Sockerröret — en jätte i gräsfamiljen

FRÅN VAKNA!:S KORRESPONDENT I AUSTRALIEN

HUR skulle vi klara oss utan socker? Det vore en överdrift att säga att världen skulle stanna — men många människor skulle behöva förändra sina kostvanor radikalt om sockret försvann. Ja, i dag har sockerkonsumtionen blivit en del av människors dagliga liv i de flesta delar av världen. Sockerframställning har därför blivit en världsindustri.

Miljontals människor, från Cuba till Indien och från Brasilien till Afrika, odlar och skördar sockerrör. En gång i tiden var faktiskt sockerproduktionen världens största och mest lönsamma industrigren. Få växter har påverkat världen så mycket som sockerröret.

Skulle du vilja lära dig lite mer om denna fascinerande växt? Följ i så fall med oss när vi besöker ett område i Queensland i Australien där det odlas sockerrör. Även om detta område bara är en liten producent av sockerrör, så har effektiva odlings- och behandlingsmetoder gjort det till en av världens ledande exportörer av råsocker.

Ett besök i sockerrörslandet

Luften är varm och fuktig. Den tropiska solen gassar över ett fält med sockerrör som är mogna för skörd. En stor maskin som påminner om en skördetröska rör sig sakta fram genom fältet av höga sockerrör. Under skördeproceduren skärs stråna av och placeras på ett släp som dras bredvid. Sockerrik saft sipprar snart fram ur de avskurna sockerrören, och en söt, unken lukt sprider sig. Den dyrbara saften från detta fascinerande gräs har påbörjat sin resa från sockerrörsfältet till sockerskålen på ditt bord.

För inte så länge sedan skördades sockerrör med stor möda för hand här i Australien, liksom det fortfarande görs i många av de länder där man odlar sockerrör. Föreställ dig scenen. Arbetare hugger av sockerrören för hand. En rad med svettiga sockerrörsarbetare arbetar sig sakta fram genom fältet av sockerrör. Med nästan militärisk precision samlar arbetarna med ena armen ihop ett knippe upprättstående strån, böjer dem beslutsamt åt sidan och ... swish! De muskulösa arbetarna svingar med kraft sina macheter och hugger av stråna nära marken. De kastar stråna åt sidan i prydliga rader och förflyttar sig till nästa knippe av sockerrör. I många delar av världen är dock detta förfaringssätt på utgående i och med att fler och fler länder håller på att mekanisera sockerrörshanteringen.

 Australiens sockerrörsodlingar finns i huvudsak på en omkring 210 mil lång kustremsa som mestadels löper parallellt med det berömda Stora Barriärrevet. (Se artikeln ”En resa till Stora Barriärrevet” i Vakna! för 8 juni 1991.) Det varma och fuktiga klimat som alltid råder här är gynnsamt för sockerrörsodling, och ungefär 6.500 odlare bor här, ofta på små familjegårdar som ligger utspridda längs kusten likt druvklasar på en vinranka.

Efter en lång bilfärd ser vi på avstånd ”sockerstaden” Bundaberg, som ligger vid kusten i Queensland. När vi kör ner från en liten höjd, möts vi av ett hissnande panorama — ett hav av böljande sockerrör så långt ögat når! Och vilken färgrikedom! Fälten befinner sig i olika stadier av mognad och blir till ett lapptäcke i klara toner av grönt och guld, och här och där finns små stänk av chokladbrunt — områden som ligger i träda detta år eller som nyligen har skördats.

Juli är årets kallaste månad, och skördesäsongen har just börjat. Den pågår ända till december, allteftersom olika bestånd blir mogna för skörd. Nu är vi ivriga att besöka ett sockerbruk för att se vad som händer med de skördade sockerrören. Men man föreslår att vi först skall lära oss lite mer om själva sockerröret. Så vi beslutar oss för att först stanna till vid en forskningsstation där vetenskapsmän tar fram nya varieteter av sockerrör och bedriver forskning i avsikt att förbättra odlingen och produktionen av denna växt.

Sockerrörets ursprung och spridning

Vid forskningsstationen möts vi av en tjänstvillig agronom som gärna vill lära oss något om sockerröret och hur det odlas. Sockerröret, som ursprungligen upptäcktes i regnskogarna i Sydostasien och på Nya Guinea, är en jätte inom gräsfamiljen, där så olika arter ingår som det gräs vi har i gräsmattan, sädesslagen och bambu. Genom fotosyntesen framställer alla dessa växter socker i sina blad. Men skillnaden är att sockerröret gör det i så mycket större omfattning och sedan lagrar sockret som saft i sitt fibriga strå.

Sockerrörsodling var vanligt förekommande i det forntida Indien. År 327 f.v.t. noterade skrivare i Alexander den stores invasionsarméer att invånarna där ”genom att tugga ett egendomligt rör utvann ett slags honung, och det utan hjälp av bin”. I samband med att världen under 1400-talet utforskades och utvecklades i allt större omfattning, ökade produktionen av sockerrör. I dag finns det flera tusen sorters sockerrör, och över 80 länder bidrar till en årlig skörd på cirka en miljard ton.

I de flesta delar av världen är planteringen av denna växt ett väldigt arbetskrävande  moment. Mogna strån av sockerrör skärs i längder på omkring 40 centimeter och planteras i fåror med cirka 1,5 meters mellanrum. Av varje avskuren bit, eller stickling, blir det ett knippe med 8 till 12 strån som mognar under en period på mellan 12 och 16 månader. Att gå genom en tät skog av mogna sockerrör kan vara en kuslig upplevelse. Stråna och det täta bladverket reser sig ända upp till 4 meter över marken. Det där prasslandet där borta, är det bara vinden, eller är det en orm eller en råtta? För säkerhets skull är det kanske bäst att dra sig tillbaka till en öppnare plats!

Man bedriver forskning för att hitta sätt att bekämpa skadedjur och sjukdomar som angriper sockerröret. Många av dessa försök har haft vissa framgångar, dock inte alla. I ett försök att få bukt med en besvärlig skalbagge inplanterade myndigheterna år 1935 agapaddan i norra Queensland. Men olyckligtvis föredrog agapaddan annan föda framför skalbaggen. Paddan förökade sig snabbt och har själv blivit ett besvärligt skadedjur i nordöstra Australien.

Bränner ni innan ni skördar?

När skymningen faller, betraktar vi med häpnad hur en odlare sätter eld på sin mogna skörd av sockerrör. Inom några sekunder är det lilla fältet helt övertänt, och de höga eldsflammorna dansar över aftonhimlen. Genom att bränna sockerrören får man bort oönskade blad och annat som kan försvåra skördearbetet och den vidare behandlingen. På senare tid har det emellertid blivit alltmer vanligt att skörda utan att först bränna. Denna metod kallas ”grön sockerrörsskörd”. Och den ger inte bara mer socker, utan den efterlämnar även ett skyddande komposttäcke på marken som i sin tur hjälper till att förhindra jorderosion och att ogräs får fäste.

Fastän sockerrör fortfarande skördas för hand i många länder, är det fler länder som nu använder stora skördemaskiner. Dessa vidunder banar sig väg genom höga bestånd av sockerrör, tar bort toppen och bladen på stråna och skär sedan automatiskt stråna i korta bitar som gör dem färdiga för behandling vid sockerbruket. Medan en sockerrörsarbetare som skördar för hand kan hugga  ner i genomsnitt 5 ton per dag, kan en skördemaskin utan problem bearbeta upp till 300 ton under samma tid. Ett fält kan skördas flera år i rad innan sockermängden i plantorna minskar och de behöver ersättas.

När sockerröret väl är avskuret, måste den återstående behandlingen ske fort, eftersom sockret i det skördade röret snabbt försämras. För att underlätta snabb transport till sockerbruken finns det cirka 410 mil smalspårig järnväg som sockerrörsodlarna i Queensland kan utnyttja. De små loken som går på de här spåren är färgglada uppenbarelser, då de genomkorsar landsbygden och drar dussintals med vagnar som är fyllda till brädden med sockerrör.

Vägen genom sockerbruket

Att besöka ett sockerbruk är intressant. Det första som möter en är rader av vagnar med sockerrör som väntar på att bli tömda. Stora kvarnar och valsar krossar sockerrören och pressar fram råsaften. Restprodukten — bagass — torkas och används som bränsle till att driva anläggningen, och det som blir över säljs till industrier som framställer papper och byggnadsmaterial.

När råsaften har renats återstår en klar saft. Det som har filtrerats bort, så kallad sockerbrukskalk, återvinns och används i gödningsmedel. En annan biprodukt — melass — används som djurfoder eller som råvara vid framställning av rom och etanol. Sockerrörets stora användbarhet och effektiviteten i sockerframställningen är verkligen imponerande.

Den klara saften indunstas först till tjocksaft genom att överflödigt vatten kokas bort och sockret kristalliserar. Kristallerna blir större och större tills de når önskad storlek. De avskils då från blandningen och torkas. Resultatet blir rårörsocker. Efter ytterligare raffinering blir råsockret det välkända vita strösocker som står på så många människors matbord.

Kanske kommer ditt te eller kaffe att smaka lite sötare efter det här fascinerande och informativa besöket i sockerrörslandet. Om du inte är diabetiker förstås; då kanske du måste avstå från socker och använda något ersättningsmedel.

Visst imponeras vi av mångsidigheten och genialiteten hos honom som formgav denna jätte i gräsfamiljen och som sedan fick den att växa så ymnigt.

[Ruta på sidan 22]

Betsocker eller rörsocker?

Socker framställs av två vanligt förekommande växter. Sockerröret växer främst i tropiska områden och svarar för minst 65 procent av världens sockerproduktion. De återstående 35 procenten kommer från sockerbetan som växer i kallare klimat, till exempel i Öst- och Västeuropa och i Nordamerika. Det socker som finns i dessa båda växter är kemiskt identiskt.

[Bild på sidan 23]

Sockerrören bränns innan de skördas

[Bild på sidan 23]

Skördemaskin. Traktorn drar ett släp där sockerrören läggs

[Bildkälla på sidan 21]

Alla bilder på sidorna 21–24: Queensland Sugar Corporation