Gå direkt till innehållet

Gå direkt till innehållsförteckningen

Antarktis — sista utposten

Antarktis — sista utposten

Antarktis — sista utposten

FRÅN VAKNA!:S KORRESPONDENT I AUSTRALIEN

I VISSA delar av Antarktis kan det bli så kallt, skriver en författare, att ”om du släpper en stålstång till marken, kommer den troligen att krossas likt glas, ... och om du drar upp en fisk genom ett hål i isen, är den inom fem sekunder ... hårdfrusen”. Med sina extrema förhållanden och sin ovanligt karga skönhet, som emellanåt understöds av sydskenets enastående skådespel, skulle Antarktis kunna tas för en annan värld.

Men Antarktis är i högsta grad en del av vår jord. Denna kontinent har faktiskt liknats vid ett gigantiskt naturlaboratorium där man kan studera jorden och dess atmosfär liksom globala miljöförändringar, inklusive sådana som kan relateras till mänskliga aktiviteter. Det är på grund av vad dessa studier visar som forskare blir alltmer oroade. De har upptäckt olycksbådande nya företeelser i de södra polartrakterna, företeelser som tyder på att allt inte står rätt till. Men låt oss först se vad det är som gör Antarktis till en unik kontinent.

Till att börja med är Antarktis — den mest isolerade kontinenten på jorden — en plats av motsatsförhållanden. Den är oexploaterad och enastående vacker — men samtidigt brutalt ogästvänlig. Det är den kallaste och mest vindpinade platsen på jorden, men ändå sällsynt ömtålig och känslig. Det faller mindre nederbörd här än på någon annan kontinent, men dess istäcke binder 70 procent av jordens sötvattensreserver. En medelhöjd på 2.300 meter över havet gör Antarktis till jordens högsta kontinent, vilket beror på istäcket som i genomsnitt är cirka 2.200 meter tjockt. Antarktis är också jordens femte största kontinent, men har ändå inga bofasta invånare som är större än en centimeterstor vinglös insekt, ett slags fluga.

Som att besöka Mars!

Allteftersom man närmar sig Antarktis inre delar, ser man färre och färre tecken på liv. Detta är särskilt påtagligt i de områden som kallas ”de torra dalarna”. Dessa ökenliknande områden som täcker en yta på omkring 3.000 kvadratkilometer finns i huvudsak högt uppe i Transantarktiska bergen — en bergskedja som sträcker sig över kontinenten och har toppar som är över 4.000 meter höga. Isande vindar viner genom de torra dalarna och för snabbt bort den lilla snö som så sällan faller. Forskare anser att dessa dalar är den plats på jorden som mest liknar Mars yta. Därför bedömdes detta vara en lämplig plats för att testa rymdutrustning innan man sände upp Vikingsonderna till Mars.

Men det finns faktiskt liv även i de torra dalarna! I små luftfickor inuti porösa klippor lever olika slag av extremt tåliga bakterier, alger och svampar. De kan överleva på minsta lilla spår av fuktighet. Utsidan av deras ovanliga värld utgörs av kala klippor som kallas ventifakter, vilka har fått sin märkliga form och höga glans genom oräkneliga århundraden av påverkan från Antarktis ständigt blåsande vindar.

Namngivet innan det blev upptäckt

Redan de forntida grekiska filosoferna anade att det fanns en jättelik landmassa i söder. Aristoteles, till exempel, antog att det måste finnas en kontinent i söder som motvikt mot den landmassa man visste fanns på norra halvklotet. I boken Antarctica—Great Stories From the Frozen Continent sägs det att ”eftersom norra halvklotet är beläget under stjärnbilden Arktos, Björnen, så måste, resonerade Aristoteles (384–322 f.Kr.), det okända landet i söder vara Antarktikos — eller sagt med andra ord — antipoden, raka motsatsen”. Antarktis fick alltså, makalöst nog, sitt namn nästan 2.000 år innan det blev upptäckt!

År 1772 seglade den brittiske upptäcktsresanden kapten James Cook söderut för att söka efter denna sydliga kontinent som man var förvissad om fanns. Han mötte en värld av vindpinade öar och väldiga isberg, eller ”isöar”, som han kallade dem. ”Vissa av dem”, skrev han, var ”nära tre kilometer i omkrets och nästan 20 meter höga, och ändå översköljde havet dem. Sådan kraft och tyngd var det i vågorna.” Beslutsamt fortsatte Cook söderut, och den 17 januari 1773 blev hans två skepp, Resolution och Adventure, de första kända fartygen som korsade södra polcirkeln. Cook kämpade sig ihärdigt fram genom packisen tills han slutligen inte kunde komma längre. ”När jag tittade söderut, såg jag inget annat än is”, skrev han i sin loggbok. Han var faktiskt bara 12 mil från det antarktiska fastlandet när han vände tillbaka.

Vem såg då Antarktis först? Vem var i själva verket den förste att sätta sin fot där? Än i dag vet ingen det med säkerhet. Det kan rentav ha varit valfångare eller säljägare, för när Cook hade återvänt hem, orsakade hans rapporter om ett överflöd av sälar, pingviner och valar att jägare hals över huvud störtade i väg söderut.

Den blodfläckade isen

Cook ”hade upptäckt den förmodligen största koncentrationen av djurliv i hela världen, och han var den förste som berättade om den för yttervärlden”, skriver Alan Moorehead i sin bok Ödesdigert möte. Han fortsätter: ”Nu skulle de [Cooks rapporter] leda till ett fruktansvärt blodbad på djuren i Antarktis.” Boken Antarctica—Great Stories From the Frozen Continent konstaterar: ”Mot slutet av 1700-talet uppvisade säljakten på södra halvklotet stora likheter med en guldrush. Kinas och Europas omättliga efterfrågan på sälskinn tömde snart de [dittills] kända jaktmarkerna på säl, vilket gjorde att säljägare desperat sökte efter nya platser med sälkolonier som ännu inte hade plundrats.”

Efter det att säljägarna nära nog hade utrotat det de försörjde sig på började valfångare plundra haven. ”Ingen vet hur många valar och sälar som dödades i Södra Ishavet”, skriver Moorehead. ”Det kan ha varit tio miljoner eller femtio miljoner. Siffrorna betyder ingenting. Slakten fortsatte tills det praktiskt taget inte fanns någonting kvar att slakta.”

I dag skyddas emellertid Antarktis flora och fauna av internationella lagar. Dessutom gör avsaknaden av landrovdjur, jämte en riklig förekomst av marina födoämnen, att Antarktis kustområden om sommaren blir en fristad för djurlivet. Men på Antarktis syns tecken på ett mer försåtligt angrepp, något som kanske är mer än vad internationella överenskommelser kan klara av.

[Ruta på sidan 15]

VARANDRAS MOTPOLER

Även om det finns vissa likheter, så är Nord- och Sydpolen varandras motpoler, och då inte bara i rent geografiskt avseende. Här är några exempel.

Området närmast Nordpolen består enbart av is och hav, medan Sydpolen ligger nästan mitt på jordens femte största kontinent.

Nordpolen omges av de befolkade landmassorna Amerika, Asien och Europa. Antarktis däremot är omgivet av en väldig ocean, faktiskt den stormigaste på hela jorden.

Tiotusentals familjer, plus tusentals växter och djur, lever ovanför norra polcirkeln. Det finns däremot inte en enda människa som kallar Antarktis för sitt hem. De enda inhemska livsformerna är alger, bakterier, mossor, lavar, två arter av blommande växter och några få arter av insekter.

I Encyclopædia Britannica sägs det: ”Antarktis har kallats den pulserande kontinenten på grund av den årligen återkommande ökningen och minskningen av den ismassa som utgör dess andra kustlinje.” Som mest når packisen 1.600 kilometer ut i havet. Denna ökning och minskning av packis är sex gånger så stor som den som sker i Arktis, vilket gör att Antarktis har en större påverkan på det globala vädret.

[Karta på sidan 15]

(För formaterad text, se publikationen

ATLANTEN

INDISKA OCEANEN

STILLA HAVET

Drakesundet

Rossön

Larsen Ice Shelf

ANTARKTISKA HALVÖN

Ronne Ice Shelf

Vinsonmassivet (Antarktis högsta berg) (4.897 meter)

Ross Ice Shelf

Mount Erebus (en aktiv vulkan)

TRANSANTARKTISKA BERGEN

Sydpolen

Den lägsta temperatur som någonsin uppmätts på jorden, –89,2 grader Celsius, registrerades i Antarktis

0 500 miles 500 kilometer

[Bildkälla]

U.S. Geological Survey

[Bild på sidorna 16, 17]

En skara hakremspingviner har samlats på ett sällsynt, blått isberg

[Bildkälla]

© 2000 Mark J. Thomas/Dembinsky Photo Assoc., Inc.

[Bild på sidan 17]

Knölval

[Bild på sidan 17]

Sydlig sjöelefant

[Bild på sidan 17]

Vid sydpolen

[Bildkälla]

Foto: Kommendörkapten John Bortniak, NOAA Corps

[Bild på sidan 17]

Ross Ice Shelf

[Bildkälla]

Michael Van Woert, NOAA NESDIS, ORA