Amazonas regnskogar grönskar igen

FRÅN VAKNA!:S MEDARBETARE I BRASILIEN

ENLIGT Förenta nationernas livsmedels- och jordbruksorganisation förlorade världen miljontals hektar naturskog varje år under 1990-talet. Enbart i Amazonasregionen i Brasilien har knattrande motorsågar och sprakande eldar redan förvandlat ett område regnskog större än Tyskland till enbart betesmark. Landskapets en gång sammanhängande tak av trädkronor bryts nu av områden med sprucken lera, glest täckta av ogräs och blottlagda stubbar som steks av solen.

Även om den pågående skogsskövlingen är alarmerande, finns det ljusglimtar. Ett lovande program har redan nått vissa resultat. Det benämns trädjordbruk, eller agroforestry, och beskrivs av en källa som ”ett system där träd och jordbruksgrödor eller betesmarker samodlas på ett ekologiskt ... godtagbart sätt”. Hur fungerar trädjordbruk? Vad har det åstadkommit? Vilka framtidsutsikter ger det? För att få svar på dessa frågor besökte Vakna! Nationella forskningsinstitutet i Amazonas (INPA) i Manaus, huvudstad i delstaten Amazonas i Brasilien.

Flykten som blev en besvikelse

Johannes van Leeuwen, en holländsk agronom vid INPA:s jordbruksavdelning, har arbetat tillsammans med bönder i Amazonas de senaste 11 åren. Men hur kom det sig från början att så många bönder hamnade i Amazonas regnskogar? Storskaligt mekaniserat jordbruk i de mellersta och södra delarna av Brasilien berövade småbrukarna deras land och levebröd och tvingade dem att flytta. Andra bönder, som odlade jute för tillverkning  av jutesäckar, såg sitt levebröd försvinna när jutesäckar ersattes av plastsäckar. Ytterligare andra bodde i områden drabbade av torka, och de blev tvungna att flytta för att söka efter bördigare jord. Men vart skulle de ta vägen? När de fick höra löften om mark, bostäder och bördig jord i Amazonas, slog de in på en ny väg som ledde in i regnskogen.

Bönderna upptäckte emellertid snart att de hade slagit sig ner i ett område där regnen var häftiga, luftfuktigheten hög, klimatet hett och jorden mager. Inom två till fyra år var jorden fullständigt urlakad, och samma problem uppstod igen: utarmade människor på en utarmad jord. De förtvivlade bönderna löste problemet genom att röja ännu mer mark i regnskogen.

Det skall medges att småbrukarna inte är den största orsaken till Amazonas skogsskövling. Vidsträckta boskapsfarmer, storskaligt jordbruk, gruv- och skogsindustri och projekt för kraftverksdammar har orsakat den största skadan. Men tillströmningen av småbrukare och den svedjebränning de använder sig av har ändå bidragit till skogsskövlingen.

”Levande lexikon” rådfrågas

”Oavsett hur stor de här fattiga böndernas inverkan på skogen är”, säger van Leeuwen,  ”så befinner de sig här, och de har ingen annanstans att ta vägen. Så för att hejda avskogningen måste vi hjälpa dem att kunna leva av sin jord utan att behöva röja mer skog.” Och det är här som trädjordbruket kommer in i bilden. Man lär ut ett odlingssätt som minskar markförstöringen och tillåter bönderna att använda samma röjda mark i många år. Hur har forskarna kommit fram till detaljerna i det här programmet?

Lanserandet av INPA:s trädjordbruksprogram föregicks av åratal av kartläggning, utfrågning och fältundersökningar. Man fick värdefull information speciellt genom intervjuer med ”levande lexikon” — indianerna och caboclos, ett folkslag som är en blandning mellan vita, svarta och indianer och vars förfäder slog sig ner i Amazonasbäckenet.

De här invånarna i Amazonas har ett stort kunskapsförråd. De känner till klimatet och de olika slagen av jordmåner — svartjord, rödlera, vitlera, rödjord och en blandning av sand och lera — samt de många inhemska frukter, kryddor och medicinalväxter som skogen ger. Genom att utnyttja den här kunskapen har agronomerna och bönderna blivit forskningskompanjoner — ett kompanjonskap som har förbättrat kvaliteten på programmet.

Skogen är ingen gruva

Trädjordbruksprogrammet har genomförts stegvis. Det första steget var att förmå bönderna att inte betrakta skogen som en gruva, som man kan bryta och sedan överge, utan se den som en förnybar resurs. Därefter fick de rådet att inte plantera bara kassava, bananer, majs, ris, bönor och andra snabbväxande grödor, utan också träd. ”Träd?” undrade bönderna. ”Varför det?”

Då ju bönderna ofta kommer från områden där träd inte har någon funktion inom jordbruket och de också är obekanta med trädarterna i Amazonas, redogjorde forskarna för nyttan av att plantera träd. De förklarade att jorden i skogen inte innehåller de näringsämnen som grödorna behöver. Innan sådana grödor som exempelvis majs hinner ta upp näringsämnena har regnen sköljt bort dem. Träd, däremot, kan absorbera och bygga upp förråd av näringsämnen och bevara jordens bördighet. Dessutom kan träd ge foder och skugga åt djur. Bönderna kan även använda träden som häckar för att markera gränsen runt ägorna. Och fruktträd kan naturligtvis vara en källa till inkomstbringande frukter och träslag.

Bönderna uppmuntrades också att plantera många olika arter och varieteter av träd. Varför det? För att en stor mångfald frukter och träslag skall kunna skördas. På så vis undviker bonden att stå där med en stor skörd av bara ett eller två slag av frukter som han måste sälja billigt eftersom alla andra säljer samma produkt samtidigt.

Ett ”spirande” program ”bär frukt”

Vilka slags träd planteras? ”För närvarande använder vi mellan 30 och 40 av fruktträden som nämns här”, säger agronomen van Leeuwen och lämnar fram en lista över 65 trädarter med exotiska namn. För att visa att programmet verkligen fungerar visar van Leeuwen flera fotografier av samma jordbit röjd skogsmark tagna med olika intervaller. — Se rutan ”Hur skogen kan återhämta sig”.

Ett besök på matmarknaderna i Manaus visar att det ”spirande” trädjordbruksprogrammet ”bär frukt”. På dessa marknader finns redan till försäljning mer än 60 olika slag av frukter odlade i trakten. Och i framtiden hoppas agronomerna att avskogningen kommer att bromsas upp allteftersom trädjordbruksprogrammet fullföljs. En bonde som har lärt sig hur man återanvänder en gammal farm kanske trots allt avstår från att hugga ner skog för att inrätta en ny farm.

De här berömvärda ansträngningarna kommer knappast att avlägsna det globala hotet mot jordens ekologi. Men de visar vad som kan göras när våra dyrbara resurser behandlas med respekt.

[Ruta/Bilder på sidorna 24, 25]

Apelsiner och acerola får träda åt sidan

Apelsinen, den välkända symbolen för C-vitamin, bleknar i jämförelse med den frukt som har hyllats som ”C-vitaminets nya drottning”. Men även acerola, den nu regerande bland de frukter som är rika på C-vitamin, måste erkänna sig besegrad. Den nya härskaren? En liten, men kraftfull, lilafärgad frukt som är stor som en druva ungefär och växer naturligt på Amazonas flodslätter. Hur var namnet? Camu-camu. Förtjänar den tronen? En brasiliansk tidskrift kommenterar att 100 gram apelsin innehåller 41 milligram C-vitamin, medan 100 gram acerola innehåller 1.790 milligram C-vitamin. Men samma mängd camu-camu innehåller den enorma mängden 2.880 milligram C-vitamin — det är 70 gånger så mycket som apelsinen!

[Bildkälla]

Acerola och camu-camu: Silvestre Silva/Reflexo

[Ruta/Bilder på sidan 25]

Konsten att odla träd i skikt

Sedan bönderna har gått med på att tillämpa vissa delar av programmet med trädjordbruk kan agronomen Johannes van Leeuwen ge dem ett mer detaljerat förslag — en skiss över deras framtida trädfarm. I stället för att slumpvis välja och kombinera vilka träd som helst använder man datorsimulering av jordbrukets ekosystem för att avgöra vilka arter som bör planteras och hur de skall arrangeras. Det är en konst att i skikt arrangera arter av små, medelstora och stora träd i grupper.

Som exempel kan nämnas att den första gruppen, som utgörs av guava, guaraná och cupuaçu, planteras nära tillsammans. De här träden förblir små och börjar tidigt bära frukt. Den andra gruppen, med medelstora träd sådana som biriba, avokado och murumurupalm, kommer att behöva lite mer plats. Den här gruppen börjar i allmänhet producera frukt senare än den första gruppen. Den tredje gruppen, med så stora träd som paranöt, piquia och mahogny, behöver ännu mer utrymme. En del av träden i den här senare gruppen producerar frukt, andra värdefullt timmer och åter andra bådadera. När alla tre grupperna av träd växer tillsammans, påminner farmen om en naturskog.

[Bilder]

Johannes van Leeuwen (till höger)

En marknad i Manaus med frukter som odlats i trakten

[Bildkälla]

J. van Leeuwen, INPA, Manaus, Brasilien

 [Ruta/Bilder på sidan 26]

Hur skogen kan återhämta sig

1. (Februari 1993) — Den här jordbiten i centrala Amazonas kalhöggs och brändes i september 1992. I januari 1993 sattes ananasplantor. En månad senare planterades även fruktträd.

2. (Mars 1994) — Ananasplantorna har vuxit, och de planterade fruktträden börjar ta sig. Bredvid träden står käppar med färgade plastband som visar vad det är: abiu, paranöt och persikopalm för att bara nämna några få. Den ogräsrensning som bonden gjort runt grödan är till nytta också för träden, och som för att visa tacksamhet har träden börjat återställa jordens bördighet.

3. (April 1995) — De snabbväxande grödorna har skördats, ätits upp eller sålts, och en mängd olika fruktträd fortsätter att växa.

[Bildkälla]

Bild 1–3: J. van Leeuwen, INPA-CPCA, Manaus, Brasilien