Patmos — Apokalypsens ö

FRÅN VAKNA!:S KORRESPONDENT I GREKLAND

DÅ OCH DÅ när invånarna på ön Patmos spanar ut över Egeiska havet ser de ett fladdrande ljus över den närbelägna ön Samos bergssluttningar. En del menar att det är statisk elektricitet, men somliga religiösa på Patmos hävdar bestämt att det är något annat. De skyndar sig att berätta för sina grannar att de har sett ännu ett tecken från öns mest berömda invånare, som för mer än 1.900 år sedan var förvisad till den här lilla grekiska ön alldeles utanför Mindre Asiens kust.

Denna berömda person hade, troligen av den romerske kejsaren Domitianus, blivit dömd till att bo på Patmos ”för att ... [han] hade talat om Gud och vittnat om Jesus”. Där hörde han Guds röst ”lik ljudet av en trumpet” som sade: ”Jag är Alfa och Omega. ... Vad du ser skall du skriva i en skriftrulle.” — Uppenbarelseboken 1:8–11.

Denna skriftrulle eller bok utgör sista delen av världens mest spridda bok. Några har beskrivit den som ett av de minst förstådda verk som någonsin skrivits — den del av Bibeln som fått namnet Uppenbarelseboken, eller Apokalypsen, Bibelns sista bok. Skribenten var Johannes, Jesu apostel. De syner Johannes fick angående den onda världens omvälvande slut har intresserat läsare under århundraden. *

Det nutida Patmos

Många besökare håller med om att Patmos — den nordligaste ön bland Dodekanesos eller Tolvöarna — utgör en idealisk bakgrund till den här boken. Vulkaniska klippor och djupa, mörka klyftor gränsar till terrasserade berg och blommande ängar som utsätts för Egeiska havets brännande sol.

För att ta reda på hur det nutida Patmos ser ut tog jag en båt från Pireus, den viktigaste hamnen i Grekland. När färjan efter midnatt kom in i den fjordliknande hamnen i Skala — Patmos hamn och största stad — skingrades molnen, och ön visades upp i fullmånens sken.

Medan jag nästa morgon långsamt drack en kopp osötat grekiskt kaffe, gjorde jag upp planer för att utforska ön. Denna tidiga morgon såg jag far- och mormödrar klädda helt i svart försöka hålla jämna steg med snabbfotade småbarn. En polisongprydd fiskare satt i närheten och slog sin lunch mot betongkajen — en bläckfisk som han just fått upp ur havet med ett ljuster — för att göra köttet mört.

I stället för att gå ombord på en båt beslöt jag mig för att klättra uppför bergssidan  bakom Skala för att få en vy över hela ön. Det var en fantastisk syn. Ön låg där som en jättestor reliefkarta på drift i havet. Patmos består av tre små sammanhängande öar, förenade av låglänta näs. Skala ligger vid en av dessa smala landremsor. Den andra landremsan har det passande namnet Diakofti, som betyder ”skära av”, och ligger i närheten av den obefolkade södra delen av ön. Patmos är knappt 13 kilometer lång och på ett ställe inte mer än ett stenkast bred.

Genom oroliga tider

Ön Patmos har betraktats som helig nästan ända från den tid då de första nybyggarna kom dit för omkring 4.000 år sedan från Mindre Asien. De första invånarna valde den näst högsta punkten som platsen för sitt tempel åt Artemis, jaktens gudinna.

Omkring år 96 v.t., när aposteln Johannes antas ha blivit förvisad till Patmos, löd denna ö under det kejserliga Rom. På 300-talet blev den en del av det ”kristnade” bysantinska riket. Från 600-talet till och med 900-talet dominerades ön av islam.

En tid var ön Patmos obebodd. I slutet av 1000-talet började en grekisk-ortodox munk bygga det befästa Johannes ”den heliges” kloster på den plats där det hedniska Artemistemplet legat. Med tiden fick ön fler invånare, och de byggde ett antal fyrkantiga vitkalkade hus i Chora, den stad som fortfarande pressar sig mot klostrets skyddande murar.

Ön hade en kortare glanstid under slutet av 1800-talet, när några av invånarna ägde en av de största handelsflottorna i Medelhavet. Den situationen gav indirekt upphov till ett nytt slag av invasion. På 1970-talet var det flera av de rikaste i världen som upptäckte de vackra och billiga husen på en i stort sett glömd ö. De byggde om många av de gamla bostäder som ägts av havens köpmän, och detta tillsammans med nya hamnanläggningar gjorde ön intressant för turister.

Patmos har hittills undgått den massinvasion av turister som nästan har förstört andra grekiska öar. Huvudorsakerna till detta är att det inte finns någon flygplats och att munkarna envist hållit fast vid att ön skall fortsätta att till övervägande delen vara heligt område.

Historia och tradition

Servitören på restaurangen där jag satt hjälpte mig i mina planer för att utforska ön genom att rikta uppmärksamheten på den 400 år gamla kullerstensgatan på baksidan av staden Skala. Den leder genom en doftande pinjeskog upp till vad som anses vara Johannes grotta och även till Johannes ”den heliges” kloster. I utkanten av staden passerade jag en skrämmande text som nyligen med röd färg klottrats på en stenmur. Den löd: ”Ta er i akt för 666” — en av de beteckningar eller symboler i Uppenbarelseboken som missuppfattats.

Uppenbarelseklostret, som rymmer Sankt Anna-kapellet, byggdes år 1090 för att omge ingången till den grotta där Johannes enligt traditionen fick sina syner. Jag såg en ensam kvinna knäböja och lämna ett tama (offer) åt  ”den helige” Johannes ikon. Hängivna ortodoxa, som tror att ikonen kan utföra underverk, lämnar tamata — små avbilder i metall av människor, kroppsdelar, hus och till och med bilar och båtar — vid ikonen. Jag påminde mig att jag i närheten av Korinth hade sett liknande offergåvor gjorda av lera i templet åt den forntida grekiska läkekonstens gud, Asklepios. Är det bara en tillfällighet?

Kulturlämningar och handskrifter

När jag kom in på gården till Johannes ”den heliges” kloster, kom en vänlig person fram ur labyrinten av mörka korridorer. ”Papa Nikos” (Fader Nick) var stolt över att kunna visa klostrets skatter för mig och några andra turister. Klostret, som äger det mesta av ön Patmos, är ett av de rikaste och mest inflytelserika i Grekland.

Vi gick genom ett svalt kapell, som svärtats av brinnande ljus, där kvarlevorna av klostrets grundare låg och sedan genom Jungfrukapellet, delvis byggt av stenar från Artemis tempel. I museet såg vi en mycket stor mängd guld och ädelstenar, som skänkts av tsarer. Där fanns också munkarnas gåvobrev från 1000-talet som gällde ön, signerat av den bysantinske kejsaren Alexios I Komnenos, och dessutom ett vackert fragment från 500-talet av Markus evangelium skrivet med silver i stället för bläck på purpurfärgad veläng (pergament). Förutom detta fragment har klostret en stor mängd bibelhandskrifter och teologisk litteratur.

Annat att se på ön

Ön är också naturskön. Några kilometer söder om Skala finns det en ofördärvad strand utmed en skyddad vik. Stranden är långgrund och utan kännemärken, bortsett från Kalikatsou, som betyder ”skarv [fågel]”, ett stenblock mitt på stranden som är fem eller sex våningar högt och genomborrat med grottor likt en väldig schweizerost.

Det bästa utbytet av Patmos får man helt enkelt genom att gå på strövtåg över hela ön. Du kanske vill sitta i den brännande solen mitt ibland de orörda ruinerna av den forntida akropolen i Kastelli och på avstånd höra fårens bjällror och herdarnas skarpa visslingar. Någon eftermiddag, då Egeiska havet sprider lätta dimslöjor över himlen, kanske du i stället vill sitta och titta ut över stränderna, där båtar som ger sig av när dimman lättar ser ut som om de håller på att bege sig mot himlen.

Den sista dagen av mitt besök gjorde en vacker röd solnedgång att staden nedanför såg större ut. Ute i bukten höll fiskare, som hade lampor med sig, på att göra i ordning små motorlösa båtar, som kallas gri-gri, ankungar, därför att en annan båt drar dem i en lång rad efter sig.

Hela ön såg ut att glöda. En kylig vind och höga vågor kastade dessa gri-gri hit och dit på ett riskfyllt sätt. När jag några timmar senare befann mig på färjan på väg tillbaka till Pireus, såg jag från däck båtarna ännu en gång, då färjan snabbt passerade förbi deras fiskevatten ett par kilometer från land. Männen hade tänt de bländande klara lampor som de använde för att dra till sig fiskar. Tills de och öarna bakom dem försvann ur sikte hade jag den kvällen bilden av hur den förvisade Johannes skrev ner sina syner på Patmos kvar i mitt sinne.

[Fotnot]

[Bild på sidan 27]

Johannes ”den heliges” kloster

[Bildkälla på sidan 26]

© Miranda 2000