Skall man visa sin sorg?

I SIN bok Om barn och döden konstaterar dr Elisabeth Kübler-Ross: ”Många, många vuxna plågas av att aldrig ha löst sin barndoms smärtor. Barn behöver få sörja utan att bli kallade lipsillar eller ynkryggar, och utan att behöva höra det idiotiska påståendet: ’Stora pojkar gråter inte.’”

Detta synsätt är raka motsatsen till den filosofi man har i vissa länder att man inte skall tillåta sig själv att visa några känslor.

En begravningsentreprenörs erfarenhet

Vakna! har intervjuat Robert Gallagher, en begravningsentreprenör i New York. Hans uttalanden belyser vilka skilda synsätt som råder. Han blev tillfrågad om han hade lagt märke till någon skillnad mellan hur personer födda i USA och invandrare från latinska länder reagerar på sorg.

”Visst har jag det. När jag började i det här yrket på 1950-talet fanns det många inflyttade italienska familjer av första generationen där vi bodde. De var väldigt känslosamma. Nu är det deras barn och barnbarn vi har att göra med vid begravningar, och de har inte lika starka känsloyttringar. De visar inte sina känslor i lika stor omfattning.”

Hebréerna på Bibelns tid visade öppet sin sorg och sina känslor. Lägg märke till hur Bibeln beskriver Jakobs reaktion när han förleddes att tro att hans son Josef hade dödats av ett argsint vilt djur: ”Jakob [rev] sönder sina mantlar och svepte säckväv om sina höfter och fortsatte att sörja över sin son i många dagar. Och alla hans söner och alla hans döttrar stod gång på gång upp för att trösta honom, men han fortsatte att vägra att låta trösta sig och höll i med att säga: ’För jag kommer att gå ner sörjande till min son i Sheol!’ Och hans far fortsatte att gråta över honom.” (1 Moseboken 37:34, 35) Nej, Jakob skämdes inte för att gråta över sin förlorade son.

Olika kulturer — olika reaktioner

Det är naturligtvis skillnad mellan kulturer. I många delar av Nigeria är det vanligt att familjer har många barn, och på grund av  alla sjukdomar är dödsfall bland barnen inget ovanligt. Men ändå ”ger man uttryck åt stor sorg när ett barn dör, speciellt om det är första barnet och i synnerhet om det är en pojke”, konstaterar en författare med 20 års erfarenhet av Afrika. ”Till skillnad från vissa andra kulturer är sorgetiden i Nigeria kort och intensiv. Den varar inte i månader och år.”

I Medelhavsområdet och i latinamerikanska länder växer människor upp i en miljö där spontana reaktioner betraktas som normala. Där visar man öppet sin glädje och sin sorg. Hälsningar är inte begränsade till en handskakning, utan inbegriper en varm omfamning. Därför visar man vanligtvis även sorg öppet genom tårar och veklagan.

Författarinnan Katherine Fair Donnelly säger att en sörjande far ”inte bara uthärdar den psykologiska följden av att förlora sitt barn, utan också rädslan av att mista sin manlighet genom att öppet visa sin sorg”. Men, säger hon vidare, ”förlusten av ett barn överskrider gränsen för vad man får och inte får göra när det gäller att visa känslor. Det gamla hederliga sättet att rena själen med tårar är som att sticka hål på en böld för att släppa ut varet.”

Att uttrycka sorg är alltså vanligare i vissa länder än i andra. Men man skall inte betrakta det som ett tecken på svaghet att sörja och gråta. Även Jesus Kristus ”brast i tårar” när hans vän Lasarus hade dött, trots att Jesus visste att han snart skulle uppväcka honom. — Johannes 11:35.

[Infälld text på sidan 14]

Jakob skämdes inte för att gråta över sin förlorade son