Destination Botany Bay

FRÅN VAKNA!:S MEDARBETARE I AUSTRALIEN

”JAG hittade boken på gatan”, vädjade den unge Job. Denne fräknige 19-åring hade blivit gripen när han var på väg över en av Londons gator. Nu var han anklagad för att ha stulit boken. Bokens värde? Åttio cent! Domaren lät sig inte påverkas av den unge mannens försvar, utan dömde honom till sju års vistelse i en straffkoloni.

Långt därifrån, i det område i Canada som nu kallas Quebec, satt en herre vid namn François-Maurice Lepailleur inom lås och bom. Han hade deltagit i ett misslyckat väpnat uppror mot den brittiska myndigheten och kunde därför räkna med en dödsdom. Men domstolen beslutade sig för att ge honom ett annat straff.

De här båda unga männen hade mer gemensamt än det att de befann sig på fel sida om den brittiska lagen. Båda två fick även en båtresa till en plats som kallades Australien och till en nybildad straffkoloni som hade fått namnet Botany Bay.

Hur var livet som straffånge i Australien? Hur många sändes dit? Och varför hamnade de här båda unga männen så långt hemifrån?

Varför Australien?

År 1718 beslöt de brittiska myndigheterna att minska det snabbt växande antalet fångar i landets fängelser genom att sända i väg brottslingarna ut ur landet. Åren omkring 1770 sände de i väg ungefär tusen fångar om året, huvudsakligen till kolonierna i Maryland och Virginia. Men från 1783 kunde britterna inte längre deportera sina förbrytare till de här kolonierna på grund av Nordamerikanska frihetskriget. Vid det laget hade de redan sänt mer än 50.000 straffångar dit.

Den alternativa deportationsorten var ett ofruktbart land på andra sidan jordklotet. Tretton år tidigare hade sjöofficeren James Cook kartlagt landets östkust och tagit den i besittning för Storbritanniens räkning. Joseph Banks var en av upptäcktsresandena på den färden, och han menade att det här landet var en idealisk plats för oönskade undersåtar i det brittiska imperiet. Så i maj 1787 började den första flottan, som bestod av elva mindre fartyg, sin 26.000 kilometer långa resa till Botany Bay. Under de 80 åren fram till 1868 sändes sammanlagt 158.829 straffångar till Australien.

En äventyrlig sjöresa

År 1833 anlände den unge Job och hans 300 medpassagerare till Sydney Cove i Port Jackson.  Kolonin kallades Botany Bay, men landmärket som bär det namnet ligger i själva verket några kilometer söder om platsen där kolonin slutligen upprättades.

För vissa blev själva resan ett hårt straff. Ett utdrag ur François Lepailleurs dagbok ger en inblick i hur livet var ombord: ”År 1840 passerade vi Godahoppsudden [i Sydafrika], medan vi var inhysta i lastrummet på fartyget Buffalo. Det var det mest fasansfulla, för det innebar ständigt mörker, stränga regler som måste åtlydas och ohyra som ideligen plågade oss och därtill hetta. Och sedan, ovanpå allt vårt elände, hunger.”

Ironiskt nog var deporteringsfartygen bland de bästa statistiskt sett när det gäller hälsa och säkerhet för sjöresor på den tiden. På grund av den belöning som de brittiska myndigheterna erbjöd var dödstalet från 1788 till 1868 knappt 1,8 procent. Det kan jämföras med att från 1712 till 1777 dog mellan 3 och 36 procent av de stackars passagerarna på slavskeppen under resans gång. Till och med de fartyg som transporterade frivilliga emigranter från Europa till Amerika hade högre dödstal än deporteringsfartygen!

En salig blandning

En av de främsta orsakerna till att så många straffångar överlevde var den låga genomsnittsåldern. François var i trettiofemårsåldern och relativt gammal för att vara straffånge. De flesta var mellan 16 och 25 år, och vissa var så unga som 11 år. För varje kvinna bland straffångarna fanns mer än sex män.

De flesta som deporterades kom från Storbritannien. Mer än hälften var engelsmän, en tredjedel kom från Irland, och Skottland bidrog med några tusen förbrytare. Vissa, till exempel François, kom från så avlägsna delar av det brittiska imperiet som de som nu kallas Canada, Indien, Malaysia, Sri Lanka och även den lilla ön Malta.

De här ofrivilliga immigranterna förde med sig en imponerande mängd förmågor och färdigheter. Bland dem fanns slaktare, ångpannetillverkare, mässingsgjutare, snickare, kockar, hattmakare, skräddare och vävare. Omkring tusen olika yrken omnämns i officiella förteckningar, och dessa representerade i stort sett hela den brittiska arbetsstyrkan.

Det tycks vara så att straffångarna i regel var bättre utbildade än arbetarklassen som blev kvar hemma. Tre fjärdedelar av dem som anlände till New South Wales kunde läsa och skriva. Det kan jämföras med att bara drygt hälften av befolkningen hemma i Storbritannien kunde skriva sitt namn i äktenskapsregistret.

Kidnappning, mord och uppvigling kunde ge en biljett till Botany Bay, men kvalifikationskraven för deportation var mycket lägre än så. Att hålla en nöjeslokal öppen på söndagar, att stjäla en näsduk eller att bara föra en debatt om Bibeln kunde sluta med en resa till södra halvklotet.

Livet i det nya landet

Hårda slag, ständig brutalitet och en omänsklig tillvaro är den vanliga bilden av hur straffångarna hade det under den första tiden i Australien. För vissa var detta en verklighet, men många fick det bättre än de hade haft det i landet som de lämnade.

Efter hand växte det fram ett system som innebar att straffångar kunde anvisas att arbeta för fria nybyggare och ämbetsmän eller till och med för egen räkning. I stället för att vara hopkedjade med ett arbetslag av vägarbetare under hela sin strafftid kunde de alltså få arbeta med sitt yrke eller lära sig ett nytt. Job, till exempel, fick arbeta för en rik men välvillig jordägare och blev upplärd till boskapsskötare på en av jordägarens gårdar i utkanten av Sydney.

Straffångarna skulle arbeta fem och en halv dagar, eller 56 timmar, varje vecka. Det märkliga är att detta var kortare arbetstid än vad de flesta fabriksarbetare i Storbritannien fick stå ut med på den tiden, eftersom de arbetade från soluppgång till solnedgång varje dag. Straffångarna kunde ta betalt för vilket som helst arbete som de utförde utanför den föreskrivna tiden, så efter arbetstid drev de ofta en mindre rörelse, som till exempel att sälja slaget gräs som djurfoder.

Även om piskan användes flitigt, visar en undersökning att 66 procent av straffångarna i New South Wales aldrig fick några slag under  strafftiden eller bara vid ett tillfälle. Det här betyder att prygel inte var vanligare här än i den brittiska armén eller flottan.

De här omständigheterna, plus att straffångar hade utsikten att få ett eget stycke mark efter strafftiden, gjorde att vissa önskade att få bli deporterade. Direktören för det ökända fängelset Newgate i London, W. Cope, rapporterade 1835 följande om fångar som man hotade med deportation: ”Nitton av tjugo åker gärna i väg.” Vid ett annat fängelse sade den ansvarige om sina fångar: ”Nittionio av hundra är mycket ivriga att få åka.”

Den mörkare sidan

För dem som fortsatte att bryta mot lagen kunde livet bli mycket bedrövligt. En skildring lyder: ”Deportation är inte ett enda straff, utan en rad av straff som omfattar varje form av mänskligt lidande.” Trampkvarnen var ett sådant straff. François beskriver den så här: ”Det är en kvarn som mal spannmål och som hålls i gång av straffångarna. Arton män trampar hela tiden i ett hjul, och deras tyngd får hjulet och kvarnen att röra sig. Ofta har männen bara ett enda par bojor på fötterna, men lika ofta har de upp till tre eller fyra par på fötterna, och de tvingas att göra sitt arbete precis som de andra, annars piskas de skoningslöst.”

Kvinnliga straffångar som uppförde sig dåligt fick bära halsjärn. Detta var en rund järnkrage som slöts runt halsen och som hade två utskjutande delar, som var och en stack ut minst 30 centimeter från kragen. Man ansåg att den här stora, tunga järnklumpen var det enda som kunde hålla kvinnorna i styr.

Straffläger som Port Arthur, öster om Hobart på Tasmanien, var läger som användes för att ge återfallsförbrytare hård bestraffning. Att förhållandena i dessa läger var mycket hårda kan vi förstå av en officiell rapport som löd: ”Vissa straffångar ... föredrog döden framför fortsatt fängelsestraff och begick brott för att bli avrättade.”

För vissa landsförvista fångar var det avsaknaden av familjen som var det värsta. François skrev: ”Min kära familj som jag älskar så ömt, skall förvisningen hålla mig borta från er, från allt jag älskar, ännu mycket länge? Å, att inte kunna träffa er är så sorgligt och smärtsamt! Att vara skild från en ömsint hustru och små barn som inte har upplevt en kärleksfull fars ömhet! Kära familj, jag vänder ofta min ande och mitt hjärta mot himlen, så att Gud kan bryta sönder kedjorna som binder mig till denna plats och göra slut på min förvisning och så låta mig få återvända till min kära familj, till allt som mitt hjärta längtar efter.”

Straffångarnas betydelse

År 1837 sade guvernör Bourke: ”I New South Wales har de flitiga och dugliga nybyggarna, med hjälp av straffångars arbete, under en period på femtio år förvandlat en vildmark till en utmärkt och blomstrande koloni.” Vid det här laget var mer än två tredjedelar av den manliga arbetskraften straffångar eller före detta straffångar som hjälpte den övriga befolkningen, de fria immigranterna, att genomföra den här enorma uppgiften. Mer än 90 procent av alla straffångar gjorde Australien till sitt hem, antingen av egen fri vilja eller på grund av omständigheterna.

Även den unge Job blev en av dessa bofasta invånare. När han blev fri gifte han sig, slog sig till ro och blev så småningom förfader till hundratals invånare i Australien och på Nya Zeeland. François å andra sidan var en av de få som efter frigivningen kunde återvända till sitt hemland och sin älskade familj.

Sedan den här första tiden har förändringarna fortsatt att ske i allt snabbare takt, och inom bara tre överlappande generationer har det som beskrevs som ”en utmärkt och blomstrande koloni” blivit en mångkulturell nation. Tusentals människor från Asien, Canada och Europa, också från Storbritannien, besöker nu frivilligt varje år Australien eller ansöker om att få bo här. När de kommer hit ser de höga betonghus på den mark som straffångarna röjde och breda asfalterade vägar längs stigarna som straffångarna högg ut och trampade upp. Men på de livliga gatorna i dagens Australien vittnar fortfarande gamla byggnader av sten om det arbete som utfördes av de ofrivilliga pionjärer som en gång befann sig på väg till destinationen Botany Bay.

[Karta/Bilder på sidan 20]

BOTANY BAY

(För formaterad text, se publikationen)

[Bilder]

JAMES COOK

JOSEPH BANKS

[Bildkälla]

Cook: Målning av John Weber/Dictionary of American Portraits/Dover; Banks: W. Dickinson: Portrait of Sir Joseph Banks when Mr. Banks. Rex Nan Kivell Collection; NK10667. Genom tillmötesgående från National Library of Australia; bilden av Botany Bay: James Fittler. Sydney, New South Wales, med inloppet till Port Jackson. Genom tillmötesgående av National Library of Australia

 [Bild på sidan 23]

(Överst) Sydneys centrala affärsdistrikt har vuxit upp på den plats som en gång var straffkolonin Botany Bay

[Bild på sidan 23]

Old Sydney Hospital, som nu är ett myntverksmuseum, byggdes med straffångar som arbetskraft

[Bildkälla]

Bildarkivet, State Library of New South Wales

[Bild på sidan 23]

Hyde Park Barracks, ett fängelse ritat och byggt av straffångar

[Bildkälla]

Hyde Park Barracks Museum (1817). Historic Houses Trust of New South Wales, Sydney, Australia

[Bild på sidan 23]

The Great North Road. Straffångar fick för hand hugga ut den här 264 kilometer långa vägen som går genom berg av sandsten. Den förband Sydney med Hunter Valley i närheten av Newcastle. Den var en av kolonins viktigaste bedrifter i fråga om vägbyggnad

[Bildkälla]

Hålls i stånd av National Parks and Wildlife Service, N.S.W.