Min kamp med försvagande sjukdom

BERÄTTAT AV TANYA SALAY

Till för bara några år sedan var jag en mycket aktiv mamma och heltidsförkunnare i den lilla staden Luverne i Alabama, där livet är lugnt och fridfullt. Allt tycktes gå bra för mig och min make, Duke, och min son, Daniel, när en enkel operation ledde till en stor förändring i våra liv.

 PROBLEMEN började 1992 när jag fick en hysterektomi utförd. Kort efteråt började jag få ihållande och mycket svåra smärtor och täta urinträngningar (50 till 60 gånger per dag). Min gynekolog gav mig slutligen tid hos en urolog i ett försök att fastställa orsaken till mina problem.

Jag besökte sjukhuset för några provtagningar. Vid mitt första besök där diagnostiserade urologen mitt problem — interstitiell cystit (IC), blåsinflammation. Sjukdomen var inte lätt att diagnostisera, eftersom symtomen på IC påminner om symtomen på andra sjukdomar i urinvägarna. Det finns dessutom inget test som kan avgöra att det handlar om IC. Därför måste läkarna utesluta andra sjukdomstillstånd innan diagnosen IC kan fastställas.

Vår läkare sade rakt på sak att eftersom den behandling som kunde ges inte var till någon vidare nytta, skulle slutresultatet bli att blåsan måste tas bort! Han berättade att det fanns andra behandlingsmetoder, men att ingen av dem var framgångsrik. Det behöver kanske inte sägas att detta var ett hårt slag för oss. Fram till den här tidpunkten hade jag varit ganska frisk, och som Jehovas vittnen hade Duke och jag varit heltidsförkunnare under ett antal år. Och nu fick jag beskedet att min urinblåsa behövde tas bort. Jag är verkligen glad över att jag hade ett sådant stöd av min man.

Vi beslöt att se oss om efter en annan urolog, och vi prövade flera läkare. Olyckligtvis var det få läkare som hade goda kunskaper om IC vid den här tiden, och många urologer har också sina egna teorier om IC, så alla rekommenderade olika behandlingar. En medicinsk källa konstaterar: ”Sjukdomen tenderar att bli kronisk.” En annan säger: ”Forskare har ännu inte hittat någon bot för IC, och inte heller kan de förutsäga vem som kommer att svara bra på någon av de olika behandlingarna. ... Eftersom läkarna inte vet vad som orsakar IC, har de inte större mål än att lindra symtomen med sina behandlingar.”

Jag var beredd att pröva vadhelst läkarna rekommenderade, eftersom jag hade svåra smärtor orsakade av kramperna och problem med de täta urinträngningarna. Jag har säkert prövat mer än 40 olika mediciner, såväl som örter, akupunktur, nervblockader, epidural- och ryggmärgsanestesi (vilket innebär att man injicerar bedövningsmedel strax utanför ryggmärgshinnan) och TENS/TNS (transkutan elektrisk nervstimulering), där små elektriska stötar ges under ett antal minuter eller timmar. Jag läste om sjukdomen så mycket jag kunde, och det hjälpte mig i alla fall att förstå lite om vad som hände mig.

För närvarande tar jag metadon, som är ett smärtstillande medel, tillsammans med sex andra mediciner. Jag går också regelbundet till en smärtklinik, där jag får epiduralinjektioner tillsammans med steroider för att få hjälp att stå ut med smärtan. För att komma till rätta med urinträngningarna går jag till sjukhuset omkring var tredje eller fjärde månad för en behandling som kallas hydrodistension eller vattenutvidgning, då vätska används för att utvidga blåsan som när man blåser upp en ballong. Jag har genomgått detta åtskilliga gånger. Det ger mig vanligen lindring i några månader. Jag har åkt in och ut på sjukhuset mer än 30 gånger under de senaste åren.

Vad kan då sägas om det slutliga botemedlet, borttagandet av blåsan? En auktoritet säger: ”De flesta läkare är inte benägna att operera, eftersom utgången för den enskilde patienten är oförutsägbar — några har opererats och har ändå kvar sina symtom.” Så för närvarande tar jag inte det alternativet i beaktande.

Tid efter annan är smärtorna så outhärdliga och ihållande att det skulle vara lätt att ge upp, och även tanken på att göra slut på allt har korsat min hjärna. Men jag står inte ut med att tänka på den smälek ett sådant handlingssätt skulle dra över Jehovas namn. Jag inser verkligen vikten av bön och personligt studium, såväl som att utveckla ett nära personligt förhållande till Jehova, för man vet aldrig vad som kan hända som förändrar ens liv. Detta förhållande har bokstavligt talat räddat mitt liv under min sjukdom, eftersom jag vet att jag annars skulle ha begått självmord.

 När jag ser tillbaka på dessa nio år, inser jag hur snabbt livet kan förändras. Jag inser verkligen värdet av orden i Predikaren 12:1: ”Så kom ihåg din store Skapare i din unga mandoms dagar, innan de olyckliga dagarna börjar komma eller de år har anlänt, då du säger: ’Jag finner inte behag i dem.’” Jag är så tacksam att jag började i heltidstjänsten när jag var 15 år och var i stånd att fortsätta med den i nästan 20 år. Under den tiden utvecklade jag ett nära förhållande till Jehova.

Jag är tacksam mot Jehova för min man och för min son, Daniel, som båda har stöttat mig så fint. Det är också mycket uppmuntrande när medlemmar av församlingen ringer eller hälsar på mig. Eftersom det är svårt för mig att gå ut under vintern då kylan gör att kramperna förvärras, utför jag telefonvittnande, något som håller hoppet om paradiset levande för mig. Jag ser fram emot den tid då sjukdom och lidande kommer att tillhöra det förflutna och inte längre skall kommas ihåg. — Jesaja 33:24.