Dödsvågor — myter och realiteter

SOLEN hade gått ner bara några minuter tidigare. Den här lugna fredagen, den 17 juli 1998, skakades plötsligt män, kvinnor och barn i flera små byar på Papua Nya Guineas nordkust av en jordbävning med magnituden 7,1. ”Huvudskalvet”, heter det i Scientific American, ”skakade kusten utefter en sträcka på 30 kilometer ... och deformerade plötsligt havsbottnen utanför. Den normalt plana havsytan höjde sig då hastigt och gav upphov åt en skräckinjagande tsunami.”

En iakttagare berättar att han hörde något som liknade ett avlägset dunder, som gradvis avtog när havet sakta drog sig tillbaka till under den nivå som är normal vid lågvatten. Några minuter senare fick han syn på den första vågen, som var omkring tre meter hög. Den hann upp honom, när han försökte springa undan från den. En andra, större våg jämnade hans by med marken och svepte i väg honom ungefär en kilometer till en mangroveskog i närheten. ”Bråte, som hängde i palmträdstopparna, visade att vågorna hade varit upp till 14 meter höga”, rapporterar Science News.

Den kvällen dödade väldiga vågor åtminstone 2.500 människor. Längre fram skänkte ett skogsbolag virke till nya skolor, men det tragiska var att praktiskt taget inga barn finns kvar där som kan gå i skola. Nästan alla, över 230, hade dödats av tsunamin.

Vad är tsunamis?

”Tsunami” är ett japanskt ord som betyder ”hamnvåg”. Detta är ”en passande benämning”, heter det i boken Tsunami!, ”därför att dessa väldiga vågor ofta har orsakat död och förödelse i japanska hamnstäder och kustbyar”. Vad är det som ger dessa nyckfulla vågor deras fruktansvärda kraft och storlek?

 Tsunamis kallas ibland tidvattenvågor. Men egentligen är tidvattenvågor helt enkelt det stigande och avtagande vatten som kallas ebb och flod och som orsakas av solens och månens gravitationskraft. Inte ens de kraftiga vågor, ibland mer än 25 meter höga, som piskas upp av vindar med stormstyrka kan jämföras med tsunamis. Om man skulle försöka dyka ner under sådana vågor, skulle man finna att deras kraft försvagas med djupet. På ett visst djup är vattnet knappast påverkat. Men så förhåller det sig inte med tsunamis. Deras påverkan sträcker sig från ytan ända till havsbottnen, trots att vattnet kan vara kilometerdjupt!

En tsunami går djupt eftersom den vanligtvis förorsakas av våldsam geologisk aktivitet på havsbottnen. Därför talar forskare ibland om tsunamis som seismiska havsvågor. Havsbottnen kan höja sig och lyfta vattenpelaren ovanför och skapa ett lätt vågsvall, som kan täcka 25.000 kvadratkilometer. Eller också kan havsbottnen sjunka och skapa en tillfällig fördjupning på havsytan.

I båda fallen får tyngdkraften det berörda vattnet att svänga upp och ner, en rörelse som ger upphov åt en serie koncentriska vågor, lika dem som bildas då man kastar en sten i en damm. Detta fenomen skingrar den vanliga myten att tsunamis bara är enstaka vågor. Vanligtvis breder de i stället ut sig i vad som kallas tsunamiska vågperioder. Tsunamis kan också sättas i gång av vulkanutbrott eller jordskred på havsbottnen.

En av de mest förödande tsunamis som förekommer i den upptecknade historien bildades när vulkanen Krakatau i Indonesien exploderade i augusti 1883. Några av de vågor som blev följden nådde den otroliga höjden av 41 meter över havsnivån och svepte bort ungefär 300 samhällen och byar längs kusten. Dödssiffran översteg förmodligen 40.000.

Tsunamins dubbelnatur

Vågor som har bildats av vindar rör sig aldrig snabbare än 100 kilometer i timmen, och vanligtvis är de mycket långsammare. ”Tsunamivågor ”, heter det i boken Tsunami!, ”kan däremot röra sig lika snabbt som ett jetflygplan, med en häpnadsväckande hastighet av 800 kilometer i timmen eller mera i ett djupt havsbäcken.” Men trots sin fart är de inte farliga i djupt vatten. Varför det?

För det första därför att en enskild våg ute på öppna havet vanligtvis är mindre än tre meter hög; och för det andra därför att vågen kan vara hundratals kilometer från kam till kam, vilket ger bara en lätt lutning. Därför kan tsunamis  passera under fartyg utan att man ens lägger märke till dem. Kaptenen på ett fartyg som låg utanför kusten på en av Hawaiiöarna var inte ens medveten om att en tsunami hade passerat förrän han såg stora vågor vräka sig mot en avlägsen strand. Den allmänna säkerhetsregeln på havet är att fartygen skall nå vatten som har ett djup av åtminstone 100 famnar, omkring 180 meter.

Tsunamis ändrar karaktär när de närmar sig land och kommer in på grundare vatten. Här sänker friktionen mot havsbottnen vågens fart — men inte enhetligt. Bakre delen av vågen har då längre avstånd till havets botten än framdelen och färdas därför något fortare. Följden blir att vågen pressas samman och omvandlar sin minskande hastighet till ökad våghöjd. Under tiden kommer de efterföljande vågorna i vågperioden ifatt och tränger på vågorna längst fram.

I sista skedet kan tsunamis hemsöka en del av kusten som en brytande våg eller som en vattenvägg, som kallas bore, men det är vanligare att de ter sig som en snabbt stigande tidvattenflod som forsar fram på en långt högre nivå än vid högvatten. Man vet att vatten kan svalla mer än 50 meter över den vanliga havsnivån och föra med sig bråte, fisk och även stora korallstycken hundratals meter in över land och smula sönder allting i sin väg.

Förrädiskt nog är det första tecknet på en annalkande tsunami inte alltid ett tilltagande vågsvall mot stranden. Det kan vara det rakt motsatta — det kan se ut som ett tidvatten som drar sig tillbaka onormalt mycket och torrlägger stränder, vikar och hamnar och lämnar fisk som sprattlar på sanden eller i gyttjan. Hur inledningsskedet blir beror på vilken del av vågen som först når stranden — stigningen eller vågdalen. *

När havsstranden torrläggs

Den 7 november 1837 var en lugn afton på den hawaiiska ön Maui. Omkring klockan 19 började vattnet, enligt vad det förklaras i boken Tsunami!, dra sig tillbaka från stranden, så att reven blottades och fisken strandsattes. Många ivriga öbor skyndade ut för att plocka upp fisken, men några personer, som var mera vaksamma, skyndade sig att ta sin tillflykt till högre mark, förmodligen därför att de av tidigare erfarenhet visste vad som skulle hända. Inom kort svepte en förskräcklig svallvåg in och förde med sig alla byns 26 gräshyddor tillsammans med invånarna och boskapen 200 meter inåt land och lämnade av dem i en liten sjö.

Samma afton var tusentals människor församlade på stranden av en annan ö till en gudstjänst. Återigen fick det plötsligt tillbakadragande vattnet nyfikna hawaiianer att i massor skynda ner till stranden. Då kom plötsligt en gigantisk våg, sex meter högre än  den normala nivån vid högvatten, forsande in mot stranden ”med samma snabbhet som en kapplöpningshäst”, enligt en iakttagare. Vattnets bakåtdragande effekt drog med sig till och med starka simmare ut i havet, där somliga drunknade på grund av utmattning.

Hur ofta inträffar de?

”Sedan 1990”, heter det i Scientific American, ”har 10 tsunamis tagit över 4.000 liv. Allt som allt rapporterades 82 världen utöver — ett mycket större antal än det historiska medeltalet 57 per årtionde.” Denna ökning, fortsätter tidskriften, beror emellertid i stor utsträckning på förbättrad rapportering, medan den höga dödssiffran delvis beror på kustbefolkningens ökning.

Stilla havet är särskilt utsatt för tsunamis därför att dess bäcken är seismiskt mycket aktivt. Ja, ”det går knappast ett år utan att åtminstone en förödande tsunami inträffar någonstans i Stilla havet”, står det i en bok, där det också nämns att ”under de femtio senaste åren har 62 procent av alla dödsfall som stått i samband med jordbävningar i USA vållats av tsunamis”.

Kan de förutsägas?

Mellan 1948 och 1998 var omkring 75 procent av de tsunamivarningar som gavs på Hawaii falsklarm. Man förstår att en sådan meritlista lätt leder till likgiltighet. Men ett mycket bättre varningssystem, ett som inbegriper modern teknik, håller nu på att utvecklas. Kärnan i detta förbättrade varningssystem är en apparat som registrerar vattentrycket (BPR) vid havsbottnen på tusentals meters djup.

Detta extremt känsliga instrument kan registrera skillnaden i vattentrycket när en tsunami drar fram ovanför, även om vågen inte är högre än en centimeter. Genom ljudvågor förmedlar BPR data till en specialboj, som sedan sänder dem vidare till en satellit. Satelliten i sin tur vidarebefordrar signalen till varningscentralen för tsunamis. Forskarna är säkra på att detta noggrannare förvarningssystem skall begränsa antalet falsklarm.

Den kanske viktigaste faktorn när det gäller att främja säkerheten är allmänhetens vakenhet och utbildning. Även det bästa varningssystem är värdelöst, om människor inte bryr sig om det. Så om du bor i ett tsunamiutsatt, lågtliggande kustområde och myndigheterna på orten utfärdar en tsunamivarning eller du känner verkningarna av en jordbävning eller du lägger märke till att tidvattnet drar sig tillbaka ovanligt mycket, se då till att du omedelbart söker dig till högre mark. Kom ihåg att ute på havet kan tsunamis färdas med ett jetplans hastighet och ha motorvägshastighet nära stranden. Så när du väl ser vågen, kommer du troligen inte att kunna springa ifrån den. Men om du skulle möta en tsunami när du befinner dig ute på havet på en kryssning eller en fisketur, kan du koppla av — din kaffekopp eller ditt vinglas som står på bordet kommer förmodligen inte ens att skakas.

[Fotnot]

[Diagram på sidan 25]

(För formaterad text, se publikationen)

Tsunamis har ofta sitt upphov i en seismisk störning på havsbottnen

FÖRKASTNING

UPPHOV

ÖVERFÖRING

ÖVERSVÄMNING

[Diagram på sidan 27]

(För formaterad text, se publikationen)

Med hjälp av ny teknik, som gör bruk av djuphavsdetektorer, försöker man förutsäga tsunamis

SATELLITLÄNK

BOJ

HYDROFON

ANKARE

LJUDLÄNK

TSUNAMIDETEKTOR

5.000 meter

[Bildkälla]

Karen Birchfield/NOAA/Pacific Marine Environmental Laboratory

[Bild på sidan 25]

En tsunami drev en planka genom det här lastbilsdäcket

[Bildkälla]

U.S. Geological Survey

[Bilder på sidan 26]

Fyrtornet Scotch Cap i Alaska innan det drabbades av en tsunami 1946 (till vänster)

Den fullständiga förstörelsen efteråt (ovan)

[Bildkälla]

U.S. Coast Guard photo

[Bildkälla på sidan 24]

USA:s inrikesdepartement