Trogen trots totalitärt förtryck

BERÄTTAT AV MICHAEL DASEVICH

”I Tyskland skjuter vi Jehovas vittnen. Ser du geväret där?” frågade Gestapoofficeren och pekade på ett gevär som stod i hörnet. ”Jag skulle kunna sticka ner dig med bajonetten utan att känna minsta skuldkänsla.”

Jag var bara 15 år när jag möttes av det här hotet. Året var 1942, och nazisterna hade ockuperat mitt hemland.

JAG föddes i november 1926 i en liten by nära Stanislav (nu Ivano-Frankivsk) i vad som då var en del av Polen. Under andra världskriget, från september 1939 till maj 1945, ockuperades området där vi bodde först av Sovjetunionen, därefter av Tyskland en tid och sedan återigen av ryssarna. Efter kriget införlivades området i Sovjetrepubliken Ukraina, och när Sovjetunionen upplöstes 1991, blev det en del av Ukraina.

Min polske far och min vitryska mor var medlemmar av grekisk-katolska kyrkan. Men 1939 fick vi besök av två kvinnor som tillhörde en församling på 30 Jehovas vittnen i grannbyn Horyhliady. Kvinnorna gav oss broschyren Universellt krig nära förestående. Den beskrev händelser som jag såg inträffa. Så när jag i broschyren läste frågan ”Vilken är den verkliga orsaken till att folken hasta mot ett krig?” begrundade jag noga den bibliska förklaring som gavs.

Krig var inte vårt enda problem i Ukraina. Det rådde också stor brist på mat. Och sovjetledaren Josef Stalins politik medförde tvångsdeportationer till Ryssland. Det lidande jag såg drev mig till att ingående undersöka Bibeln. Jag bad ett Jehovas vittne i Horyhliady studera Bibeln med mig.

Byn som vi bodde i, Odajiv, ligger på ena sidan av floden Dnestr. Tvärs över Dnestr ligger Horyhliady, och flera gånger varje vecka tog jag mig över floden i en liten båt för att studera Bibeln. I augusti 1941 döptes min syster Anna och jag, tillsammans med två andra, i den floden.

Korsförhör hos Gestapo

Den tyska ockupationen inleddes 1941, men trots de fortsatta hoten om bestraffning upphörde vi inte med vår kristna verksamhet. Året därpå började jag i pionjärtjänsten, i vilken jag tog mig runt på en cykel. Inte långt därefter konfronterades jag med den Gestapoofficer som jag berättade om i inledningen. Så här gick det till.

När jag var på väg hem från tjänsten en dag, besökte jag två medkristna, mor och  dotter. Dotterns man motstod vår tro och försökte hela tiden komma på varifrån hans hustru fick sin bibliska litteratur. Den dagen hade jag inte bara med mig litteratur, utan också några medkristnas tjänsterapporter. Mannen fick syn på mig när jag lämnade huset.

”Stopp!” röt han. Jag högg tag i min väska och sprang.

”Stopp! Tjuv!” skrek han. Några arbetare på en åker trodde tydligen att jag hade stulit något, så de tvingade mig att stanna. Mannen förde mig till polisstationen, där Gestapoofficeren befann sig.

När officeren såg litteraturen i min väska, skrek han på tyska: ”Rutherford! Rutherford!” Jag behövde inte någon tolk för att förstå vad det var som gjorde honom så upprörd. Joseph F. Rutherford hade varit Sällskapet Vakttornets president, och hans namn fanns på titelsidan i de böcker som Jehovas vittnen gav ut. Därefter anklagade mannen mig för att vara hans hustrus älskare. Polisen och Gestapoofficeren såg det absurda i detta påstående, då hans hustru var gammal nog att vara min mor. Sedan började de fråga ut mig.

Gestapo ville veta vem jag var, varifrån jag kom och i synnerhet varifrån jag hade fått böckerna. Men jag avslöjade inget. De slog mig några gånger och förlöjligade mig och låste sedan in mig i en källare. De nästföljande tre dagarna förhörde de mig, varefter jag fördes in till Gestapoofficerens kontor, där han hotade att genomborra mig med sin bajonett. För ett ögonblick var jag osäker på om han tänkte verkställa hotet eller inte. Jag böjde ner huvudet, och vad som tycktes vara en mycket lång tystnad följde. Sedan sade han plötsligt: ”Du kan gå.”

Som du förstår var det en stor utmaning att predika på den tiden, och det var det även att hålla våra möten. Den 19 april 1943 högtidlighöll vi åminnelsen av Jesu död och använde då två rum i ett hus i Horyhliady. (Lukas 22:19) När vi skulle börja vårt möte, ropade någon att polisen var på väg mot huset. Några gömde sig i trädgården, men min syster Anna och tre andra kvinnor gömde sig i källaren. Polisen hittade dem och släpade ut dem, en efter en, för att förhöra dem. De utsattes för flera timmars hårdhänt behandling, och en av dem blev allvarligt skadad.

Världsscenen förändras

Sommaren 1944 retirerade tyskarna, och ryssarna kom återigen till området. Som Jehovas tjänare höll vi fast vid samma bibliska principer som vi hade levt efter under  åren av nazistisk ockupation. Vi vägrade att ha någon del i militär eller politisk aktivitet. Vår lojalitet gentemot Bibelns principer sattes snart på prov. — Jesaja 2:4; Matteus 26:52; Johannes 17:14.

Inom några få dagar började ryssarna kalla in alla unga män till militärtjänst. Situationen komplicerades ytterligare, eftersom det inte bara var ryssarna som sökte rekryter. Ukrainska partisaner finkammade området för att få tag i unga män, som de förde till skogen och tränade upp till soldater. Vi som var Jehovas vittnen ställdes därför inför den svåra uppgiften att bevisa vår neutralitet inför två motståndargrupper — ryssarna och partisanerna.

Dessa två grupper drabbade samman i vår by, och några ihjälslagna partisaner blev liggande på gatan utanför vårt hus. Personer från de sovjetiska myndigheterna kom hem till oss för att ta reda på om vi kände de döda. Sedan bestämde de att jag skulle placeras i armén, där ett regemente med polska soldater höll på att bildas. Eftersom jag var av polsk härkomst, skulle jag ingå i det regementet.

Tillsammans med fyra andra vittnen vägrade jag att gå med i armén, och vi fördes därför med tåg till Dnipropetrovsk, en stad omkring 70 mil österut. Sedan vi hade förklarat att vi inte kunde tjäna i det militära på grund av våra på Bibeln grundade övertygelser, sattes vi i häktet medan man förberedde åtalet mot oss. När vi inställde oss i rätten, fick vi reda på att den civile utredaren var jude. I vårt försvarstal, som utredaren uppmärksamt lyssnade på, förklarade vi våra trosuppfattningar. Vi nämnde saker som vi visste intresserade honom, bland annat israeliternas betryck och hur israeliterna med Mose som ledare befriades ur Egypten.

Under de månader det tog för rätten att fastställa vår dom, var vi placerade i en cell med omkring 25 andra interner. När de förstod att vi hade vägrat att gå med i armén, utropade de: ”Ni är våra bröder!” Snart upptäckte vi dock att de var baptister, inte Jehovas vittnen. De hade varit villiga att gå med i armén, men hade arresterats när de vägrade bära vapen.

I maj 1945, medan vi fortfarande satt häktade i Dnipropetrovsk, väcktes vi mitt i natten av gevärseld och höga rop som kom från barackerna och från gatorna utanför. Vi visste inte om det var ett upplopp, en strid eller en fest. Vid frukosten följande morgon fick vi från frisersalongen höra nyheten: Kriget var över! Kort därefter fick vi besked om våra domar. Baptisterna fick samma domar som vi — tio år i fångläger.

Fångläger i Ryssland

Vi fem vittnen sändes till ett fångläger i Ryssland. Efter en två veckor lång tågresa stannade vi slutligen i Sukhobezvodnoje, omkring 40 mil öster om Moskva. Sukhobezvodnoje var administrativt centrum för de 32 arbetsläger som låg längs järnvägslinjen. Varje läger hyste tusentals interner. Efter sex månader i Sukhobezvodnoje sändes jag till läger nummer 18. De flesta interner där var antingen kriminella eller politiska fångar.

De styrande gav oss en mycket krävande uppgift — att avverka skog. Ibland fick vi pulsa fram i snö som nådde ända upp till midjan, fälla träden med handsåg och sedan  dra stammarna genom snön. En gång i veckan, på söndagen efter frukost, hade jag möjlighet att resonera om något bibliskt ämne med de fyra andra vittnena i lägret. Detta utgjorde våra möten. Vi firade även Åminnelsen. Ett år firade vi den i badhuset och använde då björnbärsjuice, eftersom vi inte hade något vin att använda som symbol för Jesu blod.

Känslan av isolering var nästan för mycket. Jag utgöt mitt hjärta för Jehova som styrkte mig precis som han styrkte Elia när denne var nedtyngd av liknande känslor. (1 Kungaboken 19:14, 18) Jehova hjälpte mig att förstå att vi inte var ensamma. Han var sannerligen den stadiga fasta punkten i min tillvaro, även under dessa svåra umbäranden.

I vart och ett av de andra lägren vid Sukhobezvodnoje fanns en handfull Jehovas vittnen, och vi kunde upprätthålla en viss kontakt med dem tack vare ett annat vittne som genom sitt arbete fick besöka alla lägren. Han fungerade som mellanhand och smugglade litteratur in i och ut ur lägren. Därigenom kunde vi dela på den lilla litteratur vi hade. Vilken uppmuntran det gav oss!

Tillbaka till Ukraina

Genom en amnesti som staten utfärdade sänktes mitt straff från tio till fem år. Därför kunde jag i april 1950 återvända till min hemförsamling i Horyhliady. I Ukraina var arbetet fortfarande förbjudet, och det var förbundet med stora risker att delta i förkunnartjänsten. Men det medförde samtidigt stora belöningar.

Kort efter det att jag återvänt talade jag med en man vid namn Kozak som bodde i Zhabokruky, en by omkring 2 mil från mitt hem. Jag frågade honom hur han och hans familj hade det. Jag visste att arbetare på kollektivjordbruken hade svårt att få det att gå ihop, och därför var en sådan fråga en bra inkörsport till att få i gång ett samtal. Jag förklarade att Bibeln har förutsagt att det skulle vara livsmedelsbrist och krig i vår tid. (Matteus 24:3–14) Eftersom han ville veta mer, besökte jag honom igen. Vecka efter vecka gick jag de cirka 4 milen till och från Zhabokruky för att studera Bibeln med familjen Kozak. Riskerna, för att inte tala om alla de timmar det tog, var snart glömda när familjen döptes i augusti 1950.

Knappt hade Kozaks blivit döpta, förrän de blev förvisade tillsammans med tusentals andra Jehovas vittnen. Detta skedde tidigt i april 1951, när de plötsligt greps av beväpnade soldater och blev — utan vare sig rättegång eller förhör — deporterade till Sibirien. Familjen Kozak och många andra av mina vänner tvingades göra Sibirien till sitt nya hem. *

Av de 15 familjer i Horyhliady som var Jehovas vittnen blev bara 4 deporterade. I andra församlingar var andelen förvisade vittnen emellertid mycket högre. Hur gick dessa massdeportationer till? Myndigheterna hade förteckningar över vittnena och kunde därför gripa ett stort antal när de så önskade. Det verkar som om förteckningarna hade sammanställts 1950, när jag fortfarande var fånge i Ryssland, och därför saknades mitt namn. En månad dessförinnan, i mars 1951, hade jag gift mig med Fenia, en lojal tjänare åt Jehova. Hela hennes familj hade förvisats.  Hon slapp dock gå samma öde till mötes, eftersom hon hade gift sig med mig och nu hade mitt namn, vilket inte fanns med på förteckningen.

Svåra trosprov

Som en följd av deportationerna fick de av oss som var kvar omorganisera verksamheten. Jag blev ombedd att ha tillsyn över församlingarna i det närliggande området Ivano-Frankivsk, där det trots deportationerna fortfarande fanns omkring 30 Jehovas vittnen i var och en av de 15 församlingarna. Som snickare med eget företag hade jag ett flexibelt schema och kunde därför, i hemlighet, träffa bröderna från varje församling en gång i månaden.

Ofta träffades vi nattetid på en begravningsplats, där vi var säkra på att vi var ensamma. Bland det mest angelägna som vi talade om var frågan hur vi skulle kunna se till att alla församlingarna fick biblisk litteratur. Då och då fick vi ett aktuellt nummer av Vakttornet på polska eller rumänska, som vi översatte till ukrainska. Myndigheterna var oss ständigt i hälarna och försökte hitta och förstöra våra enkla dupliceringsmaskiner.

Men vårt största problem var att vi var isolerade från våra kristna bröder i andra länder, däribland bröderna i Brooklyn som hade ledningen i den kristna verksamheten. Följden blev att det ofta förekom oenighet, ryktesspridning och intriger i våra församlingar. En del vittnen lämnade organisationen och bildade motståndargrupper. Det cirkulerade till och med osanna och ofördelaktiga rykten om dem som hade ledningen i Brooklyn.

Följaktligen tyckte många av oss att våra svåraste trosprov inte var förföljelsen från myndigheterna, utan de konflikter som rådde inom församlingarna. Även om vissa valde att inte längre komma tillsammans med oss, lärde vi oss att det är viktigt att vara trogen mot organisationen och vänta på att Jehova skall reda ut situationen. Lyckligtvis hade flertalet Jehovas vittnen i vårt område just den inställningen. Jag är också glad över att kunna säga att många av dem som lämnade organisationen förstod att de hade handlat fel och senare återvände för att tjäna Jehova tillsammans med oss.

Även under dessa svåra tider av isolering var vi upptagna i den offentliga förkunnartjänsten och blev rikligen välsignade. Och vilka belöningar vi har fått! Varje gång jag är med vid vårt församlingsbokstudium påminns jag om Jehovas välsignelser. Var och en av de omkring 20 personerna i vår studiegrupp har lärt känna sanningen genom medlemmar av min familj.

Mina föräldrar och min syster Anna bevarade sig alla trogna mot Jehova ända till döden. Fenia och jag är fortfarande så aktiva som möjligt i vår tjänst för Jehova. Tiden har verkligen gått fort. Under de gångna 30 åren har Jehovas vittnen i Ukraina upplevt spännande händelser som omöjligen kan återges i denna korta skildring. Men jag blickar med förnöjsamhet tillbaka på mina många år av tjänst för Jehova och är övertygad om att han även i fortsättningen kommer att stödja mig och vara den fasta punkten i min tillvaro. Han säger ju om sig själv: ”Jag är Jehova; jag har inte förändrats.” — Malaki 3:6.

[Fotnot]

[Infälld text på sidan 21]

De ville veta vem jag var, varifrån jag kom och i synnerhet varifrån jag hade fått böckerna. Men jag avslöjade inget

[Infälld text på sidan 22]

Känslan av isolering var nästan för mycket. Jag utgöt mitt hjärta för Jehova som styrkte mig

[Bild på sidan 20]

Fenia och jag 1952

[Bild på sidan 23]

Fenia och jag i dag