Jag uthärdar prövningar i Guds styrka

BERÄTTAT AV STEPAN KOZHEMBA

En natt tidigt i april 1951 körde lastbilar med ryska soldater in i den ukrainska byn Stenjatyn där vi bodde. Beväpnade soldater omringade i förväg utvalda hus och förde bort hela familjer av Jehovas vittnen och deporterade dem till Sibirien. Jag var i den känsliga 12-årsåldern och undrade varför de behandlades så och hur de kunde uthärda detta lidande.

JAG föddes i byn Stenjatyn i oktober 1938. Mor dog två veckor efter min födelse, och far, som var soldat i ryska armén, dödades 1944, när han stred mot tyskarna. Mina fastrar, Olena och Anna, tog hand om mig och uppfostrade mig.

Som barn kände jag flera Jehovas vittnen i byn. De talade med mig och med andra om det messianska kungariket närhelst de fick tillfälle. Med tiden blev några av de yngre vittnena mina kamrater. När de blev bortförda av ryska trupper och deporterades till Sibirien, blev jag fullständigt överrumplad.

Men inte alla Jehovas vittnen blev deporterade. Stepan, ett Jehovas vittne som bodde i närheten av mig, fick stanna kvar, eftersom hans familj inte var vittnen. Han var sex år äldre än jag, och när jag slutade skolan, arbetade jag tillsammans med honom som snickare. Han studerade Bibeln med mig och använde då exemplar av Vakttornet som fanns tillgängliga. Stepan, som nu tjänar den sanne Guden, Jehova, i Estland, blev verkligen glad när jag blev döpt i juli 1956.

Motstånd var en del av vardagen för alla Jehovas tjänare i Ukraina. Eftersom myndigheterna gjorde husrannsakningar för att leta efter biblisk litteratur, hade jag en del gömställen för litteraturen. Mina fastrar, Olena och Anna, var medlemmar av grekisk-katolska kyrkan och tyckte inte om att jag hade kontakt med Jehovas vittnen. De försökte till och med få mig att upphöra att komma tillsammans med vittnena. Precis som aposteln Paulus kände jag ibland att jag var ”under ytterligt stor press utöver ... [min] kraft”. Men genom mitt förhållande till Jehova Gud fick jag styrka att uthärda varje prövning. — 2 Korinthierna 1:8; Filipperna 4:13.

Min kamp för att förbli neutral

För unga män i 18-årsåldern var tjänstgöring i den sovjetiska armén obligatorisk. Med tanke på mina kunskaper i Bibeln var jag besluten att förbli neutral med avseende på världens angelägenheter. Därför vägrade jag att gå med i ryska armén. (Jesaja 2:4; Johannes 17:14–16) Olena och Anna uppmuntrade  mig att bli soldat, trots att deras egen bror, min far, hade dödats i kriget.

Efter det att jag fått inkallelseordern begav jag mig till det militära högkvarteret i vårt område och förklarade min ståndpunkt. Jag arresterades omedelbart och kvarhölls i häktet medan åtalet mot mig förbereddes. Rättegången hölls bakom stängda dörrar; inte ens mina fastrar informerades om datumet. Jag avgav ett grundligt vittnesbörd inför domaren, åklagaren och de två som satt i juryn. Efter 20 minuter var allt över. Mitt straff? Fem år i arbetsläger plus ytterligare fem år då jag skulle vara utan en del medborgerliga rättigheter.

Jag avtjänar mitt straff

Efter rättegången sattes jag i fängelse i Lviv. Under de tre månaderna från det att jag arresterades till dess jag förflyttades till arbetslägret hade jag ingen gemenskap med andra kristna och ingen bibel eller biblisk litteratur. Jag bevarade mig dock andligt aktiv genom att vittna för andra fångar, vilka hade svårt att förstå min vägran att tjäna i det militära. Under de här månaderna fick jag lita till det personliga studium som jag haft innan jag fängslades. Denna erfarenhet gav mig en värdefull lärdom: Ett personligt bibelstudium hjälper oss att bygga upp en andlig reserv som uppehåller oss under prövningar. — Johannes 14:26.

I april 1958 förflyttades jag till arbetsläger 21, nära Dnepropetrovsk, över 70 mil hemifrån. Här avtjänade jag återstoden av mitt straff. Vi var tvungna att stiga upp klockan 6 varje morgon, och efter frukost kördes vi 5 mil med lastbil till vår arbetsplats utanför lägret. Vi arbetade åtta timmar om dagen på en byggplats och kördes sedan tillbaka till lägret.

Vi sov i baracker som var och en hyste omkring hundra interner. Maten var dålig och levnadsförhållandena spartanska, men det fanns i alla fall två andra Jehovas vittnen i barackerna där jag var. Vi tre ansträngde oss verkligen för att uppmuntra varandra. Detta är ytterligare ett sätt genom vilket Jehova styrker sina betryckta tjänare — genom medtroendes kamratskap. — 2 Korinthierna 7:6.

Allt som allt var det 12 Jehovas vittnen i lägret. En del av dessa hade släktingar utanför lägret som smugglade in sidor av Vakttornet genom att gömma dem i matpaket. Flertalet matpaket öppnades och kontrollerades av vakterna innan vi fick dem. Men för att de inte skulle hitta sidorna av Vakttornet, lindades dessa in i plast och gömdes i syltburkar, vilka vakterna inte iddes öppna. När vi väl hade fått artiklarna, skrev vi av dem för hand och fördelade dem bland oss.

Vi gjorde också vårt bästa för att predika om Guds kungarike, och Jehova välsignade våra ansträngningar. Jag lärde till exempel känna en fånge vid namn Sergej som hade arbetat som revisor vid ett statsägt företag i östra Ukraina. När ett bedrägeri på hans avdelning uppdagades, hölls han ansvarig för det och dömdes till tio års straffarbete. Flera olika vittnen i lägret studerade med honom och använde sig då av de exemplar av Vakttornet som fanns tillgängliga. Sergej reagerade positivt och sade till slut: ”När jag blir fri, vill jag bli döpt som ett Jehovas vittne!” Han menade vad han sade. Kort efter sin frigivning döptes han, och han tjänade sedan Jehova lojalt ända till sin död.

 Oenighet i samband med Romarna, kapitel 13

Jag frigavs i januari 1963 och återvände då till min hemby, Stenjatyn. När jag kom till vår församling i Sokal, förstod jag nästan omedelbart att något var fel. Det rådde en spänd stämning mellan bröderna. Vad var problemet? Vad berodde den här otrygga situationen på?

Under många år hade de sovjetiska myndigheterna försökt så oenighet bland Jehovas folk genom att ta in bröder till förhör och antyda för dem att Jehovas vittnen utnyttjades för att främja USA:s intressen. Man föreslog Jehovas vittnen i Sovjetunionen att bilda en egen organisation. Då skulle det, tillade man, bli en fridsam relation mellan dem och staten, och de skulle få utöva sin religion utan att bli förföljda. De fick allt detta att låta lockande.

Då presenterades i moderupplagan av Vakttornet för 15 november 1962 (på ukrainska i numret för 1 juli 1964; på svenska 1 maj 1963) en ny förståelse av Romarna, kapitel 13. Fram till dess hade vi trott att ”de överordnade myndigheterna” som omnämns i vers 1 var Jehova Gud och Jesus Kristus, men Vakttornet förklarade att ”de överordnade myndigheterna” representerar de jordiska regeringarna, och dessa är ”av Gud inordnade i sina relativa ställningar”. — Romarna 13:1.

Somliga vittnen tyckte att det var svårt att acceptera denna justerade förståelse, eftersom ledarna för sovjetregimen hade visat en sådan grymhet i sina försök att utplåna den sanna tillbedjan. Dessa vittnen trodde därför inte att Vakttornet som innehöll den nya förståelsen kom från den officiella organisationen Jehovas vittnen. I stället trodde de att upplysningarna var ett påhitt av dem som kompromissade med myndigheterna och ville göra Jehovas vittnen mer ”statsvänliga”.

Alla Jehovas tjänare i Ukraina ställdes därför inför frågan: Vilken grupp har rätt, och vilken har fel? Jag betraktade båda grupperna och frågade mig själv: ”Vad är deras motiv?” Snart kunde jag urskilja en tydlig skillnad mellan de två grupperna.

Flertalet Jehovas vittnen, av vilka några inte helt och fullt hade förstått den nya förklaringen av Romarna, kapitel 13, ville fortsätta att vara lojala mot Jehova och hans organisation. Andra däremot hade börjat tvivla på att Sällskapet Vakttornets senaste publikationer fortfarande kom från den officiella organisationen Jehovas vittnen. Dessa visade också tecken på att ha ett extremt synsätt i vissa frågor. De tyckte till exempel att det var fel att en brud bar vit klänning vid sitt bröllop och att gifta personer hade vigselring. Ett antal personer lämnade organisationen. Med tiden insåg  dock ganska många av dem att de hade handlat fel och återvände då för att tjäna Jehova.

Verksamhet under jorden

Trots att vår kristna verksamhet var förbjuden, höll vi våra veckomöten när så var möjligt, och då i grupper på mellan 10 och 15 personer. Vid våra möten fick vi andlig styrka, både genom den bibliska undervisningen och genom att vi umgicks med varandra efter mötet. Vi jämförde våra erfarenheter, vilket hjälpte oss att inse att vi alla kämpade samma kamp. Vi tog aposteln Petrus ord till hjärtat: ”Samma saker vad lidanden beträffar fullbordas i hela skaran av era bröder i världen.” — 1 Petrus 5:9.

Artiklar i Vakttornet utgjorde grunden för våra dryftanden. Hur nådde dessa tidskrifter fram till oss? Somliga vittnen verkade som kurirer och förde med sig kopior av mikrofilmer över gränsen in i Ukraina. Dessa filmer skickades från det ena vittnet till det andra längs en på förhand bestämd rutt. Sedan gjorde var och en som fick filmen tillräckligt många kopior till sin församling. Ibland fick jag göra sådana kopior. Jag förvärvsarbetade hela dagen, och på natten var jag upptagen i Jehovas tjänst med att framställa tidskrifter och göra en del annat. Det var en utmaning att bli färdig inom den anvisade tiden, men de av oss som hade ansvarsställningar i organisationen erfor att Jehova ”ger den trötte kraft”. — Jesaja 40:29.

Vi skapade tillfällen att tala om Bibeln med människor vi mötte. Många av oss gjorde detta när vi åkte med allmänna transportmedel. En vanlig metod för att få i gång ett samtal var helt enkelt att läsa dagstidningen och sedan i förbigående nämna de senaste nyheterna för en medpassagerare. När samtalet väl var i gång, ledde vi in det på ett bibliskt ämne. Det var på det sättet vi spred de goda nyheterna i vårt område.

En duglig hustru

År 1965 gifte jag mig med Tamara, som hade blivit uppfostrad till att tjäna den sanne Guden och som visste vad det betydde att stå upp för sin tro under prövningar. Hennes bror Sergej hade arresterats och blivit åtalad för sin verksamhet som ett Jehovas vittne tre gånger. Vid det senaste tillfället hade man hittat avskrifter av Vakttornet hos honom, och han hade dömts till tio år i arbetsläger. Tamara blev själv bortförd av myndigheterna till deras högkvarter, där hon frågades ut och sedan hotades med fängelse.

Det var svårt att hitta en bostad efter det att vi hade gift oss, men en familj i Sokal som var vänligt stämd mot Jehovas vittnen erbjöd oss ett litet rum i deras hus till en ringa kostnad. Familjen försäkrade oss att Tamara kunde bo kvar i rummet, om jag skulle bli arresterad och fängslad igen. Min hustru och jag var tacksamma mot Jehova för hans välsignelse och mot familjen för deras vänlighet. Senare, när familjen led en smärtsam förlust genom ett dödsfall, tog Tamara tillfället i akt och berättade om uppståndelsehoppet för dottern, Galina. Sanningens säd bar frukt, och Galina kom att älska Skaparen. Hon blev döpt och tjänar nu Jehova tillsammans med sin man.

 Under de flesta veckosluten på 1970-talet reste jag till olika delar av Ukraina liksom till Moldavien (Moldova) och Karpaterna, där jag sammanträffade med och uppmuntrade dem som tog ledningen i Jehovas organisation. Vanligtvis åkte jag hemifrån på fredag kväll och kom tillbaka hem sent på söndagen. Tamara visste sällan vart jag åkte, och ibland visste hon inte om jag skulle komma tillbaka över huvud taget. Sådan var situationen i flera år. Jag kan bara bekräfta det som Bibeln säger om en duglig hustru: ”Hennes värde är långt högre än korallers.” — Ordspråken 31:10.

I dessa dagar var allt det Jehovas vittnen tog sig för förbundet med en viss risk. Vi kunde fortsätta endast tack vare den styrka som Jehova skänker. Oräkneliga gånger ställdes jag inför svåra situationer där jag inte visste vad jag skulle göra. Jag bad tyst till Jehova och litade på att han skulle ge mig styrka. Det blev en del av vårt liv att göra så. — Apostlagärningarna 4:29.

De senaste åren

Med tiden blev det lättare för Jehovas tjänare i Ukraina. Förföljelsen minskade, och fängelsestraffen omvandlades till böter. På 1980-talet insåg myndigheterna att Jehovas vittnen faktiskt är en internationell organisation. Att Jehovas vittnen i Ukraina och övriga delar av Sovjetunionen sattes i fängelse skadade således statsmaktens rykte utomlands. Jag minns att jag en gång frågades ut av en myndighetsperson som sade: ”Nu förstår vi att religion inte nödvändigtvis är något skadligt. Vad vi är mest angelägna om är att en religiös grupp inte skall skada staten.”

I slutet av 1980-talet började järnridån öppnas i Östeuropa, och sedan dess har vi åtnjutit större frihet i Ukraina. År 1991 blev vårt predikoarbete lagligen erkänt. I september 1998 upprättade Sällskapet Vakttornet ett avdelningskontor i Lviv. I början av 1999 började man bygga ett nytt avdelningskontor med plats för över 170 medarbetare. Nu finns det över 112.000 förkunnare i Ukraina, och mer än 250.000 var med vid Åminnelsen år 2000. Det som är mest slående är att det finns så många unga i våra led. Vid en sammankomst i Kiev 1991 frågade en journalist mig:

 ”Var kom alla dessa människor ifrån? Jag trodde inte att det fanns några Jehovas vittnen i Sovjetunionen, och plötsligt finns det tusentals!”

”Vi dök inte bara upp helt plötsligt, som över en natt”, svarade jag. ”Vi har tjänat Jehova i det här området i många år.”

”Hur lyckas ni dra så många unga till er religion?” ville hon veta.

”Det bästa är att fråga de unga själva. Låt dem få berätta varför de vill tjäna Jehova.”

”Det har jag redan gjort”, sade reportern. ”De sade att de tycker om det.”

”Då är det så”, svarade jag. ”Om det är det våra ungdomar säger, då är det förklaringen.”

Det är inte bara de unga som tycker om att tjäna Jehova. Tamara och jag har tjänat honom i sammanlagt mer än 80 år, och vi vill inte byta vår tro mot någonting. Även om vi är Jehovas vittnen, är vi inte befriade från problem. Vi inser att så länge den här gamla ordningen består, kommer alla att fortsätta att möta svårigheter. Men vi är bättre rustade att möta prövningar än någon annan grupp av människor som lever på jorden. Vi fortsätter att vara fast beslutna att uthärda dessa prövningar med styrka från vår allsmäktige Gud, Jehova, precis som vi tidigare har gjort. Vi känner det på samma sätt som Mose gjorde, när han sjöng segersången: ”Min styrka och min makt är Jah, för han tjänar mig till räddning.” — 2 Moseboken 15:2.

[Bild på sidan 22]

Mina medvittnen och jag som var i arbetsläger 21

[Bild på sidan 22]

Mikrofilm av ”Vakttornet” på ukrainska (naturlig storlek)

[Bild på sidan 23]

Min hustru, Tamara, och jag

[Bild på sidan 24, 25]

En konstnärs återgivning av det nya avdelningskontoret i Lviv, som håller på att byggas

[Bilder på sidan 25]

Varför tjänar så många unga människor i Ukraina Jehova?