Sökandet efter ”odödlighetsgenen”

MÅNGA civilisationer har berättelser och fabler i vilka man försöker förklara varför människan dör. Enligt en afrikansk legend sände Gud en kameleont för att ge människorna odödlighet, men den färdades så långsamt att den ödla som förmedlade budskapet om död hann fram först. Människorna var lättlurade och godtog denna ödlas budskap och gick så miste om odödligheten.

Under århundradena har filosofer också försökt besvara frågan: Varför dör människan? På 300-talet f.v.t. lärde den grekiske filosofen Aristoteles att fortsatt liv är beroende av kroppens förmåga att balansera värme och kyla. Han sade: ”Döden inträder alltid på grund av viss brist på värme.” Platon å andra sidan lärde att människan har en odödlig själ som lever vidare efter kroppens död.

Trots att modern vetenskap har gjort fantastiska framsteg är biologernas frågor om varför vi blir gamla och dör fortfarande i stort sett obesvarade. I Londontidningen The Guardian Weekly hette det: ”Ett av läkarvetenskapens största mysterier har inte varit varför människor dör av hjärt- och kärlsjukdomar eller cancer, utan varför de dör när det egentligen inte är något fel på dem. Om människokroppens celler delar sig och fortsätter att förnya sig genom delning i omkring 70 år, varför skulle då alla på en gång helt plötsligt sluta att dela sig?”

I sin strävan att förstå åldrandets process har genetiker och molekylärbiologer vänt sin uppmärksamhet mot cellen. Många forskare menar att man kan finna nyckeln till ett längre liv i dessa mikroskopiska enheter. Som exempel kan nämnas att somliga förutsäger att genteknik snart kommer att göra att forskare kan besegra cancer och hjärtsjukdomar. Men hur nära är vetenskapen att uppfylla människans dröm om att få leva för evigt?

Man löser några av cellens mysterier

Tidigare generationer av forskare försökte lösa några av cellens mysterier men saknade de nödvändiga instrumenten. Det är först under det senaste århundradet som forskare har haft möjligheten att skåda in i cellen och se många av dess grundläggande komponenter. Vad har de funnit? Vetenskapsskribenten Rick Gore säger: ”Cellen har visat sig vara ett universum i mikroskopiskt format.”

För att få ett hum om hur enormt komplex cellen är kan du tänka på att varje cell är uppbyggd av biljoner mycket mindre enheter som kallas molekyler. När forskare studerar cellens struktur, finner de likväl en fantastisk ordning och bevis på formgivning. Philip Hanawalt, lektor i genetik och molekylärbiologi vid Stanford University i USA, säger: ”Tillväxten hos till och med den enklaste levande cell fordrar att det sker tiotusentals kemiska reaktioner på ett samordnat sätt.” Han säger också: ”Dessa små kemiska fabrikers inprogrammerade prestationer går långt utöver det forskaren kan åstadkomma i sitt laboratorium.”

 Föreställ dig då den överväldigande uppgiften att försöka förlänga människans livslängd med biologiska metoder. Det skulle fordra att man inte bara har ingående kunskap om livets grundläggande byggstenar, utan också kan manipulera dessa byggstenar! Låt oss ta en snabb titt i en mänsklig cell för att illustrera den utmaning som biologer står inför.

Det sitter i generna

Inuti varje cell finns ett komplext kontrollcentrum som kallas cellkärna. Cellkärnan styr cellens verksamhet genom att följa en uppsättning inkodade anvisningar. Dessa anvisningar är lagrade i kromosomerna.

Våra kromosomer består i huvudsak av protein samt deoxiribonukleinsyra — förkortat DNA. * Även om vetenskapsmännen har känt till DNA sedan slutet av 1860-talet, var det inte förrän 1953 som man slutligen kom till klarhet om hur molekylen var uppbyggd. Sedan tog det nästan 10 år innan biologer började förstå det ”språk” som DNA-molekyler använder för att överföra genetisk information. — Se rutan på sidan 22.

På 1930-talet fann genetikerna att det finns en kort DNA-sekvens på ändarna på varje kromosom, som hjälper till att stabilisera kromosomen. Dessa DNA-fragment fick namnet telomerer, från grekiskans tẹlos (slut) och mẹros (del), och de fungerar ungefär som höljet kring ändarna på ett skosnöre. Utan telomererna skulle våra kromosomer nystas upp och brytas av i små segment, fastna i varandra eller på annat sätt bli instabila.

Senare upptäckte emellertid forskare att i de flesta typer av celler blir telomererna kortare varje gång cellen har delat sig. Så efter ungefär 50 delningar hade cellens telomerer kortats av till små stumpar, och den slutade dela sig och dog så småningom. Det var dr Leonard Hayflick som på 1960-talet var först med att rapportera att det verkar finnas en begränsning för hur många gånger cellerna kan dela sig innan de dör. Följaktligen omnämner nu många vetenskapsmän fenomenet som Hayflickgränsen.

Fann dr Hayflick förklaringen till att cellerna åldras? Somliga menade det. I boken Nature/Science Annual för 1975 framkom det att föregångarna bland dem som forskar i åldrandet trodde att ”alla levande varelser har en exakt inställd självförstörelsemekanism inom sig, en åldrandets klocka som för varje tick försvagar livskraften”. Ja, man började nu hoppas att forskare till slut började förstå åldrandets process.

Under 1990-talet upptäckte forskare som studerar mänskliga cancerceller en annan viktig sak om denna ”cellklocka”. De upptäckte att maligna celler på något sätt lärt sig att kringgå sin ”cellklocka” och fortsätta att dela sig i det oändliga. Denna upptäckt fick biologerna att uppmärksamma den ovanliga funktionen hos ett enzym, som upptäcktes på 1980-talet och som senare visade sig finnas i de flesta typer av cancerceller. Detta enzym kallas telomeras. Vad har det för funktion?  Enkelt uttryckt nollställer telomeras cellens ”klocka” genom att förlänga cellens telomerer.

Ett slut på åldrandet?

Forskning om telomeras blev snart ett av de hetaste områdena inom molekylärbiologin. Förhoppningen var att om biologer kunde använda telomeras för att kompensera förkortningen av telomererna när normala celler delar sig, kanske åldrandet kunde stoppas eller åtminstone fördröjas avsevärt. Intressant nog rapporteras det i Geron Corporation News att forskare som experimenterar med telomeras i laboratoriet redan har visat att normala mänskliga celler kan förändras så att de får ”en oändlig reproduktionskapacitet”.

Trots sådana framsteg finns det föga anledning att förvänta att biologer inom den närmaste framtiden kommer att förlänga livet i någon högre grad med hjälp av telomeras. Varför förhåller det sig så? Ett skäl är att åldrandet innebär så mycket mer än att telomerer bryts ner. Tänk till exempel på det dr Michael Fossel skriver i sin bok Reversing Human Aging: ”Även om vi besegrar den form av åldrande som vi nu känner till, kommer vi fortfarande att åldras, och då på något nytt och mindre bekant sätt. Om vi förlänger våra telomerer i det oändliga, kanske vi inte får de sjukdomar vi nu förknippar med hög ålder, men vi kommer i alla fall till slut att försvagas och dö.”

Ja, det finns troligen många biologiska faktorer som bidrar till åldrandets process. Men svaren är för närvarande förborgade och utom räckhåll för vetenskapsmännen. Leonard Guarente vid Massachusetts Institute of Technology i USA säger: ”Just nu är åldrandet fortfarande till stor del ett mysterium.” — Scientific American, hösten 1999.

Medan biologer och genetiker fortsätter att undersöka cellen för att komma underfund med varför människan blir gammal och dör, finns den verkliga orsaken beskriven i Guds ord. Det sägs helt enkelt: ”Synden kom in i världen genom en enda människa, och döden genom synden, och döden ... spred sig [på så sätt] till alla människor därför att de alla hade syndat.” (Romarna 5:12) Ja, människan dör på grund av ett tillstånd som vetenskapen aldrig kommer att kunna bota — nedärvd synd. — 1 Korinthierna 15:22.

Men vår Skapare lovar att han genom Kristi lösenoffer skall ta bort verkningarna av nedärvd synd. (Romarna 6:23) Vi kan vara säkra på att vår Skapare vet hur åldrande och död kan upphävas, för Psalm 139:16 säger: ”Dina ögon såg till och med embryot av mig, och i din bok var alla dess delar uppskrivna.” Ja, Jehova Gud skapade den genetiska koden och skrev ner den. I sin rätta tid kommer han följaktligen att ordna så att våra gener tillåter att vi kan få leva för evigt — om vi lyder hans befallningar. — Psalm 37:29; Uppenbarelseboken 21:3, 4.

[Fotnot]

[Ruta på sidan 22]

DET ”SPRÅK” SOM DNA TALAR

DNA:s grundläggande enheter eller ”bokstäver” är kemiska komponenter som kallas baser. Det finns fyra typer av baser: tymin, adenin, guanin och cytosin, och de förkortas vanligtvis T, A, G och C. ”Tänk dig att dessa fyra baser är bokstäver i ett alfabet med endast fyra bokstäver”, heter det i tidskriften National Geographic. ”Precis som när vi ordnar bokstäverna i vårt alfabet till ord som betyder något, ordnas dessa A, T, G och C som våra gener består av till trestaviga ’ord’, som cellens maskineri förstår.” Sedan bildar dessa genetiska ”ord” ”meningar” som berättar för cellen hur den skall tillverka ett visst protein. Ordningen i vilken DNA-bokstäverna sammankopplas avgör om proteinet kommer att fungera som till exempel ett enzym som hjälper dig att smälta middagen, en antikropp som förhindrar en infektion eller något annat av de tusentals proteiner som finns i din kropp. Det är inte underligt att DNA omtalas som ”livets blåkopia” i boken The Cell.

[Bild på sidan 21]

Kromosomernas ändar (de ljusa punkterna på bilden) gör att cellerna fortsätter att dela sig

[Bildkälla]

Genom tillmötesgående från Geron Corporation