Gå direkt till innehållet

Gå direkt till innehållsförteckningen

Flygresor görs säkrare

Flygresor görs säkrare

Flygresor görs säkrare

KAPTENEN för gasreglagen framåt, medan andrepiloten bekräftar starttillståndet från flygtrafikledningen. Jag sitter som åskådare i cockpiten, eller förarkabinen, alldeles bakom piloterna och känner hur hjärtat börjar bulta när jetmotorerna ger ifrån sig ett dovt muller. Min kropp pressas bakåt mot sätet, när jumbojeten, en Boeing 747, accelererar. Snart lyfter vi, mjukt och fint, och startbana 34 på Tokyos nya internationella flygplats, Narita, försvinner bort bakom och under oss.

Faror i luften!

En stund senare hörs en kraftig knall, och flygplanet börjar skaka och kränga kraftigt. Ett öronbedövande ljud fyller cockpiten. Det är en larmklocka! Åtskilliga röda och gula varningslampor lyser upp instrumentpanelerna, medan andrepiloten försöker stabilisera planet.

”Brand i treans motor!” hojtar kaptenen och trycker på en knapp som stänger av larmet. ”Ingen rotation, inget oljetryck, inget luftflöde på trean”, konstaterar andrepiloten. ”Minska gaspådraget till trean. Stryp bränsletillförseln till trean. Treans motor ur funktion.” Varje kommando som ges verkställs av en pilot och bekräftas av den andre. Som om deras rörelser vore samordnade, arbetar de tillsammans för att få situationen under kontroll. Jag förundrar mig över att de kan bevara sig så lugna och ändå arbeta så beslutsamt för att reda ut missödet.

I nästa stund anropar andrepiloten flygtrafikledningen och begär tillstånd att nödlanda och ber även att utryckningsfordon skall finnas på plats. Han uppmanar sedan kabinpersonalen att förbereda passagerarna på en nödlandning.

Medan besättningen checkar av sina kontrollistor för nödsituationer, försöker jag torka svetten ur pannan och klamra mig fast i stolen! Till min stora lättnad gör planet en mjuk landning. Jag känner mig samtidigt lite dum för att jag varit så rädd. För inget av det som jag beskrivit hände i verkligheten. Jag flög inte över Japan. Jag satt i en avancerad flygsimulator (liknande den på bilden) vid United Airlines Flight Center i Denver i Colorado i USA. Flygplansbesättningen tränade bara. För mig — en veteran på flygsimulatorspel på hemdatorn — var detta en upplivande erfarenhet.

”På låtsas”, i säkerhetens intresse

Hundratals gånger varje dag får flygplansbesättningar uppleva liknande scenarier i sådana här simulatorer. Varför det? För att träna besättningen och för att flygresenärer — däribland du — skall färdas säkrare. Men varför tränas de i simulatorer i stället för i riktiga flygplan? Det finns många orsaker, men innan vi betraktar dem skall vi ta en titt på hur flygsimulationen har utvecklats.

Under första och andra världskriget upprättades skolor där primitiva flygsimulatorer användes. Orsaken var att man behövde fylla det växande behovet av kompetenta piloter. Under senare delen av 1960-talet tog flygsimulationen ett stort steg framåt i och med att simulatorerna blev mycket realistiska. Man började till och med efterlikna så komplicerade företeelser som hur ett plan beter sig med avseende på både vikt och bränslemängd. Sådana faktorer påverkar planets beteende. Under färden förbrukas bränsle, och planets flygegenskaper ändras. Framsteg i elektronik och datateknik har gjort det möjligt att simulera dessa och många andra förhållanden.

Målet är att göra simulatorer som efterbildar verkliga flygningar så mycket som möjligt. Därför har moderna simulatorer kraftfulla hydrauliska system som ger rörelser i sex riktningar. Systemet drivs av stora hydrauliska pumpar som momentant kan utsätta flygplansbesättningen för rörelser som utvecklar krafter på mellan +1 och –1 g. *

När piloterna gör någon manöver, känner de i samma stund vad resultatet blir — precis som de skulle göra i ett flygplan. Ökning och minskning av hastighet, rollar, stigningar, landningar, ojämnheter i landningsbanan och väderförhållanden registreras inte bara av pilotens inneröra, utan även av kroppen i övrigt.

Framsteg har gjorts i användningen av datorgjorda virtuella system som avbildar olika internationella flygplatser och deras omgivande terräng. Dessa verklighetstrogna avbildningar visas på de skärmar som omger den främre delen av simulatorns cockpit. Bildvinkeln är upp till 180 grader på bredden och 40 grader på höjden. I simulatorn kan piloterna ”flyga” i alla vädertyper — snö, regn, åskväder, hagel och dimma — och de kan göra det under dagen, i skymningen eller på natten.

Ett besök i en simulator

Den simulator som jag ”flög” i kom man till via en metallbrygga över ett 6 meter stort mellanrum som skilde simulatorn från ”land”. Simulatorn var en vit lådliknande byggnad utan fönster, monterad på en väldig, flyttbar plattform. Hela anordningen liknar en månlandare eller en jättelik spindel.

Väl inne i simulatorn kändes det som om man var i cockpiten på ett riktigt flygplan. Alla visare, indikeringslampor, mätinstrument, strömbrytare och spakar är ordnade på precis samma sätt som i det flygplan som är förebilden. Terry Bansept, tekniker vid simulatorn och min guide, påpekade att mycket av panelerna och instrumenten i själva verket kommer från riktiga flygplan.

Terry förklarade att flygsimulatorer har kommit att bli skalenliga, helt funktionsdugliga, exakta kopior av cockpiten i olika flygplan. I och med att användningen av flygsimulatorer har ökat, har man inom flyget insett att simulatorer ger en högklassig flygträning. Förutom att piloterna lär sig att hantera ett plan, tränas de även i hur de skall bete sig vid nödsituationer.

Om en flygsimulator är tillräckligt verklighetstrogen, kan piloter till och med registrera tiden de använder där, precis som om de flugit ett riktigt plan. Under särskilda omständigheter kan en pilots träning och praktik äga rum nästan enbart i simulatorn.

Varför används simulatorer?

Simulatorer är mycket praktiska. Genom att använda en simulator i stället för ett riktigt plan sparar man bränsle och olja. Det blir mindre trängsel i lufttrafiken, och dessutom reduceras buller, luftföroreningar och drifts- och utbildningskostnader. Att ”kraschlanda” i en simulator kostar ingenting, och ingen blir skadad.

”Simulatorer kan minska antalet olyckor som lätt händer vid övning”, sade Terry. ”De gör det möjligt att öva nödsituationer som motorbrand, ett landningsställ som blir obrukbart, punktering, totalt motorbortfall, ogynnsamt väder, kastvindar, isbildning och dålig sikt.” Dessutom kan det ges utförlig undervisning om hur de mekaniska systemen fungerar, och tekniska fel och missöden kan åtgärdas utan att vare sig flygplan eller människoliv riskeras.

Med avseende på detta sade den erfarne piloten J. D. Whitlatch: ”Det som spelas upp i simulatorerna motsvarar 6 miljoner möjliga kombinationer av händelser och förhållanden. Vi skulle aldrig kunna träna flygplansbesättningar för så många situationer i ett riktigt flygplan.”

I USA är det Federal Aviation Administration (FAA), testflygare och tekniker som auktoriserar och noggrant kontrollerar simulatorerna. Före varje träningsdag reparerar, kontrollerar och ”flyger” teknikerna sina simulatorer för att försäkra sig om att dessa exakt motsvarar flygplanet. När ändringar görs på riktiga flygplan, måste dessa också göras på simulatorerna. Var sjätte månad ”flyger” representanter från FAA simulatorerna för att kontrollera att de är i god kondition.

Lärdomar från tidigare tragedier

På flygplan finns bandspelare som registrerar viktiga uppgifter och de samtal som förs i cockpiten. Med hjälp av bandspelare som man har lyckats bärga från olycksplatser kan tekniker programmera simulatorerna så att de exakt återger de förhållanden och fel som förekommit i verkliga och specifika flygplansolyckor. Den här informationen och simuleringen som man skapar kan sedan användas av utredare för att fastställa orsaken till enskilda olyckor. Dessutom kan sådana uppgifter lära framtida generationer av piloter hur man skall reagera när oväntade problem uppstår. Uppgifterna används även av flygplans- och reservdelstillverkare för att i framtiden kunna tillverka bättre flygplan och komponenter.

Om en utredning visar att det är en pilot som har orsakat en olycka eller ett olyckstillbud, kan träning på detta moment göra att liknande fel kan undvikas i framtiden. Lew Kosich, en erfaren pilot, säger: ”De situationer som vi spelar upp är inte påhittade, utan de har hänt i verkligheten.” I ett försök att förbättra piloters reaktionsförmåga, träningsprogram och i slutändan den allmänna säkerheten utvärderar och återskapar experter inom flygindustrin hela tiden verkliga situationer och studerar hur piloterna reagerar på dessa.

När jag nu försöker ”landa jumbojeten” på flygplatsen Charles de Gaulle i Frankrike — under andrepiloten Terrys vaksamma öga — väntar jag mig att få höra det trevligt gnisslande ljudet av däck som går ner på asfalt. Men, tyvärr, en felaktig manöver, och simulatorbilden ”fryser”! Jag brakade just in i trafikledartornet!

Det känns verkligen skönt att piloterna som flyger riktiga passagerarplan är verkliga experter. Och det är de bland annat tack vare flygsimulatorerna. Nästa gång du flyger, kan du vara förvissad om att du och dina medpassagerare är i trygga händer. — Från en av våra läsare.

[Fotnot]

^ § 11 Symbolen g används som ett mått på de accelerationskrafter som påverkar människor i ett vilket som helst fordon. Jordens tyngdkraft ger en acceleration på 1 g, som används som norm. När en pilot rätar upp ett plan som dyker, känner han en extra kraft som trycker ner honom i sätet. Om den här kraften är dubbelt så stark som tyngdkraften, sägs den vara 2 g.

[Bilder på sidan 26]

Simulerad start från San Francisco

och simulerad flygning över staden New York

[Bild på sidan 26]

En flygsimulator i Denver i Colorado