Tron sätts på prov i Polen

BERÄTTAT AV JAN FERENC

JAG var bara en yngling när andra världskriget rasade. Jag kommer väl ihåg en farbror som var ett Jehovas vittne. Han brukade komma hem till oss och läsa för oss ur Bibeln. Mina föräldrar var inte intresserade, men min bror Józef, min syster Janina och jag var det. Snart symboliserade vi var och en vårt överlämnande åt Jehova genom dop. Jag var bara 14 år när jag döptes.

När våra föräldrar lade märke till den goda verkan bibelstudium hade på oss, började de lyssna. När min far insåg att Bibeln fördömer avgudadyrkan, sade han: ”Om det står så i Guds ord, har prästerna hållit oss i okunnighet. Min son, ta bort alla helgonbilderna från väggarna och kasta bort dem!” Omkring två år senare blev mina föräldrar döpta. De tjänade Jehova troget ända till sin död.

Svårigheter vi ställdes inför

Jehovas vittnen stod inför svåra tider sedan kriget slutat. Säkerhetsmyndigheten företog till exempel en razzia mot kontoret i Lodz, och de som arbetade där blev anhållna. I östra Polen företog gerillagrupper som tillhörde de nationella väpnade styrkorna under inflytande av det katolska prästerskapet våldsamma angrepp mot Jehovas vittnen. *

Det var också ungefär vid den här tiden som de kommunistiska myndigheterna drog in det tillstånd att hålla våra sammankomster som de tidigare hade beviljat oss, och de försökte avbryta de sammankomster som redan pågick. Men det växande motståndet ökade bara vår beslutsamhet att fortsätta med att predika om Guds kungarike. År 1949 rapporterade vi gott och väl mer än 4.000 vittnen i Polen.

Ganska snart blev jag pionjär, heltidsförkunnare bland Jehovas vittnen. Mitt första distrikt låg omkring 50 mil bort. Med tiden blev jag dock förordnad som resande tillsyningsman i ett område öster om Lublin, inte långt från där mina föräldrar bodde.

Anhållen och förföljd

I juni 1950 blev jag anhållen och anklagad av de kommunistiska myndigheterna för att spionera för USA. Jag kastades i en fuktig källare. På natten fördes jag ut för att förhöras av en förhörsledare. ”Den religiösa sammanslutning som du tillhör är en sekt och fiende till staten”, sade han till mig. ”Ert kontor arbetar åt den amerikanska underrättelsetjänsten. Vi kan bevisa det! Dina bröder har redan erkänt att de färdats genom landet och samlat data om militära anläggningar och fabriker.”

Dessa anklagelser var givetvis fullständigt falska. Likväl rådde förhörsledaren mig att underteckna ett tillkännagivande där jag förnekade vad han kallade ”er skandalösa organisation”. Gång på gång försökte han få mig att skriva under. Han försökte till och med få mig att skriva upp namn och adresser på alla vittnen jag kände och ställen varifrån våra publikationer spreds. Hans ansträngningar var fruktlösa.

Därefter slog vakterna mig med en grov påk tills jag förlorade medvetandet. Sedan hällde de  vatten över mig för att jag skulle återfå medvetandet, varefter förhöret fortsatte. Natten därpå blev jag brutalt slagen på hälarna. Jag bad Gud högt att ge mig kraft att härda ut. Jag kände att han gjorde det. Dessa nattliga förhör fortsatte regelbundet under nästan ett år.

Jag blev frigiven från fängelset i april 1951, men många vittnen var fortfarande fängslade. Jag begav mig till ett Jehovas vittne som hade ansvarsuppgifter och bad om ett nytt uppdrag. ”Är du inte rädd för att bli anhållen igen?” frågade han mig. ”Jag är ännu mer besluten att arbeta där behovet är större”, svarade jag. Jag återupptog mitt arbete som resande tillsyningsman, och senare blev jag inbjuden att organisera tryckningen och spridningen av våra publikationer i Polen.

På den tiden använde vi enkla dupliceringsapparater och vaxstenciler för att duplicera Vakttornet. Kvaliteten på våra tryckalster var dålig, och vi måste betala orimliga priser på papper, som det då var ont om. Dupliceringen måste ske på undangömda ställen, till exempel i ladugårdar, källare och vindsrum. För dem som upptäcktes blev straffet fängelse.

Jag kommer ihåg en torr brunn som vi använde. I dess vägg, omkring 10 meter under markytan, fanns en öppning som ledde till ett litet rum, där vi duplicerade tidskrifter. För att komma dit måste vi firas ner med rep. En dag när man höll på att fira ner mig i en stor träspann, brast repet plötsligt. Jag föll till botten och bröt benet. Efter en vistelse på sjukhuset återvände jag för att sköta dupliceringsapparaten.

Ungefär vid den tiden träffade jag Danuta, en nitisk pionjärförkunnare. Vi gifte oss 1956, och under de fyra följande åren arbetade vi tillsammans i tjänsten i mellersta Polen. År 1960 hade vi två barn, och vi beslöt att Danuta skulle sluta i heltidstjänsten för att ta hand om barnen. Inom kort blev jag anhållen igen, och den här gången placerades jag i en cell som var hemsökt av råttor. Sju månader senare dömdes jag till två års fängelse.

In i och ut ur fängelset

Det fanns mer än 300 fångar i fängelset i Bydgoszcz, och jag bad till Jehova att jag skulle kunna dela med mig av Rikets budskap till dem som var uppriktiga. Jag talade med fängelsedirektören och föreslog att jag kunde arbeta som barberare. Till min förvåning gick han med på det. Snart rakade jag fångarna och klippte deras hår och avgav ett vittnesbörd för dem som tycktes vara gynnsamt inställda.

Fången som arbetade som barberare tillsammans med mig reagerade snart positivt på våra samtal. Han började till och med tala med andra om det han fick lära sig från Bibeln. Snart befallde fängelsedirektören oss  att sluta med att sprida vad han betecknade som ”omstörtande propaganda”. Min barberarkamrat stod fast. Han förklarade: ”Jag brukade stjäla, men det gör jag inte nu. Jag var en gång nikotinslav, men jag har slutat röka. Jag har funnit en mening med mitt liv, och jag vill vara ett Jehovas vittne.”

Då jag blev frigiven från fängelset, sändes jag till Poznan för att ha tillsyn över ett ”bageri”, som vi kallade våra hemliga tryckerier. I slutet av 1950-talet hade vår tryckeriverksamhet förbättrats en hel del. Vi lärde oss att förminska sidstorleken fotografiskt — en milstolpe i vår teknik — och att sköta Rotaprintpressar för offsettryck. År 1960 började vi också trycka och binda böcker.

Kort därefter anmälde en granne vår verksamhet, och jag blev återigen anhållen. Sedan jag blivit frigiven 1962, fick jag ett nytt förordnande att tjäna i Szczecin tillsammans med flera andra. Men innan vi skulle ge oss i väg, fick vi vad vi trodde var vägledning från lojala kristna bröder att i stället bege oss till Kielce. Där blev vi emellertid anhållna, och jag dömdes till ännu ett och ett halvt års fängelse. Vi hade blivit förrådda av bedragare bland oss. Med tiden fann vi ut vilka de var och avlägsnade dem från våra led.

Då jag till sist blev frigiven från fängelset, blev jag utsedd till att ha tillsynen över tryckeriverksamheten i hela Polen. År 1974, sedan jag i tio år undgått upptäckt, blev jag uppspårad och anhållen i Opole. Kort därefter hamnade jag i fängelse i Zabrze. ”Dina biskopsplikter är slut”, sade fängelsedirektören till mig. ”Om du fortsätter att föra ut din propaganda, kommer du att hamna i isoleringscell.”

Predikande i fängelset

Min verksamhet som en Ordets förkunnare var givetvis allt annat än över. Ja, jag satte i gång bibelstudium med två av mina medfångar. Så småningom gjorde de två som jag höll bibelstudium med sådana framsteg att jag döpte dem i ett stort badkar i fängelset.

Andra fångar reagerade också positivt på vårt predikande, och i april 1977 kom vi tillsammans för att högtidlighålla åminnelsen av Kristi död. (Lukas 22:19) Två månader senare, i juni 1977, blev jag frigiven, och jag blev inte anhållen igen.

Myndigheterna hade då blivit mer toleranta mot vår verksamhet. Utan tvivel hade besök av medlemmar av Jehovas vittnens styrande krets varit till stor hjälp. År 1977 besökte tre av dem olika städer med tillsyningsmän, pionjärer och sådana som länge varit vittnen. Året därpå gjorde två av dem ett artighetsbesök på Byrån för religiösa angelägenheter. Men inte förrän 1989 upphävdes förbudet mot vår verksamhet. För närvarande är mer än 124.000 vittnen verksamma i Polen.

På grund av svag hälsa har Danuta inte kunnat följa med mig på senare år, men hon uppmuntrar mig och vill att jag skall fortsätta att besöka församlingar. Jag kommer för alltid att vara tacksam för hennes styrkande hjälp under mina många fängelsevistelser.

Beslutet jag fattade för 50 år sedan att tjäna Jehova Gud var förvisso rätt. Jag har fått stor glädje av att tjäna honom helhjärtat. Min hustru och jag har erfarit som en realitet de ord som nedtecknats i Jesaja 40:29: ”Han [Jehova] ger den trötte kraft; och åt den som är utan dynamisk energi ger han full styrka i överflöd.”

[Fotnot]

[Bilder på sidan 20]

Vi använde en dupliceringsapparat och senare en Rotaprintpress till att trycka publikationerna

[Bilder på sidan 21]

Min hustru, Danuta, och jag