Medelhavets munksälar — på väg mot utrotning?

FRÅN VAKNA!:S MEDARBETARE I GREKLAND

HOMEROS framställde dem i sitt epos Odysséen som några som låg och lapade sol på Greklands soldränkta stränder. I en stad i det forntida Mindre Asien präglades en gång mynt med deras bild på. Medelhavets och Svarta havets vatten brukade vimla av dem. I dag är det dock mindre troligt att du får syn på den här skygga varelsen — Medelhavets munksäl.

Som de flesta andra pälsbärande havsdäggdjur utsattes munksälen i Medelhavet för intensiv jakt under 1700- och 1800-talen. Tusentals sälar slaktades för pälsens, oljans och köttets skull.

Nu ser vi bara alltför tydligt vilken skada som blev följden. Man beräknar att det inte finns mer än mellan 379 och 530 munksälar kvar i Medelhavet. Kanske går arten mot sin utrotning. Det måste dock påpekas att det är ”mycket svårt” att uppskatta hur stort sälbeståndet är, som informationsbladet Monachus Guardian poängterar.

Är det verkligen för sent att göra något? Vad görs i denna stund för att skydda munksälarna?

En besvärlig kamp

Att munksälen heter som den gör kan bero på att pälsens karakteristiska färg liknar färgen på den klädedräkt som man bär inom vissa religiösa ordnar. Den lever i huvudsak bland de svåråtkomliga klipporna och havsgrottorna på öarna inom ögruppen Norra Sporaderna i Egeiska havet. Mindre grupper kan ses längs kusterna i nordvästra Afrika och på de portugisiska Desertasöarna. Munksälen är en av världens största sälarter. Den kan bli 3 meter lång och väga nästan 275 kilo.

Bland dess kännetecken kan nämnas ett glödlampsformat huvud täckt med silverglänsande päls, kolsvarta ögon, stora näsborrar, små öppningar för öronen, kraftiga nedhängande morrhår och många tjocka ”dubbelhakor”. Kroppen täcks av svart eller chokladbrun korthårig päls på ovansidan, ljusare undertill. Nyfödda kutar har långhårig mörk päls på ryggen och en vit fläck på magen.

Munksälens kamp för överlevnad försvåras av artens låga reproduktionstakt. Honorna föder bara en unge om året. Dessutom frambringar inte alla könsmogna honor avkomma varje år.

Men låg nativitet är inte hela förklaringen. Doktor Dennis Thoney, avdelningschef vid New York Aquarium for Wildlife Conservation, säger: ”Medelhavets munksälar har förvisso låg reproduktionstakt. Men knubbsälen  har lika låg reproduktionstakt och minskar ändå inte i antal. Utan tvivel finns det även andra orsaker till artens minskning.”

Under belägring

Föreställ dig förödelsen efter att en brand härjat i ditt hem. Alla dina tillhörigheter — möbler, kläder, personliga värdeföremål och andra minnessaker — skulle vara förlorade. Ditt liv skulle undergå en radikal förändring. Det är i själva verket vad som har hänt med munksälens hem. Föroreningar, turism, industrier och annan från människan härledd påverkan har lett till att mycket av sälarnas naturliga hemvist har förstörts.

Därutöver har munksälarnas tillgång på föda kraftigt minskat till följd av överfiskning. Zoologen dr Suzanne Kennedy-Stoskopf säger: ”När tillgången på föda är dålig, får sälarna använda mer energi för att få mat.” Munksälarna har alltså inte enbart förlorat en stor del av sin naturliga miljö — sitt hem — utan de måste också kämpa hårt bara för att få mat!

En annan följd av överfiskning är att sälar ibland trasslar in sig i fisknät och drunknar. Ännu oftare dödas dock sälarna av fiskare. Varför det? Därför att vissa sälar har lärt sig att ta fisk ur deras nät, som samtidigt blir skadade. Därför utmanar människa djur i kampen om det krympande fiskbeståndet. Denna ojämna kamp har drivit munksälarna allt närmare utrotning.

Eftersom munksälen befinner sig i slutet av näringskedjan, anser somliga vetenskapsmän att detta havsdäggdjur är en ”indikatorart”. Det innebär att om de inte klarar sig bra, är det en tydlig indikation på att resten av näringskedjan inte heller klarar sig bra. Om det fungerar på det sättet bådar det inte gott för Medelhavets ekosystem. Munksälen är nämligen Europas mest hotade art.

Kommer de att överleva?

Ironiskt nog är människan det största hotet mot Medelhavets munksälar samtidigt som hon är deras främsta beskyddare. Genom privata och statliga initiativ har man försökt skydda sälarna. Reservat har skapats. Många fältstudier har genomförts för att man skall förstå hur man skall hjälpa dessa fascinerande djur.

År 1988 bildades en förening för studerande och bevarande av Medelhavets munksälar (MOm). Forskare inom MOm besöker regelbundet de platser där munksälarna håller till för att kontrollera deras antal och för att samla in annan information som kan användas för att skydda dem.

Ett vaktteam patrullerar av skyddade områden i snabba motorbåtar. De informerar och instruerar också turister och fiskare som besöker Greklands marina nationalpark på Alónnisos i ögruppen Norra Sporaderna.  Om de hittar sjuka eller skadade sälar, ser de till att sälarna får den vård de behöver och sörjer för att de skickas till MOm:s djursjukhus.

Det här sjukhuset kan ta hand om övergivna, sjuka och skadade sälkutar. De får behandling och vård ända tills de klarar sig själva. Än så länge ser resultaten lovande ut. Efter år av kraftig minskning har bestånden av munksälar runt Norra Sporaderna visat de första tecknen på återhämtning.

Kommer dessa ansträngningar att vara framgångsrika även i fortsättningen? Det kan endast tiden utvisa. Det är dock tydligt att det återstår mycket arbete om den här hotade arten skall överleva. Doktor David Wildt vid Smithsonian Institution (ett forskningsinstitut i Washington D.C. i USA) berättade för Vakna!: ”Generellt sett är det marina livet i ganska dålig kondition. Problemet är att vi egentligen inte har tillräcklig kännedom om vad som finns i haven, och vi har i synnerhet ännu inte kännedom om hur vi skall skydda det.”

[Ruta på sidan 17]

Kusiner i fara

Munksälar finns även i andra hav, men också de är hotade. I tidskriften National Geographic står det att den karibiska eller västindiska munksälen var ”den första säl som Columbus såg i Nya världen. Munksälarna, strandälskare och möjliga att utnyttja, slaktades snart i stort antal. ... Den senast inrapporterade observationen av västindisk munksäl kom 1952.”

En samling småöar i ett av Hawaiis naturskyddsområden kan vara hawaiimunksälens sista tillflyktsort. De omkring 1.300 kvarvarande sälarna är dock ”hårt drabbade av problem”, trots de kraftansträngningar som görs för att skydda dem.

Sedan våren 1997 har cirka tre fjärdedelar av de omkring 270 munksälarna vid Mauretaniens kust dött i en epidemi. Enligt en rapport i tidskriften Science News hade flertalet av de sälar som undersöktes smittats av ett ”morbillivirus som finns hos delfiner och som liknar det som orsakar valpsjuka hos hundar”.

[Bilder på sidan 16]

Munksälar har många karakteristiska drag, till exempel sitt glödlampsformade huvud och sina stora näsborrar

Initiativ har tagits för att skydda sälarna

[Bildkälla]

Panos Dendrinos/HSSPMS

[Bilder på sidan 17]

Efter år av kraftig minskning har bestånden av munksälar runt Norra Sporaderna visat de första tecknen på återhämtning

[Bildkällor]

P. Dendrinos/MOm

D. Kanellos/MOm

[Bild på sidan 17]

Hawaiimunksäl

[Bildkälla på sidan 15]

Panos Dendrinos/HSSPMS