Gå direkt till innehållet

Gå direkt till innehållsförteckningen

Yellowstone — en smältdegel av vatten, klippor och eld

Yellowstone — en smältdegel av vatten, klippor och eld

Yellowstone — en smältdegel av vatten, klippor och eld

Från Vakna!:s medarbetare i USA

Tala om ”första” och om superlativer — världens första nationalpark, världens bäst kända och största gejsrar samt Nordamerikas största bergssjö. Tala då om Yellowstone.

MED otyglad nyfikenhet körde min hustru och jag till den norra infarten till Yellowstone National Park i Wyoming i USA. Sedan vår barndom hade namnet Old Faithful (Gamle trofast) och sådana uttryck som ”gejser” och ”het källa” fascinerat oss. Skulle verkligheten motsvara våra förväntningar?

Vid huvudentrén till parken såg vi en massiv stenbåge. En inskrift högst upp på den lyder: ”Till människors nytta och glädje”. Yellowstone, som öppnades 1872, var världens första nationalpark.

Vi började vid Mammoth Hot Springs, precis på andra sidan gränsen när man kommer från Montana. Här syntes det tydligt att hettan från jorden var i strängt arbete. Vatten kokade och bubblade upp från källor och bassänger. Ångplymer steg upp från sprickor. Terrasser av det gulaktiga mineral som heter travertin såg ut som droppande vax.

Vad är det som kokar under Yellowstone?

I Yellowstone finns så många som 10.000 geotermiska fenomen. Den kontinentala vattendelaren * går rakt igenom Klippiga bergens högplatå. Vattnet rinner västerut eller österut men sjunker också ner i marken. Vi fick veta att det är detta sjunkande vatten som möjliggör fenomenen i Yellowstone. Stora vulkanutbrott splittrade en gång platån. För tusentals år sedan efterlämnade ett sådant utbrott en väldig krater som mätte 75 gånger 45 kilometer. Magma, det vill säga smälta bergarter som fortfarande gömmer sig under ytan, håller Yellowstone kokande.

Utställningar i parken visar att ytvattnet letar sig väg ner genom poröst berg tills det når ett berglager som är ytterst hett, just ovanför magman. Hettan tvingar vattnet tillbaka uppåt. Där det når fram till en öppning, bildas en het källa. När hinder i berggrunden begränsar det uppstigande vattnets flöde uppåt, ökas trycket och en gejser bildas. På andra ställen drivs fuktigheten ut som ånga. Dessa öppningar kallas fumaroler. Gyttjegrytor bubblar där sura gaser och vatten bryter ner jord till gyttja och lera. Vilket imponerande skådespel!

Old Faithful

När vi såg den geotermiska aktiviteten omkring Mammoth Hot Springs, antog vi att vi var i närheten av den ryktbara gejsern Old Faithful. Det var först när vi tittade på vår reskarta som vi insåg att Old Faithful låg 80 kilometer mot söder. Yellowstone är mycket större än vi trodde; parken täcker en yta av 900.000 hektar.

För att komma till Old Faithful tog vi den väg som slingrar sig ner genom parkens västra del; den leder turister förbi fem gejsersänkor. Vi började snart godta svavellukten och synen av stigande ångmoln som något normalt.

I likhet med de miljoner som hade besökt Old Faithful före oss ville vi få veta när gejsern skulle börja spruta igen. Vi hade alltid trott att den fick utbrott precis regelbundet, exakt var 57:e minut. Men när vi såg oss omkring, fick vi syn på ett anslag som meddelade att nästa utbrott var beräknat till klockan 12.47. Det var gott och väl en timme dit, och tidpunkten var bara ett antagande! Vi frågade Rick, en parkvakt, om det.

”Old Faithfuls exakta regelbundenhet är en myt”, sade han. ”Tiden mellan utbrotten har alltid varierat, och under årens gång har den förlängts på grund av jordbävningar och därför att vandaler kastat in föremål i strålen. Nu för tiden är intervallens medellängd omkring 80 minuter. Vår stab kan bara förutsäga ett utbrott i taget.”

Klockan var nu 12.30. Vi promenerade mot Old Faithful för att få vara med om nästa utbrott. Hundratals människor satt i utrymmet för åskådare eller var på väg dit. Old Faithful lät oss vänta i tio minuter. Men när den fick sitt utbrott, uppvisade det en skönhet som inget fotografi kan förmedla. När den hade klarat strupen med några ojämna krevader, samlade den kraft. Alla klappade i händerna. Utbrottet varade i omkring tre minuter, och till vår glädje var det ovanligt högt. Vattnet och strålen steg och föll med växlande styrka och nådde en höjd av 40 till 50 meter. Strålen fångade solstrålarna och drev bort i skiftande former.

När det hela var över, återvände vi till det närbelägna hotellets lobby. Old Faithful fortsatte emellertid att göra sin närvaro påmind. Närhelst den förutspådda tidpunkten för ett utbrott närmade sig under resten av dagen, avbröt alla gästerna vad de höll på med och gick ut för att betrakta utbrottet. Den hade flera utbrott av utomordentlig längd, höjd och skönhet, särskilt ett där dansande vatten visades i silhuett mot solnedgången. Vi fann att den gamla gejsern var trogen i enlighet med sitt namn.

”Det finns färre än 500 gejsrar på jorden, och omkring 300 av dem finns i Yellowstone”, berättade parkvakten Rick för oss. ”Och 160 av dem finns i den här lilla dalen, Upper Geyser Basin, som är inte fullt två och en halv kilometer lång. Andra gejsrar bara kommer och går; de är aktiva eller de ligger slumrande, men Old Faithful finns fortfarande här.” Old Faithfuls granne, Grand, skickar i alla fall upp strålar så höga som 60 meter. Steamboat kan spruta upp vatten nästan 120 meter, tre gånger så högt som Old Faithful — men den kan vara overksam i åratal. I Norris duschar en gejser som heter Echinus ibland sina beundrare med varmt vatten.

Att undkomma en buffel

Nästa morgon läste vi på nytt en turistbroschyr. Där stod det: ”Skållhett vatten ligger under en tunn, brytbar jordskorpa; gölar har vatten som är nära eller över kokpunkten. Varje år har besökare som gått på sidan om stigen i termiska områden blivit allvarligt brända, och människor har dött i det skållheta vattnet.” En annan utsaga: ”Varning! Många besökare har blivit ihjälstångade av bufflar. En buffel kan väga 900 kilo och kan springa med en hastighet av 50 kilometer i timmen, tre gånger så fort som du kan löpa.” Vi hoppades att vi aldrig någonsin skulle behöva springa ifrån en buffel!

I Yellowstone har djuren ”förkörsrätt” på vägarna. När man får syn på ett djur, stannar bilarna plötsligt, och trafikstockningar uppstår på oväntade ställen. En sådan höll just på att upplösas när vi anlände, och turisterna steg in i bilarna igen. När vi frågade en kvinna vad det var alla tittade på, sade hon: ”En stor älgtjur, men den har gett sig i väg.”

Senare lade vi märke till några vapitihjortar som försökte locka sina tvåveckorskalvar över en å. De höll på att flytta från bergen, där de hade tillbringat vintern, till lägre områden i parken. Kalvarna ville inte gå i — de hade inte förhandlat om att ta sig över vattnet. Mödrarna kallade på sina ungar, och till sist gick kalvarna över.

”Min egen litenhet, min hjälplöshet”

Därefter körde vi till Yellowstones Grand Canyon. Vi steg ur vår bil vid olika utsiktspunkter längs den 400 meter höga randen och kikade — inte alltid villigt — ner. I sin expeditionsjournal från 1870 talade Nathaniel Langford om ”min egen litenhet, min hjälplöshet”, när han betraktade denna 32 kilometer långa och trånga klyfta med granna ockrafärgade väggar — upphovet till Yellowstoneflodens namn — och två imponerande vattenfall. Vi kände oss lika små och hjälplösa som han gjorde.

Dagen därpå svängde vi österut. Än en gång förändrades parklandskapet. Här blev det högrest skog, och vägen korsade två gånger den kontinentala vattendelaren. Vi fortsatte att se bufflar och andra stora djur, och bufflarna stod ofta i traditionell profil. Ledsamt nog såg vi inte några björnar, Yellowstones andra stora turistattraktion. Vad har hänt med dem?

Under årens gång har närheten mellan människor och björnar fått till följd att en del turister blivit skadade eller dödade. Situationen var inte heller bra för björnarna. I början av 1970-talet stängde nationalparksförvaltningen därför avfallstipparna och vande därmed björnarna av med att vara beroende av föda som tillhandahölls av människor. Detta sände björnarna ut i vildmarken. Programmet har lyckats. Björnarna lever nu på naturlig kost, och de är friskare. De fortsätter emellertid att vara nära turister på vissa platser, exempelvis Fishing Bridge, där människans och björnens mat-, sov- och fiskeintressen sammanfaller.

Vi hade gjort Fishing Bridge till vårt sista mål. Där gav parken oss den sista stora överraskningen. När vi såg ut över Yellowstonesjön, den största bergssjön i Nordamerika, mot de snötäckta Tetontopparna, tyckte vi för ett ögonblick att vi var i norra Italien; sjön och dess omgivning hade samma alpina majestät. Inga björnar fanns emellertid att se.

Det var tid att lämna Yellowstone. Ögat och anden hade blivit rikligen belönade. Verkligheten hade överträffat våra förväntningar.

[Fotnot]

^ § 8 Den kontinentala vattendelaren är en höjdsträckning som löper genom Nord- och Sydamerika. Flodsystemen på vardera sidan flyter i motsatta riktningar — till Stilla havet och till Atlanten, Mexikanska bukten och Norra Ishavet.

[Ruta/Bild på sidan 17]

Eldsvådorna 1988

I juli och augusti 1988 övergick mindre eldsvådor i Yellowstone snabbt i åtta förödande bränder utom mänsklig kontroll. Torkan var en orsak, eftersom sommaren 1988 var den torraste i Yellowstones upptecknade historia. Hårda vindar var en annan orsak. Häftiga vindstötar på mer än 20 sekundmeter drev eldsvådorna så långt som 20 kilometer om dagen. De blåste i väg glödande aska på sträckor som brandbekämparna aldrig tidigare hade upplevt. Denna glödande aska satte i gång nya eldsvådor.

När ansträngningarna att bekämpa eldsvådorna var som mest omfattande, inbegrep de inemot 10.000 civila och militära brandbekämpare och mer än 100 brandfordon, och kostnaderna beräknades till 120.000.000 dollar. Helikoptrar och speciella flygplan tömde ut omkring 5.000.000 liter eldbekämpningsmedel och 40.000.000 liter vatten. Som om lågorna hånade dessa ansträngningar kastade de sig fram genom parken, och det var bara med knapp nöd som flera delar av den undgick att drabbas. Dag efter dag hängde ett tjockt röktäcke i luften. På sensommaren liknade parken en krigszon. Inte förrän i mitten av september, sedan omkring 600.000 hektar hade eldhärjats, släckte kall luft, höststormar och ett lätt snöfall bränderna.

Eldsvådorna skadade knappast djurpopulationen, och antalet turister har stadigt ökat sedan dess. När röken lättade, skänkte höstlöven färger åt nyligen öppnade vyer, och på våren prunkade vildblommorna rikligt där man aldrig tidigare sett dem. Under åren som gått efter bränderna har ett stort antal nya träd som växt upp täckt de tidigare utbrända områdena.

[Bilder på sidan 15]

Old Faithful

Lower Falls

[Bildkälla]

NPS Photo

[Bild på sidorna 16, 17]

Firehole River

[Bild på sidan 17]

Morning Glory Pool

[Bildkälla]

NPS Photo