Från en långsam död till ett lyckligt liv

BERÄTTAT AV DIAMÁNTI DATSERIS

”Mitt liv har en ’förfallodag’.” Den tanken genomkorsade hela tiden mitt huvud när jag låg där i sjukhussängen medan den ena blodpåsen efter den andra tömdes i mina ådror. I mer än 20 år hade jag fått höra att detta var det enda som kunde uppehålla livet på mig — om nu detta kunde kallas liv.

GANSKA snart efter min födelse 1969 i Ierápetra, på den grekiska ön Kreta, fick mina föräldrar ett illavarslande besked. Läkarna sade att deras lilla flicka hade beta-talassemi, eller Cooleyanemi. Beta-thalassemia major är en svår blodsjukdom som är ärftlig och som mest förekommer hos personer som härstammar från Grekland, Italien, Mellanöstern, Sydasien eller Afrika.

Läkarna förklarade för mina föräldrar att om man har denna sjukdom, producerar kroppens röda blodkroppar inte tillräckligt med hemoglobin, det protein som transporterar syre till cellerna. Följden blir att mina celler inte får tillräckligt med syre. Röda blodkroppar blir kvar i mitt blodomlopp bara under en kort tid, eftersom levern och mjälten snart förstör och avlägsnar dem. Dessa organ har till uppgift att förstöra onormala eller utslitna röda blodkroppar.

Man sade till mina föräldrar att den enda kända behandlingen mot talassemi var att regelbundet ge blodtransfusioner och att avlägsna järnöverskottet. Men läkarna förklarade att behandlingen med transfusion medför att det sker en ständig anhopning av järn i hjärtat och levern, och detta kan leda till döden. Blodtransfusion — den behandling som förhindrar att patienterna dör under sina första tio levnadsår — är vanligen den viktigaste faktorn i den järnförgiftning som på ett senare stadium ofta leder till döden. Talassemipatienter som regelbundet får transfusioner, som jag, brukar dö av en hjärtsjukdom innan de fyllt 30 år.

Liv med en ”förfallodag”

Alltifrån min tidiga barndom hängde dödshotet tungt över mig. Man kan inte i ord beskriva hur svårt det är att leva med ett sådant hemskt perspektiv. Jag hade inga framtidsplaner och inte heller något hopp om ett normalt liv som vuxen. Det kändes som om min talassemi var en tidsinställd bomb som bara väntade på att explodera.

Mina föräldrar oroade sig för min hälsa, och det gjorde dem mycket försiktiga. Under min uppväxt fick jag ständigt höra: ”Gör inte det!” ”Gör inte det!” och de gav mig förmaningar, sådana som: ”Spring inte!” ”Jaga inte upp dig!” och ”Var försiktig!”

Min situation gjorde att min grekisk-ortodoxa mor blev ännu mer religiös. Hon sökte uppriktigt hjälp från sina ikoner. För att min hälsa skulle bli bättre, tog hon mig till avlägset belägna kloster som var kända för sin helbrägdagörelse, och där fick jag olika amuletter. Vi lade ut mycket pengar på sådant — men utan resultat.

Jag trodde på och älskade Gud, även om jag inte visste hur man tillber honom. När jag kände mig förtvivlad, brukade jag gråtande be:  ”Gud, om du verkligen finns och älskar mig, snälla, hjälp mig.”

Jag söker förtvivlat efter tröst

När jag växte upp försämrades min hälsa snabbt, till stor del därför att jag hade överskott av järn i blodet. Som en del av behandlingen använde jag därför en metod som minskar järnhalten i blodet. Varje kväll fick jag sätta in en nål precis under huden i buken så att en järnkelatbildare sakta kunde droppa in i kroppen hela natten. Varje natt tvingades jag genomlida samma plågsamma ritual. Under dessa sömnlösa nätter kände jag ofta att jag ville dö. Det kändes som om Gud inte brydde sig om mina böner om hjälp.

När jag var 16 år började jag umgås med en grupp ungdomar som lyssnade mycket på hårdrock. Jag var i ett desperat behov av tröst, och musik som förhärligade brutalitet, hänsynslöst våld och satanism gav mig en smula verklighetsflykt. Ondskan fanns ju överallt, och därför höll jag med om att en ond högre makt hade världen i sin hand. Men snart blev det uppenbart vilka konsekvenser drogmissbruket och satanismen fick. Mina kamrater var ständigt på flykt undan polisen.

De otaliga blodtransfusioner jag fått hade lämnat sina spår på min kropp. Järnöverskottet hade gett mig svarta ringar under ögonen, och huden hade blivit gul. Mitt yttre blev inte bättre av de kläder jag bar — de svarta kläderna och skinnjackan med nitar och dödskallar, en vanlig klädstil bland dem jag umgicks med. Lyckligtvis tog jag aldrig några droger.

När jag fortsatte att lyssna på hårdrock, som ju ofta handlar om död, droger, demoner, spiritism och blod, kändes det som om Satan hade snärjt in mig. På nätterna kände jag mig deprimerad, och jag grät ofta. Men det var när jag hade sjunkit så här djupt som ett hopp tändes.

En vändpunkt i mitt liv

När jag var 20 år fick jag av en vän en bok som hon hade skaffat av Jehovas vittnen. Den hette Bibeln — Guds ord eller människors? * Hon var inte så intresserad av boken, men när jag bläddrade igenom den, blev jag imponerad. Den visade tydligt att Bibelns principer kan förbättra en människas liv. Att läsa om förföljelsen av de första kristna och deras villighet att offra livet för sin tro gjorde också intryck på mig. När jag hade läst ut boken, hade jag en önskan att berätta om detta för andra. Det var då jag träffade Manolis, en man som visste lite om Jehova och Bibelns budskap, eftersom några av hans släktingar var Jehovas vittnen. Han tog mig med till ett församlingsmöte, och på sommaren 1990 började jag studera tillsammans med dem.

Genom mitt bibelstudium fick jag lära mig att vår Skapare verkligen bryr sig om oss och att han inte bär ansvaret för de sjukdomar och den smärta som drabbar många av oss. (1 Petrus 5:7) Jag fick lära mig att det var Satan som hade infört synd och död i världen och att Jehova snart kommer att utplåna Satans gärningar genom att avlägsna denna gamla ordning och ersätta den med en fullkomlig ny värld. (Hebréerna 2:14) Under paradisiska förhållanden kommer människor som fruktar Gud att återställas till mänsklig fullkomlighet. Då kommer ingen längre att säga: ”Jag är sjuk.” — Jesaja 33:24.

Samtidigt fick jag lära mig att Bibeln ger befallningen att vi skall avhålla oss från blod.  (Apostlagärningarna 15:20, 29; 1 Moseboken 9:4) Mitt samvete började formas och övas av Bibelns höga normer och principer, och så småningom fattade jag ett personligt beslut angående blodtransfusioner. Jag bestämde mig för att inte ta emot sådana längre.

I mer än 20 år hade man sagt att det enda sättet för mig att överleva var genom att regelbundet få blodtransfusioner. Skulle jag, om jag lydde Bibelns bud, skriva under min egen dödsdom? Vad skulle mina föräldrar säga när jag vägrade att ta emot blod? Skulle mina läkare och annan medicinsk personal försöka tvinga mig?

Jag fattar avgörande beslut

Genom innerlig bön kastade jag all min oro på Jehova. (Psalm 55:22) Dessutom bestämde jag mig för att använda andra medicinska lösningar. Efter ingående studier kom jag fram till att jag kanske kunde ersätta blodtransfusioner med en noggrant utvald kost som innehöll mycket järn och vitaminer. Och framför allt var jag besluten att följa Guds lag som finns i Bibeln.

Som man kan förstå blev mina föräldrar mycket upprörda. Ända sedan jag var liten hade de gjort sitt bästa för att hålla mig vid liv, och så plötsligt tackade jag nej till blodtransfusioner! Men till slut sade de att de skulle respektera mitt personliga beslut i den här frågan.

Jag förklarade sedan min religiösa ståndpunkt för läkarna på sjukhuset, och dessutom talade jag om att jag skulle göra allt jag kunde för att hitta alternativa metoder till blodtransfusion. Läkarna gick motvilligt med på mina önskemål.

Tidigare, när jag fick blodtransfusioner, hade jag blivit bekant med några andra ungdomar som hade talassemi. De var förbryllade över min ståndpunkt i blodfrågan. En av dem sade sarkastiskt att jag snart skulle dö. Sorgligt nog var hon en av fem patienter som senare dog därför att de hade fått smittat blod!

Sedan augusti 1991 har jag inte fått någon blodtransfusion. Tvärtemot vad alla har sagt är jag fortfarande vid liv och mår förhållandevis bra. Jag har ätit mat som är rik på vitaminer och järn och har därför kunnat hålla mig vid relativt god hälsa, trots enstaka komplikationer och bestående begränsningar orsakade av min talassemi.

Men bäst av allt är att jag har funnit en mening i livet, ett liv som har blivit rikare tack vare ett innerligt förhållande till min Skapare, Jehova Gud. I juli 1992 symboliserade jag mitt överlämnande åt Jehova genom vattendop. Manolis, min gode vän som hjälpte mig att komma i kontakt med Jehovas vittnens kristna församling, blev döpt samma dag. Omkring 18 månader senare gifte vi oss. Längre fram hade jag glädjen att få se min mor och lillasyster bli döpta tjänare åt Jehova. Min far har ändrat uppfattning om Jehovas vittnen, och han besöker då och då församlingsmötena.

Jag vet nu att även om döden är en fiende, är den inte en fiende man behöver vara rädd för. (Psalm 23:4) Vare sig vi lever eller dör är det för Jehova. Vårt liv ligger i hans händer. (Romarna 14:8) Jag kommer alltid att vara tacksam mot honom för att han har räddat mig från ett liv där det enda som väntade var en långsam död. Ja, Jehova har gett mig hoppet om evigt liv! — Uppenbarelseboken 21:1–4.

[Fotnot]

[Bild på sidan 21]

Jag sökte förtvivlat efter tröst

[Bild på sidan 22]

Min man, Manolis, och jag