De olympiska idealen i kris

NÄR baron Pierre de Coubertin föreslog att de olympiska spelen skulle återupplivas, framhöll han några ädla ideal. Ja, den moderna olympiadens valspråk, som tillskrivs Coubertin, lyder: ”Det viktiga med de olympiska spelen är inte att vinna utan att deltaga, ty det väsentliga ... är inte att segra utan att kämpa väl.”

Att ägna sig åt hälsosam tävlan, menade Coubertin, kunde ge en god karaktär, utveckla ett sunt omdöme och främja ett redbart uppförande. Han talade till och med om en ”idrottens religion”. De olympiska spelen, menade han, kunde lära människor att leva i fred.

Men när Coubertin dog 1937, hade varje hopp i detta avseende förbleknat. Spelen hade redan inställts en gång på grund av ett världskrig, och spänningarna stegrades inför ännu en stor konflikt. I dag är de olympiska idealen i en ännu djupare kris. Vad beror det på?

OS och doping

I flera årtionden har idrottsmän använt prestationshöjande medel för att klara sig bättre i konkurrensen, och inte heller OS har kunnat undgå detta gissel. Nej, 25 år efter det att man införde vad man menade var stränga dopingkontroller fortsätter bruket av otillåtna medel bland olympiska idrottsmän att vara ett problem.

En del idrottsmän använder steroider för att klara sig bättre i konkurrensen. Andra använder stimulerande medel. Mänskliga tillväxthormoner är populära bland sprinterlöpare och dem som tävlar i kraftsporter, därför att de hjälper idrottsmännen att snabbt återhämta sig från intensiva träningspass, och de ger starkare muskler. Det finns  också en gentekniskt framställd variant av erytropoietin som många långdistanslöpare, simmare och längdskidåkare väljer, eftersom den ökar deras uthållighet genom att stimulera produktionen av röda blodkroppar.

Det är inte så konstigt att dr Robert Voy, som tidigare var chef för dopingkontrollen i USA:s olympiska kommitté, kallar idrottsmännen för ”ett vandrande laboratorium”. Han tillägger: ”OS har blivit en försöksplats för forskare, kemister och oetiska läkare.” Hur är det då med dopingkontroll? Doktor Donald Catlin, chef för ett laboratorium för dopingkontroll i USA, säger: ”Den sofistikerade idrottsmannen som vill använda dopingmedel har bytt till sådant som inte går att upptäcka.”

Mutor och korruption

Eftersom det bara är ett fåtal städer som har råd att anordna olympiska spel, skyr somliga inga medel för att få dem. För nästan två år sedan avslöjades det att Internationella olympiska kommittén (IOK) var djupt inblandad i skandaler. Anklagelser om att mutor på upp till 400.000 dollar hade betalats till IOK-medlemmar i samband med att Salt Lake City i USA fick 2002 års vinterspel kastade tvivel över moralen hos dem som var med och valde OS-ort.

 Gränsen mellan gästfrihet och rena mutor blir ofta suddig när de som vill få värdskapet frikostigt ger gåvor till dem som skall välja plats. Uppemot 20 medlemmar i IOK var inblandade i Salt Lake City-skandalen, och 6 av dem blev så småningom uteslutna. När det gäller spelen år 2000 i Australien, visade sig varje försök att ha en positiv framtoning förgäves när ordföranden i Australiens olympiska kommitté erkände: ”Vi vann ju inte enbart på grund av stadens skönhet eller våra fina idrottsanläggningar.”

Den överdådiga livsstilen hos en del äldre IOK-medlemmar har väckt ytterligare tvivel. Den framlidne schweiziske ordföranden i Internationella roddförbundet, Tommy Keller, sade en gång att han ansåg att en del officiella representanter inom idrotten ser OS som ett medel till att ”tillfredsställa sin egen stolthet”. Han tillade att drivkraften tycktes vara ”jakten på pengar och att förverkliga sina egna ambitioner”.

Intensiv marknadsföring

Ingen kan förneka att de olympiska spelen omsätter stora pengar. De brukar ha många TV-tittare och lukrativa reklampaket, vilket ger sponsorerna ett fantastiskt redskap för marknadsföring.

Ta till exempel OS 1988, då nio multinationella företag betalade sammanlagt över 100 miljoner dollar till IOK för reklamrättigheterna i hela världen. Sommarspelen 1996 i Atlanta gav i netto sammanlagt 400 miljoner dollar för samma rättigheter. Och då är inte TV-rättigheterna inräknade. Ett amerikanskt TV-bolag betalade mer än 3,5 miljarder dollar för rättigheterna att sända OS mellan 2000 och 2008, och det rapporterades att under en fyraårsperiod måste 11 globala sponsorer betala 84 miljoner dollar var. En del människor har därför uttryckt den uppfattningen att även om OS en gång i tiden stod för de bästa mänskliga idealen, är spelen i dag framför allt en möjlighet att tjäna pengar, en symbol för mänsklig girighet.

 Vad var det som gick fel?

Några experter menar att den olympiska krisen kan spåras till två viktiga händelser i början av 1980-talet. Det första var beslutet att ge varje internationellt idrottsförbund rätten att besluta vilka idrottsmän som får åka till OS. Tidigare tillät IOK bara amatörer att delta, men sedan började förbunden tillåta professionella idrottsmän att tävla i sina respektive OS-grenar. Men proffsen förde med sig sin professionella inställning. Att bara ”kämpa väl” ger inga reklamkontrakt, och snart var seger det enda som räknades. Det är därför inte så konstigt att bruket av prestationshöjande medel har ökat.

Den andra viktiga händelsen kom 1983, när IOK sökte utnyttja vad som av dess  expert på marknadsföring har kallats ”den värdefullaste outnyttjade symbolen i världen” — de olympiska ringarna. Detta gav näring åt det klimat av ohämmad kommersialism som har blivit de olympiska spelens varumärke. Jason Zengerle konstaterar: ”Trots allt tal om att främja fred och att ena världens folk ... skiljer sig faktiskt OS inte alls från ... något annat stort idrottsevenemang.” Men betyder detta att de ideal som den olympiska rörelsen företräder är ouppnåeliga?

[Ruta/Bild på sidan 5]

FAKTA OM OS

→ Den olympiska symbolen består av fem ringar, vilka representerar kontinenterna Afrika, Asien, Australien, Europa och Nord- och Sydamerika. De är förenade för att symbolisera vänskap mellan alla folken genom idrotten.

→ Det olympiska mottot är Citius altius fortius — vilket är latin och betyder ”snabbare, högre, starkare”.

→ Den olympiska elden brann på Zeus altare under antikens spel. I vår tid tänds en fackla på Olympia med hjälp av solens strålar och förs sedan till den plats där spelen hålls.

→ Den olympiska traditionen är flera tusen år gammal. De första olympiska spelen som finns omnämnda ägde rum år 776 f.v.t., men många menar att spelen har sitt ursprung minst fem hundra år tidigare.

[Bildkälla]

AP Photo/Eric Draper

[Ruta/Bild på sidan 6]

ANLÄGGNINGARNA I SYDNEY

Ända sedan september 1993, när Sydney vann kampen om OS 2000, har staden gjort stora ansträngningar för att kunna ta emot tiotusentals besökare. Mycket arbete har lagts ner på att städa upp området, bygga arenor i världsklass och göra om gamla soptippar till ett antal våtmarker, parker och estuarier som täcker 760 hektar.

Sydneys OS-by, som är byggd för att ge husrum åt alla idrottsmän och funktionärer, är den största byn i världen som drivs med solenergi. Sedan har vi SuperDome — södra halvklotets största idrotts- och nöjescentrum under tak. Den har det största privata kraftledningsnät som drivs med solkraft i Australien, vilket betyder att anläggningen har nästan inga utsläpp som bidrar till växthuseffekten.

Bakom superdomen ser vi Olympiastadion höja sig över horisonten med sina svepande linjer och sitt system av korsande balkar. Det kostade omkring 3 miljarder kronor att bygga och är det största olympiastadion i världen — med plats för 110.000 åskådare. Fyra Boeing 747 kan stå bredvid varandra under arenans huvudvalv! Över det hela finns halvt genomskinliga takplattor som skyddar åskådarna mot solens ultravioletta strålning. ”Under några månader år 2000”, säger Alan Patching, som är chef för stadionanläggningen, ”kommer denna plats att vara Australiens hjärta.” Sedan vågade han sig på en förutsägelse: ”Den kommer därefter att bli en symbol, precis som operahuset.”

[Bild på sidan 4]

Baron Pierre de Coubertin

[Bildkälla]

Culver Pictures

[Bildkälla på sidan 7]

AP Photo/ACOG, HO