Bibelns syn

Bör vi gå till kristna möten?

”FÖRR gick jag i kyrkan, men inte nu längre.” ”Jag tror att man kan tillbe Gud var som helst, inte bara i en kyrka.” ”Jag tror på Gud och på Bibeln, men jag tror inte att man behöver gå i kyrkan.” Har du hört liknande uttalanden? Fler och fler i dag ger uttryck åt sådana tankar, särskilt i västländerna. Människor som tidigare gick i kyrkan tycker inte längre att det är nödvändigt. Vad säger Bibeln om att gå i kyrkan?

De engelska orden för ”kyrka” och ”kyrkor” förekommer över 110 gånger i King James Version. Andra bibelöversättningar använder också de här uttrycken. Det grekiska ord som ibland även i svenska översättningar återges med ”kyrka” betyder ordagrant ”en utkallad skara” eller med andra ord en samling människor. I Apostlagärningarna 7:38 står det exempelvis enligt King James Version att Mose var ”i kyrkan i öknen”, det vill säga bland de församlade israeliterna. På ett annat ställe i Bibeln står det att det ”uppstod en stor förföljelse uti kyrkan” med syftning på gruppen av kristna i Jerusalem. (Apostlagärningarna 8:1, J. P. E. Benelius katolska svenska översättning) I ett av sina brev hälsar Paulus till ”kyrkan i ditt [Filemons] hus”, alltså till den lokala församlingen som samlades där. — Filemon, vers 2, Revised Standard Version.

Det är uppenbart att som ordet ”kyrka” används i Bibeln avser det inte en plats för tillbedjan, utan snarare en grupp av tillbedjare. Klemens av Alexandria, en religiös lärare på 100-talet, förstod detta och skrev: ”Inte platsen, utan församlingen av de utvalda, kallar jag kyrkan.” Men måste de kristna tillbe Gud på en särskild plats eller i en särskild byggnad för att han skall godkänna deras tillbedjan?

 Tillbedjan i Israels nation

Moses lag krävde att alla judiska män kom till en särskild plats i samband med tre årliga högtider. Många kvinnor, barn och ungdomar var också med. (5 Moseboken 16:16; Lukas 2:41–44) Vid vissa tillfällen undervisade prästerna och leviterna de församlade skarorna och läste från Guds lag. De förklarade den noggrant, ”angav dess innebörd” och gjorde ”det upplästa förståeligt”. (Nehemja 8:8) När det gällde sabbatsår var Guds anvisning: ”Församla folket, männen och kvinnorna och de små barnen och din bofaste främling som är inom dina portar, för att de må lyssna och för att de må lära, eftersom de skall frukta Jehova, er Gud, och vara noga med att fullgöra alla denna lags ord.” — 5 Moseboken 31:12.

Det var bara i templet i Jerusalem som man kunde frambära offer åt Gud och bli undervisad av prästerna. (5 Moseboken 12:5–7; 2 Krönikeboken 7:12) Med tiden började andra hus för tillbedjan användas i Israel — synagogorna. Detta var platser där man läste ur Skrifterna och bad. Men templet i Jerusalem var ändå den främsta platsen för tillbedjan. Det här blir belyst genom det som bibelskribenten Lukas berättar. Han nämner om en äldre kvinna vid namn Hanna, som ”aldrig var borta från templet, där hon natt och dag utförde helig tjänst med fastor och ödmjuka böner”. (Lukas 2:36, 37) Att få ägna sig åt sann tillbedjan tillsammans med andra hängivna män och kvinnor var det centrala i Hannas liv. Andra judar som fruktade Gud levde på liknande sätt.

Sann tillbedjan efter Kristi död

Efter Jesu död var hans efterföljare inte längre under den mosaiska lagen och skulle inte heller tillbe Gud i templet. (Galaterna 3:23–25) Men de fortsatte ändå att komma tillsammans för att be och studera Guds ord. De hade inga påkostade byggnader, utan använde i stället privata hem och offentliga platser. (Apostlagärningarna 2:1, 2; 12:12; 19:9; Romarna 16:4, 5) De kristna mötena under det första århundradet hölls i all enkelhet, utan ritualer och pompa och ståt.

De bibliska principer som lärdes ut vid de här mötena gnistrade som diamanter i det moraliska mörker som rådde i romarriket. Vissa utomstående som var med vid ett möte för första gången kunde inget annat än konstatera: ”Gud är verkligen ibland er.” (1 Korinthierna 14:24, 25) Ja, Gud var verkligen ibland dem. ”Därför fortsatte församlingarna [”kyrkorna”, Benelius; Revised Standard Version] verkligen att stärkas i tron och att tillväxa i antal från dag till dag.” — Apostlagärningarna 16:5.

Kunde en kristen på den tiden få Guds godkännande genom att tillbe honom i ett hedniskt tempel eller i all ensamhet? Bibeln ger klara anvisningar om den saken: För att vara godkända tillbedjare var de tvungna att vara en del av den enda sanna kyrkan, eller församlingen, som omtalas som ”en enda kropp” av uppriktiga tillbedjare. Dessa var Jesu lärjungar som kallades kristna. — Efesierna 4:4, 5; Apostlagärningarna 11:26.

Vad gäller för oss i vår tid?

Bibeln uppmanar oss inte att tillbe i en kyrka, utan den uppmanar oss att tillbe tillsammans med kyrkan, ”den levande Gudens församling”, det folk som ”tillber ... med ande och sanning”. (1 Timoteus 3:15; Johannes 4:24) Religiösa möten som har Guds godkännande bör ge undervisning om ”ett heligt uppförandes gärningar och handlingar präglade av gudaktig hängivenhet”. (2 Petrus 3:11) De bör hjälpa de närvarande att bli mogna kristna som kan ”skilja mellan rätt och orätt”. — Hebréerna 5:14.

Jehovas vittnen strävar efter att följa de första kristnas mönster. I över 91.400 församlingar världen över kommer de tillsammans regelbundet för att studera Bibeln och uppmuntra varandra, och de samlas då i Rikets salar, i privata hem och på andra platser. Detta är i linje med aposteln Paulus ord: ”Låt oss tänka på varandra för att sporra till kärlek och förträffliga gärningar, i det vi inte underlåter att själva församlas.” — Hebréerna 10:24, 25.