Under och mysterier i havets djup

INPACKADE i sin lilla undervattensfarkost med namnet Alvin for två forskare och en förare ner i Stilla havet vid Ecuadors kust. Vad var deras mål? En plats som kallas Galápagosriften. Utrustade med strålkastarljus, kamera och ett antal vetenskapliga instrument dök Alvin 2.800 meter ner genom vattenrymden, ner i en värld av evigt mörker, aldrig tidigare sedd av människoögon.

Har du någon gång funderat över vad som ligger gömt bland bergen och i kanjonerna och rifterna nere i världshavens mörka djup? Om du har det, då kommer du att tycka om att läsa om de upptäckter man började göra 1977 med Alvins banbrytande dykning som nämndes här ovan. Det besättningen fick se kanske förvånar dig; men också för forskare med stor erfarenhet var det som att upptäcka liv på en annan planet.

Syftet med Alvins resa var att finna hydrotermala flöden — gejsrar som skjuter ut strålar av hett vatten i havet. Galápagosriften var en lovande plats, därför att den är en del av en undervattensrift med intensiv vulkanisk verksamhet som gränsar till en invecklad, världsomfattande kedja av bergsryggar som kallas det mittoceaniska ryggsystemet. Detta enorma system slingrar sig mer än 65.000 kilometer runt hela planeten som sömmen i en tennisboll. Om inte haven fanns, skulle det ”utan vidare [vara] jordytans mest framträdande drag, eftersom det sträcker sig över ett område som är större än det som täcks av alla stora bergskedjor på land tillsammans”, skriver Jon Erickson i sin bok Marine Geology.

Ett särskilt viktigt kännetecken på det mittoceaniska ryggsystemet är att det till stor del är ett tvillingsystem — två bergskedjor som löper parallellt med varandra och reser sig 3.000 meter över havsbottnen. Mellan kedjorna finns de största klyftorna på jorden — kanjoner som är uppemot 20 kilometer breda och 6 kilometer djupa — fyra gånger djupare än Grand Canyon i Nordamerika! Längst ner i dessa klyftor ligger starkt vulkaniska riftzoner. När forskarna först studerade den del av bergssystemet som ligger i Atlanten, Atlantiska centralryggen, visade deras instrument en  vulkanisk aktivitet så hög ”att det verkade som om jordens inälvor var på väg ut”, skriver Erickson.

Efter en 90 minuter lång nedfärd stannade Alvin precis ovanför havsbottnen, och männen satte på farkostens strålkastare. Det hade inte varit så konstigt om forskarna trott att de befann sig på en annan planet. I ljuset kunde man se ett antal skimrande varmvattenkällor på havsbottnen, där vattnet normalt är nära fryspunkten. I närheten av dessa utlopp kunde man se någonting ännu märkligare — hela kolonier av tidigare okända levande varelser. Två år senare upptäckte forskare ombord på Alvin mycket heta källor som kallas smokers på Östra stillahavsryggen vid Mexicos kust. Flera av dessa utlopp bildade spöklika skorstenar, några upp till 9 meter höga. På den här platsen kunde man också se många av de djur som man kan se vid Galápagosriften. I följande artikel skall vi titta närmare på dessa fantastiska livsformer och denna extrema och mycket märkliga värld som utgör deras hem.

[Bildkälla på sidan 3]

FRAMSIDAN och sidan 3: OAR/National Undersea Research Program