Epidaurosteatern — Bevarad århundradena igenom

FRÅN VAKNA!:S KORRESPONDENT I GREKLAND

TYCKER du om att gå på teater? Uppskattar du det muntra skratt som en komedi kan erbjuda? Känner du dig uppmuntrad eller till och med upplyst av ett insiktsfullt drama som berör dina känslor eller lär dig något om den mänskliga naturen? Då kanske du skulle vara intresserad av att få veta något om Epidaurosteatern. Den har nära samband med uppkomsten av skådespel i det forntida Grekland.

Den grekiske geografen Pausanias, som levde på 100-talet v.t., skrev att i Epidauros finns den mest beaktansvärda teatern från den forntida världen. Fastän romerska teatrar är mer storslagna och praktfulla, finns det ingen arkitekt som skapat något som kan mäta sig med den skönhet och harmoni som kännetecknar teatern i Epidauros.

Den bäst bevarade

Den lilla byn Epidauros är belägen ungefär 60 kilometer söder om Korinth i Grekland. För 2.500 år sedan var den ett viktigt kommersiellt och religiöst centrum.

Under senare tider gav de mjukt böljande kullarna, de odlade fälten och dungarna av olivträd ingen antydan om att det hade funnits en stor teater där. En framstående grekisk arkeolog på 1800-talet, Panagis Kavadias, var emellertid säker på att dessa kullar dolde en välbevarad hemlighet. Hans nyfikenhet hade väckts av Pausanias beskrivning som citerades tidigare i artikeln, och han var övertygad om att han under detta alldagliga landskap skulle upptäcka en storslagen teater. Och på våren 1881 upptäckte han den verkligen.

Efter sex års hårt arbete ledde Kavadias utgrävningar till att en imponerande, nästan oskadad teater lades i dagen. Enligt arkeologer uppfördes denna teater omkring år 330 f.v.t. av Polykleitos den yngre, en  framstående skulptör och arkitekt från den närbelägna staden Argos. Den nutida arkitekten Manos Perrakis återspeglar den allmänna uppfattningen hos forskare när han kallar teatern i Epidauros ”den mest berömda och välbevarade teatern i Grekland”.

Upptäckten av Epidaurosteatern har varit betydelsefull för både arkeologi och arkitektur. Medan de flesta av de forntida teatrarna som finns kvar har delvis förstörts eller blivit ombyggda, har Epidaurosteatern förblivit orörd under århundradenas lopp på grund av att den har legat i tryggt förvar under mer än 6 meter mylla.

Den nutida besökaren kan mycket enkelt urskilja teaterns huvudbeståndsdelar. Orchestran, en plan, rund yta som var avsedd för dans och för kören, är omgiven av en smal list av marmor. Golvet är av packad jord, och i mitten finns ett altare. Bakom orchestran ligger skene (scenbyggnaden), av vilken endast grunden återstår. I början uppträdde skådespelarna på orchestran, och dekoren bestod av målade fonder monterade på vridbara tresidiga brädkonstruktioner placerade vid sidorna av scenen. Senare började skådespelarna uppträda på golvet i själva skene och överlät orchestran till kören, och dekoren flyttades till skenes väggar.

Ursprungligen hade Epidaurosteatern plats för 6.000 åskådare. Under 100-talet f.v.t. byggdes den övre delen ut för att kunna rymma ytterligare 21 rader med sittplatser, vilket gjorde att det totala antalet platser blev mer än 13.000. Första radens sittplatser, som var reserverade för dignitärer, skilde sig från de övriga genom att de byggdes av en rödaktig stensort och hade ryggstöd.

En häpnadsväckande akustik

Epidaurosteatern är berömd för sin enastående akustik. ”Minsta ljud — ett djupt andetag eller ljudet av en pappersbit som rivs itu — kan höras tydligt ända uppe på den översta raden”, säger arkeologiprofessor S. E. E. Iakovídis.

När turister besöker denna teater, brukar många av dem vilja stå i mitten av orchestran och recitera dikter eller sjunga sånger eller också viska till sina vänner som sitter långt uppe på de översta raderna. De blir imponerade av hur utomordentligt väl ljudet når ut till varje hörn av denna stora teater.

Det är den amfiteatraliska, halvcirkelformade utformningen på Epidaurosteatern som tillskrivs äran för att en sådan god akustik har uppnåtts. Detta påminner oss om när Jesus framförde predikningar inför stora folkmassor på naturliga amfiteatrar — ofta bergssluttningar — så att han kunde höras tydligt av alla. — Matteus 5:1, 2; 13:1, 2.

Vid Epidaurosteatern gör dessutom den branta stigningen på raderna med sittplatser att avståndet från scenen till de översta raderna är relativt kort. Ljudvågorna har knappt försvagats någonting när de når de översta raderna.

Något annat som också bidrar till en sådan god akustik är det lämpliga avståndet mellan raderna. Det tillåter ljudet att utbreda sig överallt med samma styrka och klarhet. Andra faktorer inbegriper återkastandet av ljudet när det träffar den hårda, kompakta ytan på orchestran och raderna med sittplatser, den goda kvaliteten på den marmor som användes, det tysta landskapet och den lätta vinden som ständigt drar från orchestran till åskådarna.

Teatern — dramats hemort

Eftersom de forntida grekerna var minutiöst noggranna och skickliga när de konstruerade teatrar som denna i Epidauros, kunde  åskådarna med lätthet se och höra dramer. Dramat härstammade från fruktbarhetsriter då man firade skörden och vinbärgningen, men också från de föreställningar man hade om döden och livets återkomst. Sådana orgieartade fester ärade Dionysos, den mytiske vin- och fruktbarhetsguden. I dessa dramer lovprisade man inte bara mytiska gudar, utan berättade också ofta en historia. Tre huvudformer av historieberättande utvecklades: tragedi, komedi och satyrspel. Styresmännen i städerna, vilka insåg hur populära dessa evenemang var, gav sitt stöd åt dem för att vinna större politisk makt.

Med tiden blev det så att inflytandet av dionysier i dramat och de dominerande orgieartade uppträdandena minskade. I sitt sökande efter nya teman för sina skådespel vände sig berömda dramatiker på 400-talet f.v.t., såsom Aischylos, Sofokles och Euripides, till grekisk historia och mytologi. Det var dramernas växande och allmänt spridda popularitet som skapade behovet av stora teatrar, såsom den i Epidauros. Och det var publikens behov av att höra varje ord i dramerna — vilka ofta innehöll underfundiga ordlekar och kvickheter — som krävde mycken omsorg och skicklighet när teatrarna konstruerades och byggdes.

Varje teaterpjäs fordrade en kör (vanligtvis mellan 10 och 15 personer) och skådespelare (aldrig mer än 3 talande rollfigurer i varje scen). Skådespelare kallades hypokrita ̣i, de som besvarar kören. Med tiden började denna term användas med bildlig innebörd för att beskriva en person som är bedräglig eller förställer sig. Matteusevangeliet använde detta ord för att beskriva de svekfulla och skrymtaktiga skriftlärda och fariséerna på Jesu tid. — Matteus 23:13.

Epidauros och forntida skådespel i dag

Framförandet av forntida skådespel har fått nytt liv igen i Grekland i Epidauros och på andra platser. Ända fram till början av 1900-talet har forntida grekiska dramer, särskilt tragedier, endast varit ett ämne för akademiska studier. Men från 1932 och framåt, i och med tillkomsten av Greklands nationalteater, har verk av forntida dramatiker översatts till modern grekiska.

Sedan 1954 har teaterfestivalen i Epidauros blivit en årligen återkommande tilldragelse. Varje sommar välkomnas många grekiska och utländska teatersällskap till Epidaurosteatern för att uppföra forntida teaterpjäser. Tusentals turister och teaterälskare besöker denna plats för att se moderna uppföranden av teaterpjäser som skrevs för nästan 2.500 år sedan.

Nästa gång du besöker Grekland är du också välkommen att besöka Epidauros. När du har sett dess imponerande teater, kanske du kommer till samma slutsats som Pausanias: Det finns ingen arkitekt som skapat något som kan mäta sig med den skönhet och harmoni som kännetecknar teatern i Epidauros.

[Ruta på sidan 13]

Teater och de första kristna

”Vi har blivit ett skådespel för världen och för änglar och för människor”, skrev aposteln Paulus till de kristna i Korinth, som bodde nära Epidauros. (1 Korinthierna 4:9; Hebréerna 10:33) Han menade att det var som om de, på grund av att de hade blivit vanärade och förföljda, var utlämnade på en teater inför en universell publik. På Paulus tid var teater en populär form av rekreation. De första kristna blev dock varnade för omoraliskhet och ohämmat våld, vilket ofta var vanligt förekommande i teaterföreställningarna på den tiden. (Efesierna 5:3–5) De kristna själva blev ibland med våld förda till teatrarna eller arenorna i det romerska imperiet för att ingå i underhållningen, och de tvingades till och med att möta vilda djur.

[Bilder på sidan 12]

Sofokles

Aischylos

Euripides

[Bildkälla]

Grekiska dramatiker: Musei Capitolini, Rom

[Bildkälla på sidan 11]

Genom tillmötesgående från GNTO