Att motverka bakslag genom att sätta upp mål

I EN lägenhet nära LaGuardia-flygplatsen i New York bor William (Bill) Meiners och hans hustru, Rose. Där tar Rose, en mycket älskvärd värdinna i 75-årsåldern, glatt emot sin gäst. Inne i lägenheten kan man inte undgå att lägga märke till hur det trivsamma vardagsrummet återspeglar hennes positiva lynne. Det vackra blomsterarrangemanget vid dörren och de färgrika tavlorna på väggarna förmedlar en känsla av glädje och livslust.

Bredvid vardagsrummet finner vi ett ljust rum där Bill, 77 år, ligger i sängen uppstöttad med en reglerbar madrass. När han får syn på gästen lyser hans vänliga ögon upp, och hans läppar breder ut sig i ett stort leende. Han skulle vilja resa sig upp, skaka hand med gästen och ge en kram, men det går inte. Bill är helt förlamad från halsen och neråt, med undantag för vänster arm.

Bill har haft hälsoproblem ända sedan han var 26 år och får frågan vad det är som har hjälpt honom att orka med sina sjukdomar i mer än 50 år. Bill och Rose tittar roat på varandra. ”Vi känner ingen som är sjuk!” säger Rose, och hennes hjärtliga skratt fyller rummet. Bill blinkar roat med ögonen; han nickar instämmande och skrockar. ”Det finns ingen som är sjuk här”, säger han stapplande med hes röst. Rose och Bill utbyter fler skämtsamma kommentarer, och snart kommer det nya skratt. Det är tydligt att den kärlek Bill och Rose kände för varandra när de träffades i september 1945 fortfarande lever i högsta grad. Bill får på nytt frågan: ”Allvarligt talat, vilka motgångar har du mött? Och vad har hjälpt dig att klara av dem och att ha en ljus syn på livet?” Det krävs en stunds vänlig övertalning, men till slut går Bill med på att berätta sin historia. Det som följer här är utdrag ur flera samtal som Vakna! hade med Bill och hans hustru.

Motgångarna börjar komma

I oktober 1949 — tre år efter det att Bill hade gift sig med Rose och tre månader efter deras dotter Vickis födelse — fick han veta att han hade en cancersvulst på ett av stämbanden, och han lät operera bort den. Några månader senare fick han ett nytt tråkigt  besked av sin läkare — cancern hade spritt sig till hela struphuvudet. ”Jag fick veta att om jag inte genomförde en laryngektomi — dvs. hela struphuvudet avlägsnas — skulle jag bara ha två år kvar att leva.”

Bill och Rose upplystes om vad den här operationen skulle leda till. Struphuvudet sträcker sig från tungroten till luftstrupens öppning. I struphuvudet finns det två stämband. När luft som kommer ut från lungorna pressas genom stämbanden vibrerar de och frambringar talljud. När struphuvudet avlägsnas, förbinder man luftstrupens övre del med en permanent öppning som har gjorts på halsens framsida. Efter operationen andas patienten genom den här öppningen — men har förlorat sin röst.

”När jag hörde den förklaringen, blev jag arg”, säger Bill. ”Vi hade en liten dotter, jag hade ett bra jobb, vi förväntade mycket av livet, och nu hade jag mist allt jag hoppats på.” Men eftersom en laryngektomi kunde rädda Bills liv, gick han med på en operation. Han berättar: ”Efter operationen kunde jag inte svälja. Jag kunde inte få fram ett ord. Jag var stum.” När Rose besökte Bill, kunde han inte kommunicera på annat sätt än genom att skriva ord i ett anteckningsblock. Det var en smärtsam tid. För att klara av den här motgången var de tvungna att sätta upp nya mål.

Ingen talförmåga, inget arbete

Laryngektomin gjorde inte bara att Bill blev stum; han förlorade också sitt arbete. Han hade arbetat i en maskinverkstad, men nu när han andades genom hålet i halsen fanns risken att hans lungor kunde skadas av dammpartiklar, rök och gaser. Han var tvungen att hitta ett annat arbete. Han kunde fortfarande inte tala, men han anmälde sig till en skola för urmakeri. ”Det påminde om mitt gamla jobb”, säger Bill. ”Jag kunde sätta ihop maskindelar, och när man tillverkar klockor, sätter man ju också ihop delar. Den enda skillnaden är att delarna inte vägde 25 kilo!” Efter utbildningen fick Bill arbete som urmakare. Han hade nått ett av sina mål.

Under tiden hade Bill också börjat i en skola för att lära sig esofagustal. Vid esofagustal, eller matstrupstal, frambringar man ljud, inte med rösten utan med vibrationer i matstrupen, där maten går ner från halsen till magen. Först lär man sig att svälja luft och pressa ner den i matstrupen. Sedan rapar man upp luften på ett kontrollerat sätt. När luften kommer ut, får den matstrupens väggar att vibrera. Detta ger upphov åt ett hest ljud, som man kan artikulera med munnen och läpparna för att frambringa tal.

”Förut rapade jag bara när jag hade ätit för mycket”, säger Bill och ler, ”men nu måste jag lära mig att rapa hela tiden. Till en början klarade jag bara av att få fram ett ord i taget, till exempel: ’[Andas in, sväljer, rapar] Hur [andas in, sväljer, rapar] mår [andas in, sväljer, rapar] du?’ Det var inte lätt. Då sade min lärare att jag skulle dricka mycket läsk, eftersom kolsyran skulle hjälpa mig att rapa. Så varje gång Rose gick ut för att gå med Vicki, drack jag och rapade. Jag tränade hårt!”

Cirka 60 procent av alla laryngektomi-patienter lyckas inte lära sig esofagustal, men Bill lyckades. Vicki, som då var nästan två år, uppmuntrade honom utan att själv veta om det. Bill förklarar: ”Vicki brukade prata med mig och sedan titta på mig och vänta på ett  svar. Men jag kunde inte få fram ett enda ord till svar. Då sade hon något igen, men utan att få något svar. Vicki blev då arg, vände sig till Rose och sade: ’Gör så att pappa pratar med mig!’ Hennes ord skar i mig, och jag beslöt att jag måste lära mig tala igen.” Till glädje för Vicki, Rose och andra lyckades Bill. Han hade nått ytterligare ett mål.

Ännu en motgång

I slutet av 1951 ställdes Bill och Rose inför ett nytt dilemma. Läkarna fruktade att cancern skulle komma tillbaka och uppmanade därför Bill att genomgå strålbehandling. Bill gick med på det. När behandlingen var över, hade hans livsglädje stärkts. Men föga anade han då att han snart skulle få nya allvarliga hälsoproblem!

Det gick ungefär ett år. Så en dag hade Bill plötsligt ingen känsel i fingrarna. Nästa problem var att han inte kunde gå i trappor. En kort tid senare ramlade han när han gick och kunde inte resa sig. Undersökningar visade att den strålbehandling Bill hade fått (vid den tiden var denna behandling inte så noggrant avpassad som i dag) hade skadat ryggmärgen. Han fick veta att hans tillstånd skulle komma att försämras. En läkare sade till och med ”att han inte hade någon chans att överleva”. Bill och Rose var förkrossade.

Men Bill gav inte upp och gick därför på sjukgymnastik i sex månader. Även om sjukgymnastiken inte förändrade hans fysiska tillstånd, kom sjukhusvistelsen att förändra hans livskurs — en förändring som till slut skulle få honom att lära känna Jehova. Hur kom det att bli så?

Stärkt av att få veta orsakerna till motgångarna

I sex månader fick Bill dela rum med 19 förlamade män på ett judiskt sjukhus — allesammans ortodoxa judar. Varje kväll samtalade dessa män om Bibeln. Bill, som brukade gå till baptistkyrkan, satt tyst och lyssnade. Men när han lämnade sjukhuset hade han hört tillräckligt för att inse att den allsmäktige Guden är en person och att treenighetsläran är i strid med Bibeln. Resultatet blev att Bill aldrig mer gick till sin kyrka. Likväl kände han ett behov av andlig vägledning för att klara av motgångarna i livet. ”Jag bad gång på gång till Gud om hjälp”, säger Bill, ”och mina böner blev besvarade.”

Roy Douglas, en äldre man som tidigare hade varit granne med Bill och som hade hört om hans svåra situation, kom på besök en dag. Det var en lördag 1953. Roy, som är ett Jehovas vittne, föreslog Bill att de skulle studera Bibeln tillsammans, och Bill tackade ja. Det Bill fick läsa i Bibeln och i boken ”Låt Gud vara sannfärdig” * öppnade hans ögon. Han berättade för Rose om det han hade fått lära sig, och hon började också vara med vid studiet. Rose berättar: ”I kyrkan fick vi lära oss att sjukdomar var ett straff från Gud, men bibelstudiet visade att detta inte var sant. Vi kände oss så lättade.” Bill tillägger: ”Att med Bibelns hjälp få veta vad som orsakade alla problem, däribland min sjukdom, och att få veta att en bättre framtid väntar hjälpte oss att acceptera mitt tillstånd.” År 1954 nådde  Bill och Rose ett annat mål. De blev båda döpta som Jehovas vittnen.

Gör fler förändringar

Under tiden hade Bills förlamning nått det stadiet att han inte kunde fortsätta att arbeta. För att få det att gå ihop bytte Bill och Rose roller: Bill stannade hemma med Vicki, och Rose började arbeta på klockfabriken — ett arbete som hon hade i 35 år!

”Att ta hand om vår dotter skänkte mig stor glädje”, säger Bill. ”Lilla Vicki tyckte också om det. ’Jag tar hand om pappa!’ brukade hon stolt säga till alla hon träffade. Senare, när hon gick i skolan, hjälpte jag henne med läxorna, och vi brukade ofta leka ihop. Jag fick också fina tillfällen att ge henne undervisning från Bibeln.”

Att gå på kristna möten i Rikets sal var en annan källa till glädje för Bill och hans familj. Det tog honom en timme att haltande ta sig hemifrån till Rikets sal, men han brukade inte missa några möten. Senare flyttade Bill och Rose till en annan del av staden och köpte då en liten bil, så att Rose kunde köra familjen till Rikets sal. Även om Bill inte kunde tala mer än en kort stund åt gången, skrev han in sig i skolan i teokratisk tjänst. Bill berättar: ”Jag skrev mina tal, och en annan broder höll dem. Efter talet gav skoltillsyningsmannen mig råd om innehållet.”

Bill fick också hjälp av bröder och systrar i församlingen att regelbundet ta del i predikoarbetet. Och att han sedan blev förordnad som biträdande tjänare kom inte som någon överraskning för dem som visste hur hängiven han var. När hans ben sedan svek honom och han blev ännu mer förlamad, kunde han inte längre lämna lägenheten, och till slut blev han fjättrad vid sängen. Skulle han klara av denna motgång?

Tillfredsställande avkoppling

”Eftersom jag var hemma hela dagarna, försökte jag komma på någon god avkoppling”, säger Bill. ”Innan jag blev förlamad tyckte jag mycket om att fotografera. Jag funderade därför på att börja måla tavlor, även om jag aldrig hade målat något i hela mitt liv. Dessutom är jag högerhänt, men hela högerhanden och två fingrar på min vänstra hand var förlamade. Hur som helst köpte Rose en trave böcker om olika sätt att måla. Jag studerade dem och bestämde mig för att försöka måla med vänster hand. Många av mina målningar hamnade i sopförbränningen, men med tiden lärde jag mig.”

Den fina samlingen målningar i vattenfärg som nu pryder Bills och Roses lägenhet visar att Bill lyckades bättre än han hade väntat sig. Bill berättar: ”För omkring fem år sedan började min vänsterhand darra så mycket att jag var tvungen att sluta måla för gott, men i många år gav denna hobby mig stor tillfredsställelse.”

Ett mål som återstår

Bill berättar: ”Det har nu gått mer än 50 år sedan mina hälsoproblem började. Jag finner fortfarande tröst i min bibelläsning, i synnerhet när jag läser Psalmerna och Jobs bok. Och jag tycker mycket om att läsa Sällskapet Vakttornets publikationer. Jag blir också mycket uppmuntrad när medlemmar i vår församling och resande tillsyningsmän kommer på besök och berättar uppmuntrande erfarenheter. Dessutom kan jag med hjälp av telefonöverföring ’vara med’ vid mötena i Rikets sal, och jag får också videokassetter med sammankomstprogrammet inspelat.

Jag är tacksam över att ha blivit välsignad med en kärleksfull hustru. Under årens lopp har hon varit en god kamrat. Även vår dotter, som nu tjänar Jehova tillsammans med en egen familj, är fortfarande en källa till stor glädje. Jag tackar i synnerhet Jehova som har hjälpt mig att hålla mig nära honom. Min kropp och min röst blir allt svagare, och jag tänker därför ofta på aposteln Paulus ord: ’Vi [ger] inte upp, utan om också vår utvärtes människa tynar bort, så förnyas sannerligen vår invärtes människa från dag till dag.’ (2 Korinthierna 4:16) Ja, att hålla mig andligt vaken så länge jag lever — det är och förblir mitt mål.”

[Fotnot]

[Infälld text på sidan 12]

”Efter operationen kunde jag inte svälja. Jag kunde inte få fram ett ord. Jag var stum”

[Bild på sidan 13]

Bill och Rose i dag