Gå direkt till innehållet

Gå direkt till innehållsförteckningen

Försöken att finna en lösning fortsätter

Försöken att finna en lösning fortsätter

Försöken att finna en lösning fortsätter

FRÅN första början har FN visat intresse för barn och deras problem. I slutet av 1946 bildades United Nations International Children’s Emergency Fund (UNICEF — FN:s barnfond) som en tillfällig åtgärd för att ta hand om barn i krigshärjade områden.

År 1953 omvandlades denna katastroffond till en permanent organisation. Även om den numera officiellt heter United Nations Children’s Fund, har man behållit ursprungsförkortningen UNICEF. I mer än 50 år har FN:s barnfond hjälpt barn över hela världen med mat, kläder och medicinsk vård och har försökt se till barnens behov i allmänhet.

Barnens behov kom mer i förgrunden 1959, när FN antog en deklaration om barnets rättigheter. (Se rutan på sidan 5.) Förhoppningen var att detta dokument skulle skapa intresse för barns problem och att man skulle kunna lösa dem genom uppmuntrande stöd från allmänheten, ekonomiskt och på annat sätt.

Men i Colliers 1980 Year Book läser vi: ”Tjugo år senare hade dessa ’rättigheter’ — särskilt de som har med livsmedelsförsörjning, hälsa och materiellt välstånd att göra — i stor utsträckning ännu inte blivit en verklighet för många av världens 1,5 miljarder barn.” Som ett erkännande av det fortsatta behovet av att lösa barns problem och i överensstämmelse med dess uttalade mål utropade därför FN 1979 som Internationella barnåret. Regeringar, medborgargrupper, religiösa grupper och välgörenhetsorganisationer över hela världen visade stort intresse för att försöka finna lösningar.

Var allt bara ett ”grymt skämt”?

Sorgligt nog visar en UNICEF-rapport att barn i u-länder inte klarade sig så bra under Internationella barnåret. Vid årets slut var det fortfarande 200 miljoner barn som led av undernäring, och av 15 miljoner dödsfall bland barn under fem år var hälften orsakade av undernäring. Av de 100 barn som föddes varje minut det året i dessa länder var det 15 som dog under det första levnadsåret. Mindre än 40 procent skulle komma att gå ut grundskolan. På ledarsidan i tidningen Indian Express hette det i en kommentar till UNICEF-rapporten att barnåret hade visat sig vara ett ”grymt skämt”.

Det fanns några som förutsåg detta misslyckande. Precis i början av året skrev till exempel Fabrizio Dentice i tidskriften LEspresso: ”Det behövs något mer än Barnåret för att råda bot på situationen.” Det hette vidare: ”Våra dagars levnadssätt gör oss till vad vi är, och det är detta som behöver förändras.”

Som ett led i sökandet efter lösningar på barnens problem hölls ett toppmöte i FN:s högkvarter i september 1990. Det var ett av historiens största möten med världens ledare samlade. Över 70 politiska ledare var närvarande. Detta möte var en uppföljning av konventionen om barnets rättigheter, som antogs den 20 november 1989 och trädde i kraft den 2 september 1990. Vid slutet av den månaden hade överenskommelsen redan ratificerats av 39 länder.

UNICEF konstaterade nyligen att ”konventionen snabbt har blivit det mest allmänt accepterade människorättsavtalet någonsin och att den har skapat en global stimulans för barn”. Ja, i november 1999 hade konventionen antagits av 191 länder. UNICEF skröt: ”Mer framsteg har gjorts när det gäller att genomdriva och skydda barns rättigheter under decennierna efter det att man antagit konventionen om barnets rättigheter än under någon annan jämförbar period i människans historia.”

Trots dessa framsteg sade den tyske presidenten Johannes Rau: ”Det är sorgligt att vi i vår tid fortfarande måste påminnas om att barn har rättigheter.” Eller att påminnas om att de fortfarande har allvarliga problem! UNICEF medgav i november 1999 att ”mycket återstår att göra” och förklarade: ”I hela världen är det uppskattningsvis 12 miljoner barn under fem år som dör varje år, i de flesta fall av orsaker som lätt kunde ha förhindrats. Cirka 130 miljoner barn i u-länder får ingen skolutbildning. ... Omkring 160 miljoner barn lider av undernäring i högre eller mindre grad. ... Många oönskade barn tynar bort i barnhem och andra institutioner, och de förvägras utbildning och adekvat vård. Dessa barn blir ofta fysiskt misshandlade. Man beräknar att det finns omkring 250 miljoner barnarbetare.” Man får inte heller glömma de 600 miljoner barn som lever i absolut fattigdom och de 13 miljoner som kommer att ha förlorat åtminstone en förälder i aids i slutet av år 2000.

De politiska ledarna tycks inte finna någon tillfredsställande lösning på dessa problem. Men barnens problem är inte begränsade till utvecklingsländerna. I västvärldens länder är det många barn som har drabbats av ett annat slags berövande.

[Infälld text på sidan 4]

”Det är sorgligt att vi i vår tid fortfarande måste påminnas om att barn har rättigheter”

[Ruta/Bild på sidan 5]

FN:s konvention om barnets rättigheter:

● Barnet har rätt till ett namn och en nationalitet.

● Barnet har rätt till tillgivenhet, kärlek och förståelse samt till materiell trygghet.

● Barnet har rätt till tillfredsställande kost, bostad och sjukvård.

● Barnet skall ha rätt till särskild vård, om det är missgynnat i fysiskt, mentalt eller socialt avseende.

● Barnet har rätt att vara bland dem som först erhåller skydd och undsättning under alla förhållanden.

● Barnet har rätt att skyddas mot alla former av vanvård, grymhet och utnyttjande.

● Barnet har rätt att åtnjuta fullgoda möjligheter till lek och rekreation samt till obligatorisk och kostnadsfri undervisning, som hjälper det att utveckla sina individuella förmågor och att bli en nyttig samhällsmedborgare.

● Barnet har rätt att utvecklas på ett sunt och normalt sätt under fria och värdiga betingelser.

● Barnet har rätt att fostras i en anda av förståelse, tolerans, vänskap mellan folken, fred och världsomfattande broderskap.

● Barnet skall ha rätt att åtnjuta alla dessa rättigheter utan särskillnad på grund av ras, hudfärg, kön, religion, politisk eller annan uppfattning, nationellt eller socialt ursprung, egendom, börd eller ställning i övrigt.

[Bildkälla]

Sammanfattning baserad på Everyman’s United Nations

[Bildkällor på sidan 3]

UN PHOTO 148038/Jean Pierre Laffont

UN photo

[Bildkälla på sidan 4]

Foton på sidorna 4 och 5: Giacomo Pirozzi/Panos Pictures