Tack vare mitt hopp har jag kunnat hålla ut

BERÄTTAT AV TATJANA VILEJSKA

Vår lyckliga familj ödelades, när mor blev misshandlad till döds i vårt hem. Far begick självmord fyra månader senare. Efter det ville jag inte leva längre. Hur kommer det sig då att jag fortfarande är vid liv och kan berätta det här? Låt mig förklara.

DONETSK i östra Ukraina är en stad med stålverk och kolgruvor. Invånarna på drygt en miljon talar ryska och är strävsamma och vänliga. Några av dem tror på astrologi eller spiritism, och många använder horoskop för att få reda på framtiden. Andra vänder sig till trollkarlar — kolduner, som de kallas i Ryssland. En del söker kontakt med de döda i hopp om att bli botade från sjukdomar eller bara för nöjes skull.

Far var skomakare. Även om han påstod sig vara ateist, trodde han att någon måste ha satt oss människor här på jorden. Han brukade säga: ”Vi är bara gäster på den här planeten.” Mor gick i kyrkan varje påsk därför att hon menade att ”om det finns en Gud, om han verkligen existerar, då bör vi gå i kyrkan”. Jag föddes i maj 1963. Vår lyckliga familj bestod också av min äldre syster, Ljubov, och min yngre bror, Alexander.

”Vit magi är något gott”

Pjotr, * en avlägsen släkting, var med om en olyckshändelse när han arbetade i en kolgruva, och han fick skallskador som krävde vård på en specialklinik. Eftersom han var orolig för sin hälsa, vände han sig till en koldun. Genom trollkarlen kom han i kontakt med andevärlden. Trots att hans hustru och mina föräldrar försökte tala om för honom hur dåraktigt det var att utöva trolldom, tyckte han sig veta bättre. ”Det jag utövar är vit magi”, försäkrade han. ”Svart magi är något ont, men vit magi är något gott.”

Pjotr påstod sig kunna förutsäga framtiden och skydda andra mot skada. Trots det lämnade Pjotrs hustru honom. Efter det brukade Pjotr bo hos oss, ibland flera veckor i sträck. Han hade ett fruktansvärt inflytande på vår familj. Mor och far började ha hetsiga dispyter, och de flyttade slutligen isär  och skilde sig. Tillsammans med mor flyttade vi barn till en annan lägenhet, och Pjotr — mors släkting — flyttade in hos oss.

Ljubov gifte sig och flyttade till Uganda i Afrika tillsammans med sin man. I oktober 1984 åkte Alexander på semester, och jag reste till staden Gorlovka för att vara borta en vecka. När jag åkte, tog mor och jag ett flyktigt avsked av varandra. Jag önskar så att jag hade sagt mer till henne eller rentav hade stannat hemma! Jag såg henne aldrig mer i livet.

”Din kära mor är död”

När jag återvände från Gorlovka, var lägenheten låst, och på dörren hängde ett meddelande från polisen där det stod: Tillträde förbjudet. Det gick kalla kårar efter ryggen på mig. Jag knackade på hos grannen. Olga var för upprörd för att kunna tala. Hennes man, Vladimir, sade vänligt: ”Tanja, något fruktansvärt har hänt. Din kära mor är död. Pjotr dödade henne. Sedan kom han till oss, ringde till polisen och överlämnade sig till dem.”

Polisen bekräftade den hemska nyheten och gav mig nycklarna till lägenheten. Jag fylldes av hat mot Pjotr. I raseri slet jag till mig det mesta av hans tillhörigheter — däribland hans böcker om magi — slängde dem i en filt och tog dem till ett fält i närheten, där jag brände dem.

Alexander fick höra nyheten om mor, och han blev lika hatisk mot Pjotr som jag. Sedan blev Alexander inkallad till armén och gav sig av. Far flyttade in hos mig, och Ljubov kom hem från Uganda och stannade hos oss ett kort tag. Vi upplevde tidvis att onda andemakter trakasserade oss. Far hade dessutom mardrömmar. Han kände sig skyldig till mors död. ”Om jag bara hade stannat hos henne, skulle hon fortfarande leva”, brukade han säga. Kort därefter drabbades han av en djup depression. Mindre än fyra månader efter mors död begick han självmord.

Efter fars begravning återvände Alexander till det militära och Ljubov till Uganda. Jag försökte börja om på nytt genom att studera till byggnadsingenjör vid Makejevkainstitutet, som låg bara 30 minuter från mitt hem. Jag målade och tapetserade om i lägenheten i hopp om att kunna utplåna en del av minnena. Men jag hade fortfarande anledning att tro att lägenheten var hemsökt av demoner.

”O Gud, om du verkligen finns”

Alexander avslutade sin militärtjänst och flyttade hem igen, men han och jag kunde inte längre hålla sams. Han gifte sig, och under några månader bodde jag i Rostov-na-Donu, en rysk stad vid Azovska sjön, ungefär 17 mil hemifrån. Till sist beslöt jag mig för att göra mig av med varenda sak som hade tillhört Pjotr.

Jag blev så deprimerad att jag också tänkte begå självmord. Men mors ord fortsatte att ringa i mina öron: ”Om det finns en Gud, om han verkligen existerar.” En natt bad jag för första gången. ”O Gud”, bönföll jag, ”om du verkligen finns, visa mig då meningen med livet.” Några dagar senare fick jag ett brev från Ljubov som ville att jag skulle hälsa på henne i Uganda. Så jag sköt upp mina planer på att ta mitt liv.

Överraskningar i Uganda

Det finns nog få ställen på jorden som är så olika som Ukraina och Uganda. Mitt plan landade i Entebbe i mars 1989. När jag gick ut ur planet, klev jag in i en ugn. Jag hade aldrig upplevt sådan hetta! Och det var inte så konstigt, för det här var min första resa utanför Sovjetunionen. Folk talade engelska, ett språk som jag inte förstod.

Jag steg in i en taxi som tog mig till Kampala, en resa på 45 minuter. Landskapet var så annorlunda mot vad jag var van vid att jag nästan trodde att jag var på en annan planet! Men min taxichaufför, som var på ett sprudlande humör, var vänligheten själv, och han  fann slutligen det hus där Ljubov och hennes man, Joseph, bodde. Vilken lättnad det var!

Ljubov studerade Bibeln tillsammans med Jehovas vittnen. Jag hade aldrig hört talas om dem, men Ljubov var så ivrig när hon förklarade för mig vilka de var. Hon följde mig överallt i huset och berättade om allt som hon hade lärt sig, från Första Moseboken till Uppenbarelseboken. Ärligt talat var det minst sagt jobbigt!

En dag kom vittnena som studerade med Ljubov på besök. En av dem hette Marianne. Hon försökte inte predika för mig på en gång, eftersom jag då ändå inte förstod så mycket engelska. Men hennes varma, vänliga ögon vittnade om att hon var en uppriktig, lycklig människa. Hon visade mig en bild av paradiset i broschyren ”Se, jag gör allting nytt!” ”Titta på den här kvinnan”, uppmanade hon mig. ”Det är du, och den här andra kvinnan, det är jag. Vi är tillsammans i paradiset med alla de här andra människorna. Är inte det underbart?”

Andra vittnen i Kampala turades om att besöka Ljubov och Joseph. De var så vänliga att jag trodde att de bara försökte göra intryck på mig. Några veckor senare var jag med på mitt första möte. Det var firandet av Herrens kvällsmåltid. (Lukas 22:19) Även om jag inte förstod något av det som sades, blev jag återigen imponerad av hur vänliga de här människorna var.

”Läs den från pärm till pärm”

Marianne gav mig en rysk bibel — den första jag någonsin ägt. ”Läs den från pärm till pärm”, vädjade hon till mig. ”Även om du inte förstår allt, så läs den!”

Jag blev djupt rörd av Mariannes gåva och beslöt mig för att följa hennes råd. ”Vad är det för mening med att ha en bibel, om jag inte bryr mig om att läsa den?” tänkte jag.

När jag återvände till Ukraina, tog jag min bibel med mig. De nästföljande månaderna arbetade jag i Moskva och tillbringade min fritid med att läsa Bibeln. När jag återvände till Uganda nio månader senare, hade jag läst igenom halva Bibeln. När jag var tillbaka i Kampala, visade Marianne mig från Bibeln ett fantastiskt hopp för framtiden. Ett paradis! En uppståndelse! Möjligheten att få träffa mor och far igen! Jag insåg att det jag fick lära mig var svaret på den bön jag hade bett i Donetsk. — Apostlagärningarna 24:15; Uppenbarelseboken 21:3–5.

När vi studerade om onda andar, lyssnade jag med spänning. Bibeln bekräftade det jag länge hade anat. Det fanns inte något sådant som god eller oskyldig magi. All magi är förbunden med faror. Jag behövde inga fler bevis än det som hade hänt i vår egen familj. När jag brände Pjotrs tillhörigheter, hade jag omedvetet handlat helt rätt. De första kristna brände också de föremål de hade som var förknippade med magi, när de började tjäna Jehova. — 5 Moseboken 18:9–12; Apostlagärningarna 19:19.

Ju mer jag fick lära mig från Bibeln, desto mer övertygad blev jag om att jag hade funnit sanningen. Jag slutade röka, och i december 1990 blev jag döpt som en symbol av mitt överlämnande åt Jehova. Ljubov blev döpt bara tre månader före mig och Joseph 1993.

Jag reser tillbaka till Donetsk

År 1991 återvände jag till Donetsk. Samma år fick Jehovas vittnen lagligt erkännande i Ukraina. Det betydde att vi kunde samlas fritt och predika öppet. Vi inledde samtal med alla som vi träffade på gatan och som hade tid att lyssna. Snart upptäckte vi att även i ett land där många menar sig vara ateister är många ivriga att få kunskap om Guds kungarike.

I början av 1990 var det ont om biblisk litteratur, så vi ordnade med ett lånebibliotek på Donetsks gator. Vi satte upp ett bokstånd på torget i stadens centrum, där vi visade exemplar av våra böcker och broschyrer. Snart var det många vänliga, nyfikna människor  som stannade till och ställde frågor. De som ville ha litteratur fick låna, och de blev erbjudna ett bibelstudium.

År 1992 blev jag pionjär, heltidsförkunnare bland Jehovas vittnen, och i september 1993 fick jag inbjudan att ingå i ett team översättare vid Sällskapet Vakttornets avdelningskontor i Selters i Tyskland. I september 1998 flyttade vi till Polen i väntan på att vårt avdelningskontor i Lviv i Ukraina skulle bli färdigt.

Tillväxten bland Jehovas folk i Ukraina har varit enorm. År 1991 fanns det i Donetsk en enda församling med 110 förkunnare, men nu finns det 24 församlingar med över 3.000 förkunnare. Vid ett besök i Donetsk 1997 fick jag uppleva många trevliga saker, men det inträffade också något som gjorde mig förskräckt.

”Pjotr letar efter dig”

Medan jag var i Donetsk fick jag en chock när Julija, ett vittne som känner vår familj, sade: ”Pjotr letar efter dig. Han vill tala med dig.”

När jag kom hem den kvällen grät jag och bad till Jehova. Vad ville Pjotr mig? Jag visste att han hade suttit inne flera år för sitt brott. Jag hatade honom för vad han hade gjort, och jag tyckte inte att han förtjänade att få kunskap om Jehovas nya värld. Jag bad till Jehova angående detta i flera dagar och insåg sedan att det inte var min sak att avgöra vem som är värdig att få evigt liv. Jag påminde mig Jesu Kristi löfte till den brottsling som hängde bredvid honom på pålen — att denne brottsling skulle få vara med Kristus i paradiset. — Lukas 23:42, 43.

Med dessa tankar i sinnet bestämde jag mig för att träffa Pjotr och vittna för honom om det messianska kungariket och om Guds nya tingens ordning. Tillsammans med två kristna bröder gick jag till den adress som jag hade fått av Julija. För första gången sedan mors död stod jag ansikte mot ansikte med Pjotr.

Stämningen var spänd. Jag förklarade för Pjotr att jag hade blivit ett Jehovas vittne och att jag tack vare Bibeln nu förstod  varför vi alla får uppleva problem i den här tingens ordning, ibland till och med personliga tragedier. Jag berättade också för Pjotr hur fruktansvärt det hade varit för oss att förlora vår mor och sedan vår far.

Pjotr sade att en röst hade uppmanat honom att döda mor, och han fortsatte att i detalj beskriva vad som hade hänt den där dagen. När jag lyssnade på hans fasansfulla berättelse, kände jag inte längre avsky, utan tyckte synd om honom, för han verkade så nervös, som ett jagat djur. När Pjotr talat färdigt, försökte jag visa honom några av de underbara löftena i Bibeln. Eftersom han påstod sig tro på Jesus, frågade jag honom:

”Har du en bibel?”

”Inte än, men jag har beställt en”, svarade han.

”Du kanske redan känner till att Bibeln säger att den sanne Gudens egennamn är Jehova.” — Psalm 83:18.

När Pjotr hörde det namnet, blev han upprörd. ”Nämn inte det namnet för mig igen”, sade han. ”Jag tål inte höra det namnet.” Vi kom ingen vart i våra försök att tala med Pjotr om Guds underbara löften.

Jag gick därifrån med en enda tanke i sinnet: Om jag inte hade lärt känna Jehova, hade jag kanske blivit mördad som mor eller begått självmord som far eller blivit manipulerad att göra något så fasansfullt som det Pjotr hade gjort. Jag är så tacksam att jag har lärt känna den sanne Guden, Jehova!

Jag ser framåt, inte bakåt

Dessa fruktansvärda upplevelser har satt sina spår. Minnena kan ibland fortfarande få mig att känna smärta och sorg. Men när jag lärde känna Jehova och hans uppsåt, började läkningsprocessen. Bibelns sanning har lärt mig att se framåt, inte bakåt. Och vilken framtid Jehova har i beredskap åt sina tjänare!

Det är en framtid då de döda kommer att uppväckas till ett jordiskt paradis. Vilken glädje jag kommer att få uppleva, när jag välkomnar mina föräldrar tillbaka till livet! Far hade faktiskt rätt när han sade: ”Vi är bara gäster på den här planeten.” Och mors övertygelse om att Gud verkligen finns var helt korrekt. Det är min innerliga önskan att få lära mor och far Bibelns sanning, när de uppstår i Guds nya tingens ordning.

[Fotnot]

[Infälld text på sidan 24]

För första gången sedan mors död stod jag ansikte mot ansikte med hennes mördare

[Bild på sidan 23]

Omfamnad av Marianne och Heinz Wertholz, missionärer som studerade med mig i Uganda

[Bild på sidan 23]

Mitt dop i Kampala

[Bild på sidan 24]

Jag arbetar i det ukrainska översättarteamet i Polen