Mina ansträngningar att fatta förståndiga beslut

BERÄTTAT AV GUSTAVO SISSON

Redan när jag var 12 år och ägnade mycket tid åt simträning, bestämde jag mig för att bli läkare. Men ungefär samtidigt började jag studera Bibeln, och det ledde till att jag ville bli förkunnare. Hur gick det med mina olika mål och intressen? Gick de att förena?

ÅR 1961 började Olive Springate, en av Jehovas vittnens missionärer i Brasilien, studera Bibeln med min mor och mig. På grund av motstånd från min far, en respekterad läkare i Pôrto Alegre, slutade vi studera. Olive fortsatte ändå att hålla kontakt med oss, och så småningom urskilde jag sanningens klang i det jag hade lärt mig. Men då hade simträningen dragit mig bort från andliga ting.

När jag var 19 år, träffade jag på simklubben en tilldragande ung kvinna som hette Vera Lúcia, och vi började sällskapa. Min mor talade med henne om vad vi trodde på, och hon blev intresserad. Jag fick kontakt med Olive, och hon började studera Bibeln med oss trots motstånd från Vera Lúcias far.

Vera Lúcia fortsatte att studera, och hennes kunskap i Bibeln ökade. Hon började till och med leda bibelstudier med några som arbetade på simklubben. Samtidigt inriktade jag mig på träningen inför de kommande brasilianska mästerskapen.

Efter det att vi studerat och varit med vid möten under mer än ett år började Vera Lúcias far misstänka att något var på gång. När vi en dag kom hem efter ett möte, väntade han på oss och krävde att få veta var vi hade varit. Jag svarade att vi hade varit på ett kristet möte och att även om han kanske inte hade så stort intresse för religion, var det livsviktigt för oss. Han suckade och sade: ”Ja, om det är så viktigt, är jag väl tvungen att finna mig i det.” Från den dagen ändrade han inställning, och även om han aldrig blev ett Jehovas vittne blev han en nära vän och kamrat i tider av nöd.

Jag bestämmer mig

Jag hade bestämt mig för att sluta med tävlingssimning efter de brasilianska mästerskapen, men två segrar och brasilianskt rekord på 400 respektive 1.500 meter frisim kvalificerade mig till panamerikanska spelen i Cali  i Colombia 1970. Trots att Vera Lúcia inte ville att jag skulle bege mig dit, satte jag i gång att träna inför tävlingarna.

Eftersom jag gjorde bra ifrån mig i Cali, frågade mina tränare om jag var villig att satsa på de olympiska spelen. Jag tänkte på mina ofullbordade medicinska studier och på de underbara sanningar jag hade lärt mig om Jehovas uppsåt och övergav alla tankar på att försöka göra karriär inom simsporten. Efter det gjorde jag snabba andliga framsteg. År 1972, samma år som olympiaden i München hölls, blev Vera Lúcia och jag döpta i vatten som ett tecken på att vi överlämnat oss åt Jehova. Det uppmuntrade mor att återuppta sitt bibelstudium, och med tiden blev också hon döpt.

Efter det att mor blivit döpt ökade fars motstånd. Till sist gick de skilda vägar, och eftersom jag fortfarande studerade vid universitetet, fick vi klara oss på hennes lilla underhåll och pengar som vi fick för vårt hus. Det gjorde att Vera och jag sköt upp vårt bröllop. Det var faktiskt de fina lärdomar som far gett mig som hjälpte mig att ta de beslut jag gjorde. Han brukade ofta säga: ”Var inte rädd för att vara annorlunda” och ”Majoriteten har inte alltid rätt”. Ett av hans favorituttryck var: ”En mans värde avgörs av vad han ger andra.”

Som ett Jehovas vittne har jag haft möjlighet att tillämpa min fars utmärkta råd. Jag satt vid hans sjukbädd när han dog 1986. Vi hade blivit vänner igen och respekterade varandra. Jag tror att han var stolt över mig, eftersom jag, precis som han, hade blivit läkare.

Jag blev färdig med mina medicinska studier 1974. Jag bestämde mig för att arbeta som allmänpraktiserande läkare, men senare, efter att ha tänkt över saken, förstod jag att jag skulle kunna vara till större hjälp för mina kristna bröder om jag blev kirurg. (Apostlagärningarna 15:28, 29) Jag antog utmaningen, och under de därpå följande tre åren utbildade jag mig till kirurg.

En uppfordrande juridisk strid

Ett mycket sorgligt fall, som jag var engagerad i, var det som gällde en 15-årig flicka som var ett Jehovas vittne. Hon hade drabbats av inre blödning. Hon var blek och hade lågt blodtryck men var klar i huvudet och orubblig i sitt beslut att inte ta emot blod. Sedan jag ökat hennes blodvolym, utförde jag endoskopi och tvättade det berörda området med nedkyld saltlösning för att stoppa blödningen. Till att börja med blev hon bättre, men 36 timmar senare, när hon låg på intensiven, började plötsligt blödningen igen. Trots ihärdiga ansträngningar kunde den läkare som var i tjänst inte stoppa blödningen och upprätthålla blodvolymen, och flickan dog.

När detta hände, blev jag avstängd från min tjänstgöring av etikkommittén, och mitt fall överlämnades till regionala medicinska rådet. Jag anklagades för att ha brutit mot tre av punkterna i läkaretiken, och därmed riskerade jag att bli av med min läkarlegitimation och mitt livsuppehälle.

Jag fick av en specialkommitté 30 dagar på mig till att försvara mig skriftligen. Mina advokater förberedde juridiska och grundlagsenliga argument, och jag förberedde ett medicinskt försvar med hjälp av sjukhuskommittén i området, en grupp Jehovas vittnen som önskar understödja samarbetet mellan sjukhus och patient. Vid utfrågningen ställde specialkommittén mest frågor om min ställning som läkare och som ett Jehovas vittne. Men mitt försvar var huvudsakligen grundat på medicinska och vetenskapliga argument och på rapporter från respekterade kirurger.

Av vittnesmålen framgick att patienten hade vägrat att ta emot blod och att jag inte hade gjort något för att påverka henne till att fatta detta beslut. Förhöret fastslog också att av de fyra läkare som konsulterades var det bara jag som hade påbörjat något slag av behandling som var förenlig med patientens önskan och hennes hälsotillstånd.

 Mitt fall hänsköts sedan till en kommitté som skulle rösta om saken. Jag höll ett tio minuter långt försvarstal, där jag precis som i mitt skrivna försvar uteslutande inriktade mig på medicinska aspekter. Två av ledamöterna påpekade, sedan de lyssnat till mig, att den behandling jag hade föreskrivit hade en solid vetenskaplig grund, även om jag inte hade använt transfusioner. En annan läkare betonade att blodfri behandling är effektiv och att dödligheten är lägre. Den siste av ledamöterna sade att tvistefrågan inte gällde om blodtransfusioner var bra medicinsk behandling eller inte. Frågan gällde om en läkare kan tvinga på en patient en behandling som han eller hon inte vill ha, och ledamoten ansåg inte att läkaren hade rätt till det. Vid en omröstning röstade majoriteten, 12 mot 2, för att ta tillbaka alla anklagelser och därmed frikänna mig.

Försvarar en patients rättigheter

Några som verkar inom sjukvården har utverkat domstolsbeslut för att kunna tvinga patienter som är Jehovas vittnen att ta emot blodtransfusioner. Då och då har jag vid domstolsförhör lagt fram bevismaterial, som har bidragit till att sådana beslut har upphävts. Ett av fallen gällde ett Jehovas vittne med åderbråck i matstrupen, vilket kan ge upphov till allvarliga blödningar. När han lades in på sjukhus, hade han redan svår blodbrist — hans hemoglobinvärde var 47 gram per liter. * Till att börja med utsattes han inte för någon press att ta emot blod, och han fick bara uppehållande behandling.

Efter en vecka på sjukhuset blev patienten överraskad, när han fick besök av en man som visade upp ett domstolsbeslut på att han skulle ges blodtransfusion. Vid det tillfället hade hans hemoglobinvärde ökat till 64 gram per liter, och hans tillstånd var stabilt. Det verkar som om domaren hade grundat sitt beslut på det första hemoglobinvärdet och inte på det andra, högre värdet.

Sjukhuskommittén erbjöd hjälp. Patienten bad att jag skulle undersöka honom. Jag gjorde det, och sedan blev det möjligt att flytta honom till ett sjukhus där han kunde bli behandlad utan att blod användes. Samtidigt protesterade hans advokater mot domstolens order att ge patienten blodtransfusion.

Jag blev kallad till förhör inför domaren, som ställde frågor till mig om patientens tillstånd. Vid detta förhör gav hon mig fullmakt att fortsätta att behandla patienten, medan de fakta som låg till grund för domstolsbeslutet behandlades. Vid nästa förhör hade patienten blivit bättre och var utskriven från sjukhuset. När jag på nytt blev kallad för att vittna, krävde sjukhusets advokat att jag skulle bevisa att den behandling jag hade rekommenderat hade vetenskaplig grund. Till hans förlägenhet lämnade jag fram en medicinsk tidskrift med en artikel som skrivits av läkare vid just det sjukhus han representerade, och den rekommenderade en sådan behandling!

När vi fick domstolsbeslutet, gladde vi oss över att se att vår ståndpunkt att använda annan medicinsk behandling än blodtransfusion hade fått stöd. Sjukhuset dömdes att betala alla kostnader, inklusive de juridiska kostnaderna. Sjukhuset överklagade men förlorade igen.

Vi tar hand om familjen

Ända sedan jag blev ett Jehovas vittne har jag haft Vera Lúcias stöd som en trogen kamrat, duglig hustru och föredömlig mor för våra barn. Hur har hon kunnat klara av alla svårigheter och sköta om vårt hem och våra barn, som nu är andligt inriktade ungdomar? Det har varit möjligt tack vare hennes djupa kärlek till Jehova och den kristna tjänsten.

Som föräldrar har vi från det att barnen var små undervisat dem om bibliska läror och principer. Även om vi är mycket upptagna,  strävar vi efter att ta del i heltidstjänsten några månader varje år. Och vi gör vad vi kan för att följa ett schema som inbegriper att läsa Bibeln regelbundet, begrunda dagens text och tala med andra om vår tro i den kristna tjänsten. På den senaste tiden har vår familj ofta lett omkring 12 bibelstudier varje vecka med människor som inte är Jehovas vittnen.

Vera Lúcia och jag försöker också ta med våra söner i våra aktiviteter, samtidigt som vi tar hänsyn till deras personliga önskningar. Vi anser att det finns tre grundläggande saker som föräldrar måste sörja för i sin familj. För det första rätt undervisning grundad på Guds ord, Bibeln. För det andra ett gott exempel, så att barnen tydligt kan se att deras föräldrar har en hälsosam fruktan för Gud. Och för det tredje rätt umgänge med kristna ur alla åldersgrupper och samhällsskikt som kan berika familjens medlemmar på olika sätt. Som man och hustru har vi haft som mål att göra detta för vår familj.

När min hustru och jag ser tillbaka på de nästan 30 år som vi tjänat Jehova, kan vi utan tvekan säga att han har gett oss det bästa i livet och sörjt för många glädjeämnen och välsignelser. Även om jag inte satsade på att komma till de olympiska spelen, tycker jag fortfarande om att simma flera kilometer i veckan. Det är sant att mitt liv både som läkare och som ett Jehovas vittne har gjort att jag haft ett fulltecknat schema. Men jag har tyckt att det varit mycket givande att få hjälpa mina kristna bröder och systrar att hålla ut i sin tjänst för Gud, när de möter prövningar.

Jag har ofta fått frågan om det bekymrar mig att jag kommer att förlora mitt arbete, när Guds nya ordning kommer och det inte kommer att finnas några sjukdomar mer. Jag svarar att jag kommer att vara den förste som hoppar av glädje när ”den halte” klättrar ”upp alldeles som en hjort”, ”den stummes tunga” ropar ”högt av glädje” och ”ingen som har sin boning där” säger: ”Jag är sjuk.” — Jesaja 33:24; 35:6.

[Fotnot]

[Bild på sidan 15]

Opererar en patient

[Bilder på sidan 15]

Vera Lúcia och jag. Nedan: Vi och våra söner studerar tillsammans