Mitt främsta intresse — att förbli lojal

BERÄTTAT AV ALEXEI DAVIDJUK

Året var 1947, och vi befann oss i närheten av den polska gränsen, några kilometer från vår by, Laskiv, i Ukraina. Min äldre kamrat, Stepan, var kurir och smugglade biblisk litteratur från Polen till Ukraina. En natt upptäcktes Stepan av en gränsvakt som förföljde och sköt honom. Tolv år senare kom Stepans död att påverka mitt liv på ett dramatiskt sätt som jag kommer att förklara längre fram.

NÄR jag föddes i Laskiv 1932, var tio familjer i byn bibelforskare, som Jehovas vittnen då kallades. Bland dessa var mina föräldrar, som ända till sin död, i mitten av 1970-talet, utgjorde ett fint exempel på lojalitet mot Jehova. Även jag har i hela mitt liv främst varit intresserad av att vara lojal mot Gud. — Psalm 18:25.

År 1939, det år då andra världskriget bröt ut, införlivades det område i östra Polen där vi bodde med Sovjetunionen, och det var under sovjetiskt styre till juni 1941 då tyskarna ockuperade området.

Under andra världskriget fick jag uppleva en del svårigheter i skolan. Barnen fick lära sig att sjunga nationalistiska sånger och delta i militära övningar. Det ingick faktiskt i övningarna att lära sig hur man kastar handgranater. Men jag vägrade både att sjunga patriotiska sånger och att ta del i militära övningar. Jag hade vid tidig ålder lärt mig att stå upp för mina på Bibeln grundade övertygelser, och det hjälpte mig att förbli lojal mot Gud under de år som följde.

Det var så många på vår församlings distrikt som var intresserade av Bibelns sanning att två pionjärer, som heltidsförkunnarna bland Jehovas vittnen kallas, blev skickade till oss för att hjälpa oss att ta vara på intresset. En av pionjärerna, Ilja Fedorovitstj, studerade Bibeln med mig och övade mig i förkunnartjänsten. Under den tyska ockupationen deporterades Ilja och sattes i ett nazistiskt koncentrationsläger, där han dog.

 Fars kamp för att förbli neutral

År 1941 försökte de sovjetiska myndigheterna få far att skriva under ett dokument där det stod att han lovade att ge pengar till krigsansträngningarna. Han talade om att han inte kunde stödja någon sida i kriget och att han som tjänare åt den sanne Guden skulle förbli neutral. Far stämplades som fiende till staten och dömdes till fyra års fängelse. Men han avtjänade bara fyra dagar. Varför det? Därför att den tyska armén ockuperade området där vi bodde söndagen efter det att han hade fängslats.

När fängelsevakterna hörde att tyskarna var i antågande, öppnade de cellerna och flydde. De flesta interner som flydde blev utanför fängelset skjutna av sovjetiska soldater. I stället för att lämna fängelset omedelbart väntade far till lite senare, då han begav sig till några vänner. Därifrån skickade han bud till mor att hon skulle komma till honom med hans dokument, vilka bevisade att han hade fängslats för att han vägrade att stödja Sovjet i kriget. När far visade dessa papper för de tyska myndigheterna, lät de honom leva.

Tyskarna ville veta namnen på alla som hade samarbetat med ryssarna. De försökte pressa far att ange dessa, men han vägrade. Han förklarade sin neutrala ståndpunkt. Om han hade angett någon, skulle han eller hon ha skjutits. Därför räddade fars neutralitet även andra människors liv, och dessa var mycket tacksamma mot far.

Verksamhet under jorden

Ryssarna återvände till Ukraina i augusti 1944, och i maj 1945 tog andra världskriget slut i Europa. Därefter hölls vi som bodde i Sovjetunionen avskilda från resten av världen genom den så kallade järnridån. Det var till och med svårt att upprätthålla kontakten med de Jehovas vittnen som fanns i Polen. Modiga medbröder smög sig över gränsen och återvände med några få värdefulla nummer av Vakttornet. Eftersom gränsen låg bara 8 kilometer från vårt hem i Laskiv, fick jag höra om de faror som dessa kurirer utsattes för.

Ett vittne vid namn Silvester begav sig över gränsen två gånger och kom tillbaka båda gångerna utan att något hände. Men på den tredje turen upptäcktes han av gränspatrullen och deras vakthundar. Soldaterna ropade åt honom att stanna, men Silvester sprang för sitt liv. Hans enda chans att klara sig undan hundarna var att vada ut i en närbelägen sjö. Hela natten var han i sjön, gömd i den höga vassen och med vatten ända upp till halsen. Slutligen gav patrullen upp sökandet, och Silvester kunde stappla hem, helt utmattad.

Som det nämndes tidigare blev Silvesters brorson Stepan dödad, när han försökte ta sig över gränsen. Men det var ändå viktigt att vi fortsatte att upprätthålla kontakten med Jehovas folk. Tack vare modiga kurirers ansträngningar kunde vi få andlig mat och nyttig vägledning.

Under en natt följande år, 1948, blev jag döpt i en liten sjö i närheten av vårt hem. De som skulle döpas sammanträffade i vårt hem, men jag såg inte vilka det var, eftersom det var mörkt och allting skedde i största hemlighet. Vi dopkandidater pratade inte med varandra. Jag vet inte vem som höll doptalet, vem som ställde dopfrågorna när vi stod vid sjön eller vem som döpte mig. När jag talade med en god vän flera år senare, förstod vi att både han och jag hade varit bland dem som blev döpta den natten!

År 1949 uppmuntrade bröderna i Brooklyn Jehovas vittnen i Ukraina att sända en ansökan till Moskva om att predikoarbetet i Sovjetunionen skulle bli lagligen erkänt. Vi följde denna vägledning, och en ansökan sändes genom inrikesministern till Högsta sovjets presidium. Mykola Pjatocha och Ilja Babijtjuk tillfrågades om de ville bege sig till Moskva för att få myndigheternas svar på vår ansökan. De gick med på det och reste till Moskva den sommaren.

Ämbetsmannen som tog emot dem lyssnade, när de framförde den bibelenliga orsaken  till vårt arbete. De förklarade att vårt arbete utfördes i uppfyllelse av Jesu profetia — ”dessa goda nyheter om kungariket skall bli predikade på hela den bebodda jorden till ett vittnesbörd för alla nationerna”. (Matteus 24:14) Ämbetsmannen sade dock att staten aldrig skulle ge oss lagligt erkännande.

Vittnena återvände hem och begav sig till Ukrainas huvudstad, Kiev, för att ansöka om lagligt erkännande för vårt arbete här i Ukraina. Återigen avslog myndigheterna vår begäran. De sade att Jehovas vittnen skulle lämnas i fred endast om de stödde staten. Jehovas vittnen måste vara villiga att tjänstgöra i armén och ta del i allmänna val. Ännu en gång förklarade bröderna vår neutrala ställning, nämligen att vi i likhet med vår Mästare, Jesus Kristus, inte kan vara någon del av världen. — Johannes 17:14–16.

Kort därefter blev bröderna Pjatocha och Babijtjuk arresterade, åtalade och dömda till 25 års fängelse. Vid den tiden, år 1950, fördes många vittnen bort av myndigheterna, däribland min far. Han fick ett 25-årigt fängelsestraff och sändes till Chabarovsk, vid Sovjetunionens gräns långt borta i öster, omkring 800 mil bort!

Förvisade till Sibirien

I april 1951 slog sovjetstaten till med ett organiserat angrepp mot Jehovas vittnen i de västra republikerna, nu kända som Lettland, Estland, Litauen, Moldavien, Vitryssland och Ukraina. Den månaden förvisades omkring 7.000 vittnen, däribland mor och jag, till Sibirien. Soldater kom helt enkelt till våra hem mitt i natten och förde oss till järnvägsstationen. Där låstes vi in i boskapsvagnar — omkring 50 i varje — och mer än två veckor senare släpptes vi av på en plats med namnet Zalari som ligger nära Bajkalsjön nära staden Irkutsk.

När jag stod där i snön, i den isande vindens kalla grepp, omgiven av beväpnade soldater, undrade jag vad som väntade oss. Hur skulle jag kunna förbli lojal mot Jehova här? Vi började sjunga Rikets sånger för att inte tänka på kölden. Sedan anlände föreståndare för de statsägda företagen där på orten. Några behövde män för krävande fysiskt arbete, medan andra behövde kvinnor för sådant som djurskötsel. Mor och jag fördes till en byggarbetsplats där ett vattenkraftverk, Tagninskaya, höll på att byggas.

När vi anlände, fick vi syn på rader av träbaracker där deporterade inhystes. Jag fick arbeta med att köra traktor och utföra elektriska arbeten, och mor fick arbeta på en lantgård. Vi betraktades officiellt som deporterade, inte som fångar. Därför hade vi lov att röra oss fritt inom ett visst avstånd från vattenkraftverket, men det var förbjudet att besöka närmaste bosättning som låg cirka 5 mil bort. Myndigheterna försökte få oss att skriva under en handling där det stod att vi skulle stanna här på livstid. Jag var 19 år och tyckte det lät som en oerhört lång tid, så jag skrev inte under. Ändå kom vi inte därifrån förrän efter 15 år.

Från den här platsen i Sibirien var det inte endast 8 kilometer till den polska gränsen, utan över 600 mil! Vi som var Jehovas vittnen gjorde allt vi kunde för att återigen organisera oss i församlingar, bland annat genom att tillsätta bröder som tog ledningen. Till en början hade vi inte någon biblisk litteratur förutom några få publikationer som några vittnen hade lyckats få med sig från Ukraina. Dessa skrevs av för hand och skickades runt bland oss.

Snart började vi hålla möten. Eftersom de flesta av oss bodde i barackerna, kom vi tillsammans på kvällarna. Vår församling bestod av omkring 50 personer, och jag blev förordnad att leda skolan i teokratisk tjänst. Det fanns inte många män i vår församling, så även kvinnor hade övningstal, en anordning som infördes i Jehovas vittnens församlingar på andra håll 1958. Alla tog allvarligt på sina uppgifter och betraktade skolan som en möjlighet att lovprisa Jehova och uppmuntra andra i församlingen.

 Vår förkunnartjänst blir välsignad

Eftersom det även bodde sådana som inte var Jehovas vittnen i barackerna, gick det knappast en dag utan att vi talade med andra om vår tro, även om detta var strängeligen förbjudet. Efter det att den sovjetiske ledaren Josef Stalin dog 1953 förbättrades förhållandena. Vi kunde tala mera öppet med andra om Bibelns läror. Genom att brevväxla med vänner i Ukraina fick vi reda på var någonstans i vårt område det fanns andra vittnen, och vi kunde därigenom få kontakt med dem. Det gjorde det möjligt för oss att organisera våra församlingar i kretsar.

År 1954 gifte jag mig med Olga, som också var förvisad från Ukraina. Under årens lopp gav hon mig mycket stöd i min tjänst för Jehova. Det var Olgas bror, Stepan, som dödades vid gränsen mellan Ukraina och Polen 1947. Längre fram fick vi en dotter, Valentina.

Olga och jag fick erfara många välsignelser i vår kristna tjänst i Sibirien. Vi träffade till exempel George som var ledare för en grupp baptister. Vi besökte honom regelbundet och studerade i ett nummer av Vakttornet som vi hade tillgång till just då. George förstod snart att det budskap från Bibeln som Jehovas tjänare predikar är sanningen. Vi började även studera med flera av hans vänner, som var baptister. Vilken upplevelse det var för oss, när George och ett antal av hans vänner döptes och blev våra andliga bröder!

År 1956 blev jag förordnad som resande tillsyningsman, en uppgift som innebar att jag varje vecka besökte en församling i vårt område. Efter en dags arbete satte jag mig på kvällen på min motorcykel för att åka till församlingen. Tidigt nästa morgon kom jag tillbaka och gick till arbetet. Mychailo Serdinskij, som var förordnad att bistå mig i resetjänsten, dödades i en trafikolycka 1958. Han dog på en onsdag, men vi dröjde med begravningen till söndagen för att så många Jehovas vittnen som möjligt skulle kunna vara med.

När vi började gå mot begravningsplatsen, följde medlemmar av säkerhetspolisen efter. Att framföra ett tal som inbegrep vårt bibliska hopp om uppståndelsen medförde en risk att bli arresterad. Men jag kände ändå att jag ville tala om Mychailo och de fantastiska framtidsutsikter han ägde. Fastän jag använde Bibeln blev jag inte arresterad. Antagligen kände de på sig att de inte skulle vinna något på det, och jag var i alla fall välkänd för dem, eftersom jag ofta hade varit ”gäst” i deras högkvarter för att bli förhörd.

Förrådd av en angivare

År 1959 arresterade säkerhetspolisen 12 Jehovas vittnen som tagit ledningen i predikoarbetet. Många andra kallades in till förhör, däribland jag. När turen kom till mig, blev jag bestört när jag hörde tjänstemännen berätta om konfidentiella uppgifter som rörde vårt arbete. Hur kunde de känna till dessa  saker? Det fanns tydligen en angivare, någon som kände till mycket om oss och som hade arbetat för staten en tid.

De 12 som hade arresterats var satta i celler som gränsade till varandra, och de kom överens om att de inte skulle säga något mer till myndigheterna. Därigenom blev angivaren tvungen att personligen inställa sig i rätten för att framlägga bevis mot dem. Även om jag inte var anklagad, begav jag mig till domstolen för att se vad som hände. Domaren ställde frågor, och de 12 förblev tysta. Ett Jehovas vittne vid namn Konstantyn Polisjtjuk, som jag hade känt i åratal, kallades då fram för att vittna mot de 12. Rättegången slutade med att några av bröderna fick fängelsestraff. På gatan utanför domstolsbyggnaden råkade jag på Polisjtjuk.

”Varför förråder du oss?” frågade jag.

”Jag kan inte tro längre”, svarade han.

”Vad är det du inte kan tro?” frågade jag.

”Jag kan helt enkelt inte tro på Bibeln längre”, svarade han.

Polisjtjuk kunde ha förrått även mig, men i sitt vittnesmål nämnde han inte mitt namn. Jag frågade honom varför han inte hade gjort det.

”Jag vill inte att du skall hamna i fängelse”, förklarade han. ”Jag har fortfarande skuldkänslor när det gäller din hustrus bror, Stepan. Det var jag som skickade honom över gränsen den natt då han blev dödad. Jag är verkligen ledsen för det.”

Hans ord förbryllade mig. Så förvrängt hans samvete hade blivit! Han kände samvetskval över Stepans död, och ändå hade han just förrått Jehovas tjänare. Jag såg aldrig till Polisjtjuk mer. Han dog några månader senare. Att se någon som jag hade litat på i åratal förråda våra bröder lämnade djupa känslomässiga ärr. Men det hela gav mig en nyttig lärdom: Polisjtjuk var illojal därför att han slutade att läsa Bibeln och tro på den.

Vi behöver verkligen komma ihåg denna lärdom: Om vi skall förbli lojala mot Jehova, måste vi regelbundet studera Bibeln. Den säger: ”Skydda ditt hjärta, ty därifrån utgår livets källådror.” Dessutom gav aposteln Paulus de kristna en liknande uppmaning: ”Se till, bröder, att det aldrig hos någon av er utvecklar sig ett ont hjärta utan tro, genom att någon drar sig bort från den levande Guden.” — Ordspråken 4:23; Hebréerna 3:12.

Tillbaka till Ukraina

När vår exil i Sibirien upphörde 1966, flyttade Olga och jag tillbaka till Ukraina, till staden Sokal, omkring 8 mil från Lviv. Vi hade mycket att göra, eftersom det inte fanns mer än 34 Jehovas vittnen i Sokal och de närliggande städerna Cervonograd och Sosnivka. I dag finns det 11 församlingar i samma område!

Olga bevarade sig trogen ända till sin död 1993. Tre år senare gifte jag mig med Lidija, som har gett mig mycket stöd. Dessutom är min dotter, Valentina, och hennes familj nitiska tjänare åt Jehova och har därigenom varit en källa till uppmuntran för mig. Men det som fortsätter att skänka mig den största lyckan är att jag har förblivit lojal mot Jehova, en Gud som handlar lojalt. — 2 Samuelsboken 22:26.

Alexei Davidjuk dog den 18 februari 2000, när den här artikeln bearbetades för publicering. Han förblev lojal mot Jehova ända till sin död.

[Bild på sidan 20]

År 1952, när vår församling kom tillsammans i barackerna i östra Sibirien

[Bild på sidan 23]

Vår skola i teokratisk tjänst 1953

[Bild på sidan 23]

Mychailo Serdinskijs begravning 1958

[Bild på sidan 24]

Min hustru, Lidija, och jag