En viktig lärdom från en liten ö

RAPA NUI, världens mest ensligt belägna befolkade ö, är en 170 kvadratkilometer (enligt vissa källor 118 kvadratkilometer) stor vulkanö. * Ön är i dag ett kulturminnesmärke, kanske främst på grund av dess stenstatyer — moai, som uppfördes av en högt utvecklad civilisation.

En del av dessa moaier, som är uthuggna ur det vulkaniska berget, har sjunkit så djupt ner i jorden att endast deras jättelika huvud syns. Andra moaier har sin kropp ovan jord, och vissa av dem ståtar fortfarande med en hårknut i sten, kallad pukao. Flertalet av öns statyer är bara halvfärdiga — de ligger kvar i stenbrotten eller är utspridda på förhistoriska vägar. Det är som om deras skapare bara slängt sina verktyg och övergett sitt arbete. Vissa av de upprättstående statyerna står alldeles ensamma, medan andra står i rader på upp till 15 stycken, alla med ryggen vänd mot havet. Påsköns moaier har naturligtvis länge förbryllat besökare.

Under senare år har forskare börjat förstå inte bara statyernas hemlighet, utan också varför den en gång så blomstrande civilisation som uppförde dem kollapsade. Det är tydligt att dessa nya rön har mer än historiskt värde. Enligt Encyclopædia Britannica skänker dessa upplysningar ”det moderna samhället en viktig lärdom”.

Den lärdomen berör vår planet och hur vi hanterar den, särskilt dess naturtillgångar. Jorden är naturligtvis mycket mer komplicerad och visar prov på långt större biologisk mångfald än en liten ö, men Rapa Nui har ändå något mycket viktigt att lära oss. Låt oss därför ägna lite tid åt att blicka tillbaka på några viktiga händelser i öns historia. Vi börjar vår historiska rundvandring omkring år 400 v.t., när de första bosättarna kom till ön i sina havsgående kanoter. De enda åskådarna var de hundratals sjöfåglar som kretsade över deras huvuden.

En paradisö

Ön kunde knappast skryta med att ha många olika växter, men likväl fanns här gott om palmer, hibiskusbast och toromiroträd jämte olika sorters buskar, örter, ormbunkar och gräs. Åtminstone sex fågelarter trivdes på denna avsides belägna ö, däribland ugglor, hägrar, rallfåglar och papegojor. Rapa Nui var också ”den största häckningsplatsen för sjöfåglar i Polynesien, ja, troligen i hela Stilla havet”, kan man läsa i tidskriften Discover.

Dessa nybyggare kan ha fört med sig höns och ätliga råttor, som betraktades som en delikatess, till ön. De hade även med sig olika sorters grödor — taro, jamsrot, sötpotatis, bananplantor och sockerrör. Eftersom jorden var bördig, började man omedelbart röja land och plantera, och detta fortsatte i takt med att befolkningen växte. Men Rapa Nui är trots allt en ganska liten ö, och även om skogarna ansågs vara stora, var antalet träd begränsat.

Rapa Nuis historia

Det vi vet om Rapa Nuis historia grundar sig i huvudsak på tre undersökningsmetoder: pollenanalys, arkeologi och paleontologi. Pollenanalys innebär att man tar pollenprover i sankmarkernas olika sedimentlager. Dessa  prover avslöjar vilka olika växter som har funnits på ön och i vilken omfattning de har förekommit under årens lopp. Ju djupare det sedimentlager man tar provet från ligger, desto äldre är den tidsperiod det representerar.

Arkeologin och paleontologin inriktar sig på sådant som bosättningar, redskap av olika slag, jättestatyerna och lämningar av de djur som åts. Eftersom alla skriftliga vittnesbörd på Rapa Nui är skrivna med ett slags hieroglyfskrift och är svåra att tyda, är tidsangivelserna för händelser före kontakten med européer endast ungefärliga, och många av de antaganden man gjort kan inte bevisas. Därtill kan vissa händelseförlopp som beskrivs här nedan överlappa angränsande tidsperioder. Alla årtal — skrivna i fet stil — är enligt den vanliga tideräkningen.

400 Mellan 20 och 50 polynesiska nybyggare anländer, troligen i kanoter som var 15 meter eller ännu längre, var och en med en lastkapacitet på 8 ton.

800 I sedimentlager från denna tid finns inte längre lika mycket pollen från träd, vilket tyder på att man har börjat skövla skogen. Förekomsten av gräspollen ökar i och med att gräs börjar växa på de skövlade områdena.

900–1300 Omkring en tredjedel av de ben som är rester efter människoföda från denna period är delfinben. För att få in delfiner från öppna havet använde öborna stora kanoter, tillverkade av kraftiga trädstammar. Träd var också råvaran för de redskap som man använde till att flytta och resa moaierna, vilka man nu är i full färd med att hugga ut. Jordbrukets expansion och behovet av ved gör att skogarna minskar undan för undan.

1200–1500 Statybyggandet når sin klimax. Folket lägger ner väldiga resurser på att bygga moaier och de plattformar de står på. Arkeologen Jo Anne Van Tilburg skriver: ”Rapa Nuis sociala struktur uppmuntrade i högsta grad till att fler och större statyer framställdes.” Hon tillägger att ”cirka 1.000 statyer framställdes under en period på mellan 800 och 1.300 år ... , vilket innebär en staty för var sjunde till nionde invånare när befolkningen, enligt beräkningar, var som störst”.

Så vitt man förstår dyrkades inte moaierna som gudar, även om de spelade en viss roll i begravnings- och jordbruksriter. De kan ha betraktats som boningar för andar. Det verkar som om de dessutom symboliserade sin  upphovsmans makt, ställning och härstamning.

1400–1600 Befolkningen når en topp på mellan 7.000 och 9.000 invånare. De sista skogspartierna försvinner, delvis på grund av att de inhemska fågelarterna, som hade pollinerat träden och hjälpt till att sprida trädens frön, har dött ut. ”Utan undantag dog varje inhemsk landfågelart ut”, skriver Discover. Råttorna bidrog också till skogens försvinnande; forskning visar att de åt palmnötter.

Jorden blåser snart bort, och det blir ont om vatten när vattendragen börjar torka ut. Runt 1500 förekommer inte längre några ben av delfiner, kanske för att det inte längre finns träd som är stora nog att göra kanoter av. Det finns inte längre någon möjlighet att lämna ön. Sjöfåglar utrotas när invånarna blir i desperat behov av mat. Konsumtionen av kyckling ökar.

1600–1722 Avsaknaden av träd, ett intensivare bruk av åkerjorden och jorderosion bidrar till allt sämre skördar. En omfattande svält sätter in. Rapa Nuis befolkning delar nu upp sig i två mot varandra stående läger. De första tecknen på ett samhälle i kaos uppträder — kanske förekommer det till och med kannibalism. Nu har krigaren sin storhetstid. Människor börjar bo i grottor för att få skydd. Omkring år 1700 har öns befolkning minskat till cirka 2.000.

1722 Holländaren Jacob Roggeveen blir den förste europé som upptäcker ön. Detta sker på påskdagen — därav namnet Påskön. Han beskriver sitt första intryck: ”Påsköns ödsliga utseende avslöjar en oerhörd fattigdom och karghet.”

1770 Vid denna tidpunkt börjar rivaliserande stammar välta varandras statyer. När den brittiske upptäcktsresanden kapten James Cook besöker ön 1774, ser han många omkullvräkta statyer.

1804–1863 Ön får ökad kontakt med andra civilisationer. Slaveriet, som nu är utbrett i Stilla havet, skördar tillsammans med sjukdomar många offer även på Rapa Nui. Den inhemska kulturen går nu i stort sett under.

1864 Vid det här laget är alla moaier omkullvräkta, och många har man medvetet ”halshuggit”.

1872 Endast 111 infödda finns kvar på ön.

År 1888 annekteras Rapa Nui av Chile. På senare år har ön haft en blandad befolkning på ungefär 2.100 invånare. Chile har förklarat hela ön som en kulturminnesplats. I avsikt att bevara Rapa Nuis unika karaktär och historia har myndigheterna rest upp många statyer igen.

En lärdom för oss

Kunde inte öborna se vartåt det hela lutade och ha försökt avvärja katastrofen? Lägg märke till vad olika forskare säger angående detta.

”Skogarna ... var inte bara helt plötsligt borta. Det var en långsam process som höll på i flera årtionden. ... De öbor som försökte varna för farorna med den successiva avskogningen avfärdades av skulptörers, byråkraters och hövdingars egenintresse.” — Discover.

”Priset de fick betala för det sätt de valde att uttrycka sina andliga och politiska idéer på var en övärld som på många sätt kom att bli blott en blek skugga av sin tidigare glans.” — Easter Island—Archaeology, Ecology, and Culture.

”Det som hände med Rapa Nui vittnar om att okontrollerad odling och benägenheten att missköta miljön till bristningsgränsen inte är något som förekommer enbart i den industrialiserade världen; det är något som är typiskt för människan.” — National Geographic.

Vilka följder blir det för oss i dag, om människan inte ändrar sin inställning? Om människan envist fortsätter med sin ekologiskt ohållbara livsstil gentemot vår jord — vår ”ö” i universum — vad händer då? Enligt en författare har vi en stor fördel jämfört med Rapa Nui. Vi har tillgång till varnande exempel, ”skildringar av andra ödelagda samhällen”.

Men vi måste ändå fråga oss: Tar mänskligheten lärdom av dessa skildringar? Storskalig  skogsavverkning och fortsatt utrotning av jordens levande varelser i en alarmerande takt talar sitt tydliga språk. I boken Zoo Book skriver Linda Koebner: ”Vare sig det är en eller två eller femtio arter som vi utrotar, kommer det att få följder som vi inte kan förutse. Utplåning av djur och växter skapar förändringar innan vi ens har kommit underfund med vilka följder det får.”

En vandal som då och då tar bort en nit från ett flygplan vet inte vilken gång det kommer att resultera i att planet kraschar. Men när just den niten har tagits bort, är planets öde beseglat, även om det inte nödvändigtvis kraschar under nästa flygning. På liknande sätt utrotar människan jordens levande ”nitar” i en takt av över 20.000 arter per år, utan tecken på att sakta farten! Vem vet när gränsen är överskriden? Och skulle en sådan vetskap verkligen göra någon skillnad?

I boken Easter Island—Earth Island finner vi följande tänkvärda uttalande: ”Den som fällde det sista trädet [på Rapa Nui] såg att det var det sista trädet. Men ändå fällde han (eller hon) det.”

”Vi måste förändra vår religion”

”Om det finns något hopp”, tillägger Easter Island—Earth Island, ”ligger det förvisso i tanken på att vi måste förändra vår religion. Ekonomisk tillväxt, vetenskap och teknik är våra nuvarande gudar som hela tiden höjer vår levnadsstandard, och rivaliteten och konkurrenstrycket är de gudomligheter som vi betraktar som allsmäktiga precis som fallet var med jättestatyerna på Påskön. Varje by tävlade med sina grannar om att resa den största statyn. ... Man lade ner mer och mer arbete på det resurskrävande ... men meningslösa arbetet med att hugga ut, transportera och resa upp statyerna.”

En vis man sade en gång: ”Jordemänniskans väg ... tillkommer [inte] henne. Det tillkommer inte mannen som vandrar att ens styra sitt steg.” (Jeremia 10:23) Vår Skapare är den ende som kan visa oss hur vi skall styra våra steg. Han är också den ende som kan befria oss från de bedrövliga omständigheter vi befinner oss i. Detta lovar han i sitt ord, Bibeln — en bok som även skildrar många goda och dåliga exempel från tidigare civilisationer. Bibeln är verkligen ”ett ljus” för vår ”stig” i denna mörka tid. — Psalm 119:105.

Snart kommer den stigen att leda lydiga människor till ett paradis där fred och välstånd råder; en ny värld som även kommer att innefatta den lilla prick i Stilla havet som kallas Rapa Nui. — 2 Petrus 3:13.

[Fotnot]

[Karta på sidan 23]

(För formaterad text, se publikationen)

Påskön

[Bildkälla]

Mountain High Maps® Copyright © 1997 Digital Wisdom, Inc.

[Bild på sidan 23]

”Cirka 1.000 statyer framställdes”

[Bilder på sidan 25]

Hela jorden, även avlägsna öar, kommer att bli ett paradis