Sökandet efter det perfekta samhället

DET skulle vara underbart att få uppleva en bättre värld, en värld full av människor utan smärta, sjukdom och handikapp! Ett världsomfattande samhälle utan brottslighet eller stridigheter. En mänsklig familj som inte hemsöks av döden.

Det är uppenbart att för att uppnå sådana mål skulle det krävas stora förändringar beträffande själva mänskligheten. Tankar om hur man kan förbättra människosläktet är inte nya. För omkring 2.300 år sedan skrev den grekiske filosofen Platon: ”De bästa ur varje kön bör paras ihop så ofta som möjligt, och de sämre med de sämre så sällan som möjligt.” Det är dock inte förrän på senare tid som försök att höja kvaliteten på den mänskliga familjen har börjat på allvar. Denna vetenskapsgren fick namnet eugenik.

Uttrycket ”eugenik” myntades år 1883 av Sir Francis Galton, en brittisk forskare och kusin till Charles Darwin. Ordet ”eugenik” kommer från grekiska uttryck som betyder ”av god ras” eller ”av god börd”. Galton kände till att flera olika blommor och djur kunde få vissa önskvärda egenskaper genom selektiv förädling. Skulle inte också människorna kunna förbättras med liknande metoder? Galton trodde att det var möjligt. Han menade att om en liten del av kostnaden och ansträngningen som man satsade på att avla hästar och nötkreatur användes till att ”förbättra människosläktet”, skulle resultatet bli ”en lysande samling genier”.

Influerad av Darwins skrifter resonerade Galton som så att det var tid för människorna att ta kontrollen över sin egen utveckling. Under de första decennierna av 1900-talet blev Galtons tankar oerhört populära bland politiker, forskare och akademiker, både i Europa och i USA. Ledaren för en mäktig nation skrev vad som återspeglar en utbredd uppfattning på den tiden: ”Samhället har ingen nytta av att tillåta degenererade individer att föröka sig. ... Varje grupp bönder som inte avlade på sina bästa djur utan på sina sämsta borde behandlas som lämpliga att förpassas till sinnessjukhus. ... En dag kommer vi att inse att den främsta plikten för en god medborgare av det rätta slaget är att lämna kvar sitt ’blod’ i världen och att vi inte har någon nytta av att bevara medborgare av fel slag.” Dessa ord skrevs av USA:s 26:e president, Theodore Roosevelt.

 På marknader och utställningar både i Storbritannien och i Amerika framställdes genetikens lagar ofta på en vertikal tavla med en lång rad uppstoppade marsvin. De var ordnade så att de visade hur färgen på pälsen gick i arv från den ena generationen till den andra. Med fanns också en text som förklarade syftet med utställningsföremålen. På ett plakat stod det: ”Sådana olämpliga drag som klenmod, epilepsi, kriminalitet, sinnessjukdom, alkoholism, fattigdom och många andra förekommer i släkter och går i arv precis på samma sätt som färgen på marsvinens päls.” På ett annat plakat kunde man läsa frågan: ”Hur länge skall vi amerikaner vara noga med våra grisars, kycklingars och nötkreaturs stamtavla — och samtidigt lämna våra barns härstamning åt slumpen?”

Eugenik i praktiken

Dessa tankar var inte bara teori. Tiotusentals ”icke önskvärda element” i såväl Nordamerika som Europa steriliserades. Vad som var ”icke önskvärt” berodde naturligtvis i stor utsträckning på dem som fattade beslut om tvångssterilisering och vad deras uppfattning var. I den amerikanska delstaten Missouri, till exempel, kom ett lagförslag med krav på att sterilisera dem som ”dömdes skyldiga till mord, våldtäkt, stråtröveri, hönsstöld, bombattentat eller bilstöld”. I ett missriktat försök att inom en generation skapa ett herrefolk gick man i Nazityskland ytterligare ett steg. Efter att ha tvångssteriliserat upp till 225.000 människor utrotade man miljoner andra — judar, romer (zigenare), handikappade och andra ”icke önskvärda element” — under eugenikens täckmantel.

På grund av nazitidens barbari fick eugeniken en otäck bibetydelse, och många hoppades att detta forskningsområde hade begravts med de miljoner som dog i forskningens namn. Men på 1970-talet cirkulerade rykten om att man gjort vetenskapliga landvinningar inom den nya molekylärbiologin. En del fruktade att dessa framsteg kanske skulle väcka nytt liv i de idéer som hade förlett Europa och Nordamerika tidigare under århundradet. År 1977 varnade till exempel en framstående biolog sina kolleger vid ett möte som hölls av Nationella Vetenskapsakademien i USA och som gällde rekombinant DNA: ”Denna forskning kommer att  föra oss ett steg närmare möjligheten att göra ingrepp i människors arvsmassa. Det är inom gentekniken man räknar ut hur man skall få oss att producera barn med perfekta egenskaper. ... Senast man försökte hade idealbarnet blont hår, blå ögon och ariska gener.”

Många i dag skulle tycka att det är löjligt att jämföra de framsteg som gjorts inom gentekniken med Hitlers rasbiologiprogram. För sextio år sedan ställdes det hårda krav på rashygien. I vår tid talar man om att förbättra hälsan och livskvaliteten. Äldre tiders eugenik eller rasbiologi var djupt rotade i politik och underblåstes av trångsynthet och hat. De nya framstegen inom den genetiska forskningen understöds av kommersiella intressen och konsumenternas krav på bättre hälsa. Men även om det finns stora skillnader, kanske målet att forma människor efter våra egna genetiska fördomar påminner mycket om äldre tiders rasbiologi.

Att förändra samhället med hjälp av vetenskapen

Medan du läser dessa ord, kartlägger kraftfulla datorer systematiskt människans genetiska sammansättning — hela den uppsättning information som finns i våra gener och som styr hur vi växer och som bestämmer mycket av det vi är. Dessa datorer katalogiserar noggrant de tiotusentals gener som finns i mänskligt DNA. (Se rutan ”DNA-detektiver”.) Forskare förutsäger att så snart informationen har samlats in och lagrats, kommer den att användas långt in i framtiden som en viktig källa till att förstå humanbiologi och humanmedicin. Och forskarna hoppas att när gåtan med den mänskliga genuppsättningen uttytts, kommer vägen att öppnas för behandling, så att man kan laga eller ersätta defekta gener.

Läkare hoppas att genforskningen kommer att leda till en ny generation säkra men ändå starka mediciner som förebygger och bekämpar sjukdom. Sådan teknik kan också göra det möjligt för din läkare att ta reda på din genetiska profil för att i förväg avgöra vilken medicin som skulle fungera bäst för dig.

Förutom sådana medicinska fördelar ser somliga gentekniken som ett sätt att lösa sociala problem. Mellan tiden för andra världskriget och 1990-talets början ansåg akademiker att sociala problem kunde minskas genom reformering av ekonomiska system och institutioner och förbättring av den miljö som människor lever i. På senare tid har dock de sociala problemen förvärrats. Många har börjat tro att nyckeln till dessa problem ligger på det genetiska planet. Och somliga tror nu att generna spelar en viktigare roll än miljön när det gäller hur människor påverkas till att uppträda som individer och i grupp.

Hur är det då med döden? Enligt forskare finner vi till och med det problemets lösning i att vårt DNA manipuleras. Redan nu har forskarna fördubblat livslängden för bananflugor och maskar genom att använda metoder som de menar att man en dag skall kunna använda på människor. Chefen för Human Genome Sciences Inc. säger: ”Det här är första gången vi kan tänka oss mänsklig odödlighet.”

Kan föräldrar bestämma hur deras barn skall se ut?

De entusiastiska rapporterna om vad som har gjorts och vad som kan göras under de  kommande åren gör att man lätt förbiser de nuvarande begränsningarna och de eventuella problem som hör samman med de nya metoderna. Låt oss, för att belysa det hela, återgå till ämnet barn. Redan nu är det vanligt med genetisk kontroll. Den mest använda metoden började användas så tidigt som på 1960-talet. En läkare sätter in en injektionsnål i livmodern på en gravid kvinna och tar ett prov på fostervattnet. Man kan sedan testa vätskan för att se om fostret har någon av alla de genetiska störningar som finns, till exempel Downs syndrom eller ryggmärgsbråck. Den här åtgärden görs vanligtvis efter den 16:e graviditetsveckan. En nyare metod visar detaljer om embryots arvsmassa mellan sjätte och tionde graviditetsveckan.

Dessa metoder gör det möjligt för läkare att upptäcka många störningar, men bara 15 procent av dem kan rättas till. När prov avslöjar ett genetiskt problem eller ger ett oklart resultat, ställs många föräldrar inför ett plågsamt beslut — skall barnet aborteras eller födas? I The UNESCO Courier heter det:  ”Trots att det har blivit allt vanligare med DNA-tester — vart och ett patenterat och vinstgivande — har genetiken hittills inte lyckats uppfylla sina skrytsamma löften om genterapi. Läkare upptäcker sjukdomar och störningar som de inte kan behandla. Abort presenteras därför ofta som ett alternativ.”

När biotekniken blir allt effektivare, hoppas naturligtvis läkare att få större möjligheter att upptäcka och korrigera genetiska defekter som gör människor sjuka eller mer mottagliga för olika sjukdomar. Dessutom hoppas forskare på att de så småningom skall kunna överföra konstgjorda kromosomer till mänskliga embryon för att ge dem skydd mot sjukdomar som Parkinsons sjukdom, aids, diabetes och prostata- och bröstcancer. Ett barn skulle således kunna födas med ett starkare immunsystem. Det finns också förhoppningar om framtida mediciner som kan ”stärka” det embryo som utvecklas, kanske genom att manipulera gener för att öka intelligensen eller förbättra minnet.

Även om till och med de mest optimistiska  forskarna inser att det kommer att dröja länge innan föräldrar kommer att kunna välja det slags barn de önskar ur en katalog, är tanken på att kunna föda sitt drömbarn oerhört lockande för många. Somliga menar att det vore ansvarslöst att inte använda tekniken för att avlägsna genetiska störningar. Om det inte är fel att skicka sitt barn till de bästa skolorna eller till de bästa läkarna, resonerar de, varför kan man då inte också försöka få det bästa möjliga barnet?

Oro för framtiden

Men andra uttrycker oro. I boken The Biotech Century heter det till exempel: ”Om diabetes, sicklecellsanemi och cancer skall förebyggas genom förändringar i människors arvsmassa, varför då inte gå vidare till andra och mindre allvarliga ’störningar’: närsynthet, färgblindhet, dyslexi, fetma, vänsterhänthet? Ja, vad kan hindra ett samhälle från att bestämma att en viss hudfärg är en störning?”

 Försäkringsbolagen kommer att vara livligt intresserade av genetisk information. Hur är det om ett fosterprov avslöjar ett eventuellt problem? Kommer försäkringsbolagen att öva påtryckningar på modern för att få henne att göra abort? Och om hon vägrar, kan de då förvägra henne ersättning?

Kemi-, läkemedels- och bioteknikföretag tävlar om att få patent såväl på gener och organismer som på olika sätt att manipulera dem. Drivkraften är naturligtvis ekonomisk — att tjäna pengar på framtidens teknik. Många bioetiker fruktar att detta kan leda till ”konsumtionseugenik”, som går ut på att föräldrar skulle kunna tvingas att välja ”genetiskt godkända” barn. Det är lätt att föreställa sig hur reklam skulle kunna spela en viktig roll i en sådan utveckling.

Naturligtvis kommer den nya tekniken sannolikt inte att vara lätt att tillgå i fattiga länder. Redan nu saknar man på många håll i världen den mest grundläggande sjukvård. Även i högt utvecklade länder kanske genbaserad behandling blir något som bara de rika har råd med.

Ett perfekt samhälle

I den flod av litteratur om vad som har gjorts på bioteknikens område kan man ofta se uttrycket ”leka Gud”. Eftersom Gud är livets Formgivare och Skapare, är det lämpligt att begrunda vad hans avsikt är när det gäller sökandet efter fullkomlighet. I Första Moseboken i Bibeln läser vi att efter det att livet på jorden hade skapats, ”såg Gud på allt som han hade gjort, och se! det var mycket gott”. (1 Moseboken 1:31) Det första människoparet hade fullkomliga gener. Det var på grund av att de gjorde uppror mot Gud som de drog ofullkomlighet och död över sig själva och sin avkomma. — 1 Moseboken 3:6, 16–19; Romarna 5:12.

Jehova Gud vill se ett slut på sjukdom, lidande och död. För länge sedan gjorde han anordningar för att befria mänskligheten från dessa problem. Uppenbarelseboken i Bibeln förutsäger en tid när Gud kommer att ingripa i det som händer här på jorden. Om den tiden läser vi: ”[Gud] skall torka bort varje tår från deras ögon, och döden skall inte vara mer; inte heller skall sorg eller skrik eller smärta vara mer. De förra tingen har försvunnit.” Dessa genomgripande förändringar kommer inte som ett resultat av vetenskapliga landvinningar presterade av människor, av vilka många inte ens erkänner Guds existens och ännu mindre lovprisar honom. Nej, bibelstället fortsätter: ”Han [Jehova Gud] som satt på tronen sade: ’Se! Jag gör allting nytt.’” — Uppenbarelseboken 21:4, 5.

[Infälld text på sidan 5]

Efter tvångssteriliseringen av uppemot 225.000 människor i Nazityskland blev miljoner andra ”icke önskvärda element” utrotade under eugenikens täckmantel

[Infälld text på sidan 6]

Läkare hoppas att genforskningen kommer att leda till en ny generation säkra men ändå starka mediciner som förebygger och bekämpar sjukdom

[Infälld text på sidan 11]

Efter fåret Dolly har forskarna klonat flera olika djur — alla från vuxna celler. Kan samma teknik användas för att klona vuxna människor?

 [Ruta/Bilder på sidan 7]

Kan människor klonas?

År 1997 fick ett får vid namn Dolly rubriker över hela världen. Vad var det för något särskilt med Dolly? Hon var det första däggdjuret som man hade lyckats klona av en vuxen cell, som tagits från en tackas bröstkörtel. Dolly blev således en yngre ”tvilling” till fåret från vilken cellen hade tagits. Före Dolly hade forskarna i flera decennier klonat djur från fosterceller. Få trodde att det var möjligt att programmera om en cell från ett vuxet däggdjur för att frambringa ett annat djur med exakt samma genetiska profil. Kloning från en cell hos ett vuxet djur gör det möjligt att i förväg se hur avkomman kommer att bli.

Målsättningen för de forskare som klonade Dolly var att förbättra boskapsdjur som en värdefull källa till att producera läkemedel ur deras mjölk. Rapporten om forskarnas framgång publicerades första gången i februari 1997 i den naturvetenskapliga tidskriften Nature under rubriken ”Livsduglig avkomma som härstammar från fosterceller och vuxna celler från däggdjur”. Massmedierna var snabba att undersöka rapporten och det den utlovade. Två veckor senare hade tidskriften Time på första sidan en bild av Dolly med rubriken ”Kommer det någon gång att bli en till av dig?” Samma vecka hade tidskriften Newsweek en serie artiklar med rubriken ”Kan vi klona människor?”

Efter Dolly har forskarna klonat tiotals enskilda djur — alla från vuxna celler. Kan samma teknik användas för att klona vuxna människor? Ja, hävdar en del biologer. Har man gjort det? Inte än. Ian Wilmut, den brittiske forskare som ledde gruppen som klonade Dolly, påpekar att kloning för närvarande är ”en mycket ineffektiv metod”, att den ger ett dödstal bland foster som är omkring tio gånger högre än i normal reproduktion.

Någon kanske undrar: ”Tänk om någon skulle förbättra metoden och klonade, låt säga, flera uppsättningar av Hitler?” I ett försök att dämpa sådana farhågor påpekar Wilmut att medan ett klonat barn genetiskt sett skulle vara en identisk tvilling med den person som det var klonat av, skulle en klonad människa påverkas av sin miljö och skulle utveckla en egen personlighet precis som normala tvillingar gör.

[Ruta/Bilder på sidorna 8, 9]

”DNA-detektiver”

Människokroppen består av omkring 100 biljoner celler. De flesta celler har en kärna. I varje kärna finns det 46 små paket som kallas kromosomer. Varje kromosom innehåller en tätt hopslingrad, trådliknande molekyl som kallas DNA. Det beräknas att det i DNA finns upp till 100.000 gener, placerade ungefär som städer längs en stor väg. Våra gener bestämmer i hög grad varje särdrag i vår kropp — hur vi utvecklas i livmodern, vårt kön och våra fysiska särdrag liksom hur vi växer upp och får en vuxen kropp. Forskarna tror också att vårt DNA innehåller en ”klocka” som bestämmer hur länge vi skall leva.

DNA hos djur och människor är anmärkningsvärt lika. Så till exempel skiljer sig schimpansers arvsmassa från människors arvsmassa med bara 1 procent. Ändå är den skillnaden tio gånger större än skillnaden mellan DNA hos två människor, vilka som helst. Men det är dessa oändligt små skillnader som ger upphov åt alla de särdrag som gör var och en av oss till en unik individ.

För lite mindre än tio år sedan tog forskarna sig an en komplicerad uppgift — att försöka räkna ut exakt vilken ordning de kemiska enheterna har i människors DNA. Man hade höga ambitioner med det här enorma projektet, Human Genome Project (Genomprojektet eller Hugo), och det kostade flera miljarder dollar. De upplysningar man samlade in fyller cirka 200 volymer, och varje volym har samma storlek som en telefonkatalog på 1.000 sidor. För att kunna läsa igenom all denna information skulle man behöva ägna sig åt den 24 timmar om dygnet i 26 år!

Något som ofta förbises i medierna är det faktum att när den här informationen väl har samlats in, är det fortfarande så att den måste tolkas. Nya redskap kommer att behövas för att analysera upplysningarna. Det är en sak att identifiera gener, men det är en helt annan sak att veta vad de gör och hur de påverkar varandra för att bygga en människa. En framstående biolog kallade Genomprojektet för ”genteknikens heliga graal”. Men en mera realistisk beskrivning gavs av genetikern Eric Lander: ”Det är en lista över delar”, säger han. ”Om jag gav dig en lista över delarna i en Boeing 777, och den hade 100.000 delar, tror jag inte att du skulle kunna skruva ihop den, och du skulle definitivt inte kunna förstå varför den flög.”

[Diagram]

(För formaterad text, se publikationen)

CELL

KÄRNA

KROMOSOMER

DNA

BASPAR