Kriget hindrade oss inte från att predika

BERÄTTAT AV LEODEGARIO BARLAAN

År 1942, under andra världskriget, slogs Japan och USA om Filippinerna, mitt hemland. Jag befann mig i bergsbyn Tabonan, fången hos filippinska gerillasoldater som kämpade mot japanerna. Jag blev misshandlad, anklagad för spioneri och hotad med avrättning. Låt mig förklara hur jag hamnade i den här situationen och hur jag överlevde.

JAG föddes den 24 januari 1914 i staden San Carlos i provinsen Pangasinan. På 1930-talet skickade far i väg mig till en jordbruksskola. På söndagarna var jag med vid mässan, och prästen brukade tala om evangelierna — Matteus, Markus, Lukas och Johannes. Det skapade en längtan hos mig att läsa dem.

En dag gick jag till klostret för att köpa ett exemplar av evangelierna för pengar som jag tjänat genom att sälja grönsaker. Men där fick jag bara en liten broschyr som hette ”Vägen till himlen”, och i den fanns inga evangelier. Nu blev jag besviken. Längre fram reste jag till Manila för att få tag i evangelierna där. Min farbror, som var ett Jehovas vittne, bodde där, och han gav mig ett exemplar av hela Bibeln.

I Manila träffade jag flera Jehovas vittnen, och deras förmåga att citera skriftställen  imponerade på mig. De gav tillfredsställande svar på många av mina frågor. Så småningom tog min farbror, Ricardo Uson, med mig till ett möte på Jehovas vittnens avdelningskontor. När vi närmade oss, tände jag en cigarett. ”Släng den där”, sade min farbror. ”Jehovas vittnen röker inte.” Jag gjorde som han sade, och sedan dess har jag aldrig mer rökt. På mötet träffade jag Joseph Dos Santos, avdelningskontorets tillsyningsman, liksom en del andra vittnen. Än i dag, många år senare, kommer jag ihåg dessa fina kristna bröder.

En önskan att tjäna Gud

I oktober 1937, medan jag studerade vid en lantbruksskola i Los Baños, gick jag inte längre i mässan. I stället läste jag Bibeln och den litteratur som jag hade fått av min farbror. En grupp Jehovas vittnen besökte studenthemmet, och efter att ha diskuterat med en av dem, Elvira Alinsod, fick jag en stark önskan att tjäna Jehova Gud.

När jag talade om för mina lärare att jag tänkte avbryta studierna, frågade de: ”Vem kommer att försörja dig?” Jag förklarade att jag var övertygad om att om jag tjänade Gud, skulle han ta hand om mig. När jag slutat skolan, for jag till Sällskapet Vakttornets avdelningskontor och anmälde mig som frivillig arbetare och förklarade: ”Jag har läst publikationerna Lojalitet, Rikedom och Var äro de döda? Nu vill jag tjäna Jehova hela min tid.” Jag skickades till provinsen Cebu för att förena mig med tre pionjärer, som heltidsförkunnare bland Jehovas vittnen kallas.

Början på min predikotjänst

Den 15 juli 1938 stod Salvador Liwag på en pir på ön Cebu och tog emot mig när jag anlände. Nästa dag började jag predika från hus till hus. Jag fick ingen övning av de andra. Jag gav bara den besökte ett vittnesbördskort som förklarade vår verksamhet. Jag kunde egentligen bara två ord på cebuano, det språk som talas på ön. Så började min första dag i tjänsten på fältet.

När vi började predika i en ny stad, brukade vi gå till stadshuset allra först. Där vittnade broder Liwag för borgmästaren, Pablo Bautista för polischefen och Conrado Daclan för domaren. Jag brukade tala med postmästaren. Därefter besökte vi bussterminalen, polisbostäderna, affärerna och skolorna. Dessutom tog vi kontakt med människor i deras hem och erbjöd bibelstudiehjälpredan Fiender. Jag började försöka följa mina kamraters exempel i tjänsten, och undan för undan lärde jag mig språket och kunde lämna böcker. Inom tre månader hade vi gått igenom hela provinsen Cebu — 54 städer. Sedan frågade jag broder Liwag: ”Kan jag bli döpt nu?”

”Inte än, broder”, svarade han. Så vi begav oss till en annan ö — Bohol — och predikade där i en och en halv månad och arbetade oss igenom ytterligare 36 städer. Efter det frågade jag återigen om jag fick bli döpt. ”Inte än, broder Barlaan”, löd svaret. Efter att ha avgett ett grundligt vittnesbörd på Bohol och därefter på Camiguin for vi vidare till den stora ön Mindanao och predikade i staden Cagayan de Oro.

Nu förenade sig Virginio Cruz med vår grupp. Han hade arbetat som lärare men hade slutat för att bli pionjär i stället. Vi predikade i flera städer och kom slutligen fram till Lanaosjön. Medan vi var där frågade jag återigen om jag kunde bli döpt. Äntligen, efter omkring sex månaders pionjärtjänst, döpte broder Cruz mig den 28 december 1938 i Lanaosjöns vatten vid staden Lumbatan.

Belönad för att ha förtröstat på Jehova

Längre fram förenade jag mig med tre pionjärer i provinsen Negros Occidental. Det var Fulgencio de Jesus, Esperanza de Jesus och Natividad Santos, som vi kallade Naty. Vi fyra predikade i många städer i den provinsen. Vi var verkligen tvungna att helt och fullt förtrösta på Jehova, eftersom vi ibland hade ganska ont om pengar. En gång letade vi efter lite billig fisk, som vi kunde äta till  riset. Jag mötte en man på stranden och frågade om jag fick köpa lite fisk. Men hela hans fångst hade levererats till marknaden. Han erbjöd mig emellertid en fisk som han lagt undan åt sig själv. Jag frågade hur mycket han ville ha för den. ”Det gör detsamma”, sade han. ”Ta den du.”

Jag tackade honom. Men medan jag var på väg därifrån kom jag på att en enda fisk inte skulle räcka långt till fyra personer. Jag passerade snart ett litet vattendrag och blev förvånad över att se en fisk som låg på en sten, och den var fortfarande blöt. ”Kanske är den död”, tänkte jag. Jag skulle precis plocka upp den, när jag till min förvåning märkte att den fortfarande levde. När jag gripit tag i den, höll jag ett fast grepp om den och kom då att tänka på Jesu löfte: ”Fortsätt därför med att först söka kungariket och hans rättfärdighet, så skall också alla dessa andra ting tilldelas er.” — Matteus 6:33.

Vi predikar mitt under brinnande krig

När vår pionjärgrupp hade utökats till nio personer, bildade vi två grupper. Den grupp jag var med i skickades till Cebu. Det var nu december 1941, och andra världskriget hade även nått Filippinerna. Medan vi befann oss i staden Tuburan, kom en filippinsk löjtnant och väckte oss mitt i natten. ”Pojkar, vakna”, sade han. ”Soldaterna letar efter er.” Vi misstänktes vara japanska spioner och blev förhörda resten av natten.

Efter det satte man oss i stadens fängelse. De amerikanska styrkorna i Cebu City krävde att få se exemplar av alla våra böcker, så att de kunde avgöra om vi var japanska spioner eller ej. Många ur ortsbefolkningen besökte oss i fängelset. De var nyfikna på hur dessa som anklagades för att vara japanska spioner såg ut. En del ställde frågor, och vi vittnade för dem om Guds kungarike.

När vi suttit fem dagar i fängelse, fick polischefen ett telegram från det amerikanska militärhögkvarteret, som sade att vittnena för Jehova skulle friges. Polischefen ville dock att vi skulle sluta upp med vårt predikande, för det var faktiskt krig. Vi förklarade att vi inte kunde upphöra med detta, eftersom vi hade fått i uppdrag av Gud att utföra det här arbetet. (Apostlagärningarna 5:28, 29) Då ilsknade han till och hotade oss med: ”Om ni fortsätter att predika, kommer jag att låta folket döda er.”

Under dagarna som följde försökte polischefen få oss arresterade. Till slut blev vi stoppade av en patrull med amerikanska soldater. En löjtnant Soriano frågade syster Santos: ”Kommer ni att sluta predika?”

”Nej”, blev svaret.

”Om vi ställer upp er framför en exekutionspluton då?” frågade han.

”Det ändrar inte på vårt beslut”, förklarade hon.

Följden blev att vi kördes med lastbil till Cebu City, där man förde in oss till överste Edmund. Löjtnant Soriano förklarade vilka  vi var med orden: ”Det här är Jehovas vittnen. De är japanska spioner!”

”Jehovas vittnen?” frågade översten. ”Hemma i Amerika kände jag till Jehovas vittnen mycket väl. De är inga spioner! De är neutrala.” Sedan vände han sig till oss och sade: ”Eftersom ni är neutrala, kommer ni inte att släppas fria.” Lite senare, sedan vi suttit inlåsta i ett lagerutrymme någon tid, kom översten in och frågade: ”Är ni fortfarande neutrala?”

”Ja, sir, det är vi”, svarade vi.

”I så fall kan jag inte släppa er”, sade han. ”För om vi släpper er, kommer ni att fortsätta att predika, och de som ni lyckas omvända kommer också att vilja vara neutrala. Och om alla vill vara neutrala, kommer ingen att ställa upp och slåss.”

Fria att predika igen

Längre fram förflyttades vi till fängelset i Cebu City. Den 10 april 1942 intog japanerna staden. Överallt föll bomber, och en stor brand bröt ut! Fängelsedirektören fick syn på syster Santos, vars cell låg nära framsidan på fängelset. ”O hjälp! Jehovas vittnen är kvar där inne!” skrek han. ”Öppna dörren och släpp ut dem!” Vi tackade Jehova för hans beskydd.

Omedelbart begav vi oss upp i bergen för att leta upp andra Jehovas vittnen. Vi letade reda på en broder i staden Compostela. Han hade tidigare varit en av dem som tagit ledningen i predikoarbetet, men nu hade han beslutat sig för att sluta predika och i stället flytta till Cebu City, där han skulle utveckla en affärsrörelse med försäljning av olika varor. Vi hade dock beslutat oss för att fortsätta att predika om Guds kungarike, oberoende av vad som hände.

Vi hade många exemplar av broschyren Trösta alla sörjande, och vi ansträngde oss hårt i arbetet med att sätta den i händerna på människor. Många försökte dock skrämma oss genom att påstå att japanerna skulle skära huvudet av oss om de kom på oss. Snart bildades en gerillarörelse som stred mot japanerna. Dessa grep mannen som övergett predikoarbetet och begett sig i väg för att driva en affärsrörelse i Cebu City. Till vår stora sorg fick vi veta att han hade anklagats för att vara japansk spion och hade avrättats.

Anklagade för att vara spioner

Under tiden fortsatte vi att predika i bergstrakterna. En dag fick vi höra talas om att det fanns en intresserad kvinna i trakterna, men för att kunna träffa henne var vi tvungna att ta oss förbi ett antal av gerillans posteringar. Vi kom fram till byn Mangabon, där kvinnan bodde. Men just då upptäckte en grupp soldater oss och skrek: ”Vad har ni här att göra?”

”Vi är Jehovas vittnen”, svarade jag. ”Vill ni höra det budskap vi framför med hjälp  av den här grammofonen?” De samtyckte till det, och därför spelade jag upp en skiva med temat ”Värdet av kunskap”. När den var slut, visiterades och förhördes vi och fördes sedan till gerillans högkvarter i byn Tabonan. Vi bad till Jehova om beskydd, eftersom det sades vitt och brett att nästan alla som fördes dit avrättades.

Vi stod under bevakning och blev illa behandlade. Det var nu det som jag beskrev i början inträffade, när jag blev misshandlad och löjtnanten pekade på mig och sade: ”Du är en spion!” Vi blev fortsatt illa behandlade under en tid, men i stället för att avrätta oss satte man oss till att utföra straffarbete.

Min bror Bernabe var en av pionjärerna som hölls fången i Tabonan. Varje morgon krävde man att vi fångar skulle sjunga ”God Bless America” och ”God Bless the Philippines”. I stället sjöng vittnena ”Vem vill tjäna Kristus?” Vid ett sådant tillfälle skrek en officer: ”Alla som inte sjunger ’God Bless America’ kommer att hängas i akacieträdet där borta!” Men trots sådana hot blev ingen av oss dödad. Till sist förflyttades vi till andra läger. Slutligen kom mina frigivningshandlingar, daterade juli 1943. Då hade jag varit fånge i åtta månader och tio dagar.

Ett liv av predikande

Vår önskan att få träffa intresserade personer som vi tidigare predikat för gjorde att vi gick till fots 6 mil, till staden Toledo. Det ordnades så att mötena hölls regelbundet i staden, och så småningom blev många döpta. År 1945 slutade så äntligen kriget. Två år senare, nästan nio år efter mitt dop, kunde jag vara med vid min första sammankomst, som hölls på en kapplöpningsbana i Manila. Omkring 4.200 åhörare kom för att lyssna till det offentliga föredraget ”Stor glädje för alla folk”.

Före kriget fanns det omkring 380 Jehovas vittnen i Filippinerna, men 1947 fanns det omkring 2.700! Sedan dess har jag fortsatt att åtnjuta många privilegier i Jehovas tjänst. Mellan 1948 och 1950 tjänade jag som resande tillsyningsman i Surigaoregionen. År 1951 gifte jag mig med Natividad Santos, som modigt hade predikat tillsammans med vår grupp under kriget. Efter det att vi gift oss var vi i resetjänsten på Mindanao mellan 1954 och 1972.

För att vi skulle ha nära till våra åldriga föräldrar och kunna hjälpa dem blev vi pionjärer med särskilt uppdrag 1972. Trots att vi nu båda är i 80-årsåldern fortsätter vi att tjäna som pionjärer, och vi har tillsammans varit mer än 120 år i heltidstjänsten. Vilken glädje det har skänkt oss att få se antalet förkunnare av de goda nyheterna om Guds kungarike i Filippinerna växa till mer än 130.000! Det är vår önskan att få hjälpa många fler att förstå att Guds kungarike är det enda hoppet för mänskligheten att få uppleva sann fred och lycka på jorden.

[Infälld text på sidan 22]

Vi misstänktes vara japanska spioner och blev förhörda resten av natten

[Bild på sidan 23]

På ön Bohol 1963 tillsammans med våra vänner. Min hustru och jag är fjärde och femte från höger

[Bild på sidan 24]

Min hustru och jag i dag

[Bildkälla på sidan 20]

Bakgrundsfoto: U.S. Signal Corps photo