Har du ”restless legs”?

DET är natt. Du ligger bekvämt och avslappnad i din säng. Då börjar det — den där krypande känslan i benen. Du kan inte ignorera den. Enda sättet att få lindring är att du går upp och rör på dig. Det hjälper att gå, men när du lägger dig igen, kommer känslan tillbaka. Du vill sova, men du kan inte. Om det här låter som något du upplever, så är du inte ensam. Enbart i USA kanske så mycket som 15 procent av befolkningen lever med de här besvären.

Fastän många läkare i dag inte lyckas diagnostisera eller behandla de här besvären, är det inte något nytt. År 1685 skrev en läkare om dem som när de gått och lagt sig känner ”så stor oro” i armar och ben att det är lika omöjligt att sova ”som om de vore i en tortyrkammare”.

En del av problemet med att fastställa att det rör sig om den här åkomman är att inget laboratorietest kan avgöra om en person har den. Den identifieras genom de symtom den ger. En kunnig läkare kan fråga: ”Känner du krypningarna i ett ben eller i båda? Känner du dem någon gång i armarna? Försvinner besvären om du stiger upp och går, tar ett bad eller masserar benen? Kommer den obehagliga känslan ibland om du måste sitta länge, till exempel i en bil eller ett flygplan? Besvärar den dig mest på natten? Har någon i din familj samma problem? Säger din make eller maka att dina ben ibland rycker till när du sover?” Om ditt svar på en del av dessa frågor är ja, kanske läkaren drar slutsatsen att du har ”restless legs”, dvs. ”rastlösa ben” (som kan beskrivas som ”krypningar i benen”).

De som har det

För en del är ”restless legs” en lindrig åkomma som ger symtom då och då. För andra är den mycket allvarligare och orsakar kroniska sömnsvårigheter, som resulterar i trötthet på dagen, vilket påtagligt stör det dagliga livet. ”Det känns som om maskar kryper och krälar i mina ben. Jag måste röra på benen för att få känslan att försvinna”, sade en som lider av åkomman.

 Denna åkomma drabbar både män och kvinnor och är vanligast och svårare hos äldre. Oftast diagnostiseras besvären hos personer i 50-årsåldern, även om symtomen uppträder tiotals år tidigare. Ibland kan symtomen spåras tillbaka till barndomen, men hos barn känner man oftast inte igen åkomman. Barn som har ”restless legs” tror man ofta är ”hyperaktiva”, eftersom de inte kan sitta stilla, utan hela tiden rör på sig.

Fastän experter erkänner att ”restless legs” är en neurologisk åkomma, är det svårt att precisera dess orsak. Hos de flesta som har den är orsaken okänd. Åkomman har emellertid kopplats samman med vissa faktorer. ”Restless legs” följer ett ärftligt mönster där barn till drabbade kan ärva åkomman från sina föräldrar. En del kvinnor som väntar barn upplever dessa symtom, särskilt under de sista månaderna av graviditeten. När barnet är fött, försvinner vanligen besvären. Ibland kan medicinska störningar som järnbrist eller brist på vissa vitaminer utlösa obehagen. Kronisk sjukdom kan också ge upphov till symtom av detta slag — särskilt njursvikt, diabetes, ledgångsreumatism och perifer neuropati, dvs. skada på nerverna i händerna eller fötterna.

Sökandet efter lindring

Tyvärr finns det ingen bot för ”restless legs”, och symtomen blir ofta bara värre med åren. Men det positiva är att åkomman kan behandlas effektivt, ofta utan läkemedel. Det finns inte någon generell lösning. Det som fungerar för en person kanske inte fungerar för en annan. De som har åkomman behöver finna ut vilka vanor, aktiviteter eller mediciner som antingen förvärrar symtomen eller lindrar dem.

Ett första steg i behandlingen är att undersöka om det finns någon behandlingsbar bakomliggande sjukdom som orsakar symtomen, något som kan rättas till. För dem som har järn- eller vitaminbrist är kanske ett kosttillskott av järn eller vitamin B₁₂ det enda som behövs för att lindra symtomen. Men att ta för mycket vitaminer och mineralämnen kan vara skadligt för hälsan. Därför bör man rådfråga en läkare för att avgöra om en person bör få järn- eller vitamintillskott.

Hos en del förvärras symtomen av koffein. Kaffe, te, choklad och många läskedrycker innehåller koffein. Man kan bli bättre eller helt besvärsfri genom att minska på eller helt sluta med drycker som innehåller koffein. Alkoholkonsumtion kan vanligtvis också öka varaktigheten eller intensiteten hos symtomen. Genom att minska alkoholförtäringen eller helt sluta med alkohol finner en del lindring.

Att leva med besvären

Om du har besvär av detta slag, kanske en förändrad livsföring kan hjälpa dig. Eftersom trötthet och sömnlöshet ofta förvärrar symtomen, kan fasta sovrutiner vara till verklig hjälp. En sovrumsmiljö som är tyst, sval och bekväm är det bästa. Att gå och lägga sig vid samma tid varje kväll och vakna vid samma tid varje morgon hjälper också.

Ett regelbundet motionsprogram hjälper dig att få en god natts sömn. Men kraftig motion inom sex timmar innan du går och lägger dig kan ha motsatt effekt. En del som har den här åkomman har märkt att lättare motion omedelbart före sänggåendet hjälper dem att sova. Försök med olika motionsövningar för att finna ut vad som är bäst för dig.

Bekämpa inte känslan att vilja röra på dig. Om du låter bli att röra dig förvärras vanligen symtomen. Oftast är den bästa lösningen att gå upp ur sängen och röra på sig. En del finner viss lindring genom att gå, sträcka på sig, bada i varmt eller kallt vatten eller massera benen. Om du måste sitta länge, till exempel när du reser, kan det hjälpa om du håller tankarna aktivt sysselsatta med läsning.

Hur är det då med medicinering? En stiftelse för drabbade, belägen i Raleigh i North Carolina i USA, säger att ”det kan bli nödvändigt att sätta in medicinsk behandling”. Eftersom det inte finns någon specifik medicinering som är effektiv för alla som lider av denna åkomma, kanske du måste prova olika terapiformer som din läkare föreskriver, innan du hittar en som fungerar tillfredsställande för dig. En del finner att en kombination av läkemedel är effektivast. Ibland kan ett läkemedel som fungerar under en tid förlora sin effekt. Eftersom läkemedel, och särskilt då kombinationer av läkemedel, medför hälsorisker, är det viktigt att du samarbetar med din läkare för att avgöra vad som är bäst för dig.