Barn förtjänar att vara önskade och älskade

”GE LITE kärlek till ett barn, och du får mycket tillbaka.” Så skrev den engelske författaren och kritikern John Ruskin, som levde på 1800-talet. De flesta föräldrar skulle förmodligen hålla med om att det medför belöningar att älska sina barn, inte bara med tanke på den kärlek de får i gengäld, utan — ännu viktigare — på grund av den positiva verkan denna kärlek har på dem.

Utan kärlek ”kan barn dö”, heter det till exempel i boken Love and Its Place in Nature. Och Ashley Montagu, en välkänd brittiskfödd antropolog, gick så långt som till att säga: ”Ett barn som inte har blivit älskat skiljer sig biokemiskt, fysiologiskt och psykologiskt mycket från ett barn som har blivit älskat. Till och med dess tillväxt påverkas.”

Tidningen The Toronto Star rapporterade om en undersökning som kom fram till samma sak. Den visade: ”Barn som växer upp utan att regelbundet bli kramade eller smekta ... har onormalt höga halter av stresshormoner.” Ja, om barn blir försummade i späd ålder, ”kan detta ge långvariga verkningar på inlärningen och på minnet”.

Dessa rön belyser behovet av föräldrars fysiska närvaro. Hur skulle det annars kunna utvecklas starka band mellan förälder och barn? Men beklagligt nog finns det, också i de rikare delarna av världen, en tendens att försöka fylla barnets behov utan att föräldrarna finns med i bilden. Barn skickas till skolan, till söndagsskolan, till något arbete, till sommarläger — förutom att de får pengar och skickas i väg någonstans där de får roa sig själva. Miljoner barn kommer självklart — även om det bara är undermedvetet — att känna sig försummade, oönskade och oälskade, omgivna av en fientlig värld av vuxna, om de stöts bort från familjekärnan och så att säga cirklar runt på avstånd. Att en sådan känsla råder bland barnen kan vara en orsak till att det finns uppskattningsvis 3.000 gatubarn i Berlin. Ett typiskt exempel är Micha, som säger: ”Ingen ville ha mig längre.” På liknande sätt klagar en nioårig tysk pojke: ”Jag skulle hellre vilja vara vår hund.”

Barn behandlas illa på många olika sätt

Att barn försummas röjer en brist på vad Bibeln kallar ”naturlig tillgivenhet”. (Romarna 1:31; 2 Timoteus 3:3) Och det kan leda till allvarligare former av dålig behandling. Efter det Internationella barnåret 1979 har till exempel mer uppmärksamhet riktats mot problemen med fysisk misshandel och sexuella övergrepp mot barn. Det är naturligtvis svårt att få några exakta siffror, och de varierar från plats till plats. Men det råder inga tvivel om att de ärr som sexuellt utnyttjade barn får bära som vuxna är svåra att utplåna.

Oavsett hur den dåliga behandlingen kommer till uttryck, sänder den till barnen budskapet att de är oälskade och oönskade. Och det här tycks vara ett växande problem. Enligt den tyska tidningen Die Welt ”är det fler och fler barn som växer upp till att bli sociala invalider”. Det står vidare: ”Barnen saknar den värme som finns i ett hem. Enligt Gerd Romeike [chef för en rådgivningsbyrå för barn i Hamburg] blir de känslomässiga banden mellan barn och föräldrar svagare, eller också uppstår det aldrig några sådana. Sådana barn känner sig försummade, och deras längtan efter trygghet förblir ouppfylld.”

 Barn som förvägras rätten att vara önskade och älskade kan bli bittra och låta sin vrede gå ut över dem som har försummat dem eller kanske över samhället som helhet. För drygt 10 år sedan antydde en rapport från en kanadensisk arbetsgrupp att det behövdes omedelbara åtgärder för att inte en hel generation ”som tycker att samhället inte bryr sig om dem” skall gå förlorad.

Barn och ungdomar som inte är älskade eller önskade kan frestas att fly hemifrån för att komma undan sina problem, men de får då ofta större problem i städerna, där det förekommer mycket brottslighet, droger och omoraliskhet. Ja, för mer än 20 år sedan beräknade polisen att det enbart i ett visst storstadsområde i USA bodde 20.000 barn under 16 år som hade rymt hemifrån. Dessa barn beskrevs som ”produkter av söndrade hem och brutalitet, något som ofta beror på att föräldrarna är alkoholiserade eller är narkotikamissbrukare. De hamnar på gatan, säljer sina kroppar för att få ihop pengar och blir sedan slagna av sin hallick och berövade sin självkänsla och tvingas leva i fruktan för repressalier om de försöker fly från sitt brottsliga liv.” Sorgligt nog är förhållandena likadana i dag, trots de uppriktiga försök som man har gjort för att ändra denna beklagansvärda situation.

Barn som växer upp under sådana förhållanden som beskrivs här ovan utvecklas till obalanserade vuxna, som ofta blir oförmögna att fostra sina egna barn på rätt sätt. Eftersom de själva är oönskade och oälskade, får de sedan barn som blir likadana — barn som känner sig oönskade och oälskade. En tysk politiker uttryckte det kortfattat så här: ”Barn utan kärlek blir vuxna fulla av hat.”

Naturligtvis är det miljoner föräldrar som gör sitt bästa för att försäkra sig om att deras barn vet att de är önskade och älskade. De säger inte bara till dem att det förhåller sig så, utan visar det också genom att ge sina barn den kärleksfulla omvårdnad och personliga uppmärksamhet som alla barn förtjänar. Problem kvarstår dock — problem som är långt bortom föräldrarnas förmåga att lösa. Man kan till exempel se hur ofullkomliga mänskliga ekonomiska och politiska system i vissa delar av världen underlåter att ge barnen fullgod hälsovård, lämplig utbildning och tillräckligt med mat, liksom skydd mot det gissel som barnarbete och dåliga levnadsförhållanden utgör. Och alltför ofta förvärras dessa förhållanden av giriga, depraverade, själviska och hänsynslösa vuxna.

Kofi Annan, FN:s generalsekreterare, nämnde några av de allvarligare problem barn möter i dag, när han skrev: ”Miljoner barn fortsätter att lida på grund av fattigdomens fruktansvärda förödmjukelser; hundratusentals lider av verkningarna av konflikter och ekonomiskt kaos; tiotusentals lemlästas i krig; många fler blir  föräldralösa eller får hiv och dör sedan i aids.”

Men inte alla nyheter är dåliga nyheter! FN-organ, till exempel FN:s barnfond (UNICEF) och Världshälsoorganisationen, har arbetat hårt för att förbättra barnens lott. Kofi Annan konstaterade: ”Fler barn föds friska, och fler blir vaccinerade; fler kan läsa och skriva; fler är fria att lära, leka och helt enkelt leva som barn än vad man trodde var möjligt ens för knappt tio år sedan.” Han varnade dock: ”Nu är det inte tid att vila på gamla lagrar.”

De som förtjänar särskild uppmärksamhet

En del barn förtjänar särskild uppmärksamhet. I början av 1960-talet chockades världen, när man från ett antal länder fick höra talas om de så kallade neurosedynbarnen. När gravida kvinnor tog det lugnande medlet och sömnmedlet Neurosedyn, hade det en oförutsedd biverkan som ledde till att de födde barn med missbildade armar och ben, om barnen över huvud taget hade några. Ofta hade de bara stumpar till armar och ben.

Fyrtio år senare är det oftast landminor som är orsaken till att barn lemlästas. * Enligt en del beräkningar ligger det mellan 60 miljoner och 110 miljoner odetonerade minor utspridda runt om i världen. Cirka 26.000 dödas eller lemlästas varje år — däribland många barn. Sedan 1997, då Jody Williams fick Nobels fredspris för sin kampanj att förbjuda landminor, har mycket uppmärksamhet ägnats åt det här problemet. Men minfält existerar fortfarande. En tysk politiker sade angående arbetet med att rensa jorden från landminor: ”Det är som att försöka tömma ett badkar med en tesked, medan kranen är öppen.”

En annan grupp barn som behöver särskild uppmärksamhet är de som har mist sina föräldrar. Avsikten hos Jehova Gud, människans Skapare, var att barn skulle växa upp under kärleksfull omvårdnad av både en mor och en far. Ett barn behöver och förtjänar en sådan balanserad uppfostran.

Barnhem och adoptionsbyråer försöker fylla de behov som föräldralösa barn har. Sorgligt nog är det oftast några av de missgynnade barnen, de som är i störst behov av adoption, som försummas — de som är sjuka, har inlärningssvårigheter, är fysiskt handikappade eller har utländsk härkomst.

Det har bildats organisationer som uppmanar människor att regelbundet ge ekonomiska bidrag och på så vis ”adoptera” ett barn som bor i ett fattigare land. Bidragspengarna används till att bekosta barnets skolutbildning eller till uppehället. Om så önskas kan man också brevväxla och skicka bilder till varandra för att stärka relationerna. Även om den här anordningen har varit till hjälp, är den ingen ideallösning.

Ett annat intressant exempel på vad som har gjorts för att hjälpa barn som saknar föräldrar är en rörelse som år 1999 firade sitt 50-årsjubileum.

 SOS-barnbyar

År 1949 grundade Hermann Gmeiner i Imst i Österrike någonting som han kallade SOS-barnby. Från denna ringa början har hans organisation växt till att omfatta nästan 1.500 byar och liknande institutioner i 131 länder i Afrika, Amerika, Asien och Europa.

Gmeiner grundade sitt arbete på fyra vägledande principer — mamman, syskonen, hemmet och byn. En ”mamma” utgör grunden i en ”familj” på fem eller sex — kanske ännu fler — barn. Hon bor med dem och försöker visa dem den kärlek och uppmärksamhet som förväntas av en sann mor. Barnen bor tillsammans i samma ”familj” och med samma ”mamma” tills det är tid för dem att lämna ”hemmet”. Barn ur olika åldrar ingår i ”familjen”. Att ha både äldre och yngre ”bröder” och ”systrar” hjälper barnen att ta hand om varandra, vilket hjälper dem att undvika att bli självcentrerade. Försök har gjorts att införliva barnen i en ”familj” i så unga år som möjligt. Köttsliga bröder och systrar får alltid bo i samma ”familj”.

Byarna består av cirka 15 ”familjer”, som alla bor i sitt eget hus. Alla barnen fostras till att hjälpa sin ”mamma” med småsysslor runt hemmet. Även om det inte finns någon ”pappa”, gör man anordningar med manligt stöd för att ge faderliga råd och vidta nödvändiga disciplinära åtgärder. Barnen går i den skola som finns i närheten. Varje ”familj” får en summa pengar varje månad för att täcka utgifterna. Mat och kläder köps i affärer i närheten. Målet är att hjälpa barnen in i ett typiskt familjeliv med alla dess problem och glädjeämnen och att hjälpa dem att leva ett normalt liv i så stor utsträckning som möjligt. Därigenom lär de sig att själva kunna ta hand om en familj, när de blir vuxna.

Söker fortfarande efter den perfekta lösningen

Adoptionsbyråer, barnhem, SOS-barnbyar, UNICEF och liknande organisationer eller grupper tjänar ett gott syfte, när de försöker ge stöd åt barn som är sämre lottade. Men ingen av dessa organisationer kan förneka det faktum att vissa människor är missgynnade. Hur mycket de än skulle vilja, kan de inte ge det handikappade barnet ett friskt ben eller en frisk arm, aktivera intellektet på ett psykiskt handikappat barn, återförena ett barn med dess separerade eller skilda föräldrar eller återföra barnet till en nu avliden förälders kärleksfulla famn.

Människor försöker, men de kan inte komma med den perfekta lösningen på barns problem. Men problemen kommer att få en lösning! Ja, och det snarare än du kanske tror. Men hur skall det gå till?

[Fotnot]

[Bilder på sidorna 8, 9]

Ett barn behöver och förtjänar båda föräldrarnas kärlek