades. Vilken välsignelse det är för oss att nu ofta kunna samla vår familj under ett och samma tak — tre fina pojkar och deras far och mor!

Vårt liv i dag

Lars: Vi menar inte att vi har blivit fullkomliga. Men vi har lärt oss något — att kärlek och ömsesidig respekt är nyckelfaktorer i ett framgångsrikt äktenskap. Den grund som vårt äktenskap nu bygger på är något helt annat än vad det förut byggde på. Vi har nu båda två godtagit en myndighet högre än oss själva, för vi erkänner båda att vi lever för Jehova. Judith och jag känner verklig enhet, och vi ser framtiden an med tillförsikt.

Judith: Jag förmodar att vi är levande bevis för att Jehova är den bäste äktenskaps- och familjerådgivaren som finns.

[Fotnot]

[Bild på sidan 20]

Lars och Judith vid sitt första bröllop, 1973

[Bild på sidan 21]

Tre pojkar som förlorade sin enade familj och som fann den igen

[Bild på sidan 23]

Lars och Judith i dag, återförenade genom att följa Bibelns principer