Vad kan vi lära av det förflutna?

”Det finns ingenting viktigare för en historiker än att skildra orsak och verkan.” — GERALD SCHLABACH, HÖGSKOLELEKTOR I HISTORIA.

HISTORIKER ställer ofta frågan: Hur och varför har vissa saker inträffat? Historien berättar till exempel att romarriket föll. Men varför föll det? Var det på grund av korruption eller nöjeslystnad? Hade detta världsvälde blivit för svårhanterligt och dess härar för kostsamma? Hade Roms fiender helt enkelt blivit för många och för starka?

För inte så länge sedan föll kommunismen i Östeuropa, den som en gång betraktades som ett hot mot Väst, och detta skedde till synes över en natt i land efter land. Men varför? Och vad kan vi lära av detta? Det är frågor som historiker försöker besvara. Men i hur hög grad påverkar personliga uppfattningar deras omdöme, när de ger svar?

Kan man lita på historien?

Historiker är mer som detektiver än som vetenskapsmän. De undersöker och ifrågasätter uppgifter från det förflutna. De strävar efter att finna sanningen, men deras mål är ofta oklart. Delvis beror det på att deras arbete i stor utsträckning handlar om människor, och historiker kan inte läsa tankar — i synnerhet inte vad de döda tänkt. Historiker kanske har sina egna förutfattade meningar. Ibland är således det bästa som presteras i själva verket en tolkning — ur historikerns eget perspektiv.

Men även när en historiker har en egen synpunkt behöver det naturligtvis inte nödvändigtvis betyda att hans arbete är felaktigt. De bibliska skildringarna Samuelsböckerna, Kungaböckerna och Krönikeböckerna innehåller parallellskildringar som skrevs av fem olika personer, men ändå kan man visa att de inte innehåller några avgörande motsägelser eller felaktigheter. Detsamma gäller de fyra evangelierna. Många bibelskribenter skrev till och med om sina egna fel och dumma misstag — något man sällan ser i profana skrifter. — 4 Moseboken 20:9–12; 5 Moseboken 32:48–52.

En annan viktig faktor, förutom eventuella fördomar, att begrunda när man läser historia är vilket motiv författaren har. ”All historia  som skrivs av makthavarna eller av dem som strävar efter makten eller av deras vänner måste betraktas med ytterlig misstänksamhet”, skriver Michael Stanford i sin bok Handbok i historiska studier. Att motivet kan vara tvivelaktigt framstår också tydligt när historieverk röjer en utstuderad eller rentav oförtäckt vädjan till nationalism och patriotism. Sorgligt nog finner man ibland detta i skolböcker. I ett regeringsdekret i ett land sades det ganska öppet att syftet med att lära historia är ”att stärka den nationalistiska och patriotiska känslan i folkets hjärta ... eftersom kunskapen om nationens förflutna är en av de viktigaste drivfjädrarna till patriotiskt uppträdande”.

Manipulerad historia

Ibland är historien inte bara partisk, utan också manipulerad. I det tidigare Sovjetunionen, till exempel, ”ströks namnet Trotskij ur historieböckerna, så att uppgifterna om kommissariens existens försvann”, heter det i boken Truth in History. Vem var Trotskij? Han var en av dem som ledde bolsjevikrevolutionen i Ryssland och var den högste efter Lenin. Efter Lenins död råkade Trotskij i konflikt med Stalin, tvingades lämna kommunistpartiet och blev senare mördad. Hans namn avlägsnades till och med ur sovjetiska uppslagsverk. Att man förvränger historien, ja, att man går så långt att man bränner nonkonformistiska böcker, har varit vanligt hos många diktaturregimer.

Men att manipulera historien är en gammal företeelse som man kan finna så långt tillbaka som i forntidens Egypten och Assyrien. Faraoner, kungar och kejsare var stolta och fåfänga och var noga med att deras historiska arv var smickrande. Man överdrev därför ofta sina bedrifter, samtidigt som sådant som var genant eller vanärande, till exempel förluster i krig, bagatelliserades eller ströks — och ibland blev det inte ens rapporterat. Som en skarp kontrast har vi Israels historia som är nedtecknad i Bibeln och som berättar om såväl misstag som framgångar hos både kungar och undersåtar.

Hur kan historiker kontrollera exaktheten i äldre skrifter? De jämför dessa med sådant som gamla skatteprotokoll, lagsamlingar, annonser för slavauktioner, affärsbrev och privata brev, dokument, inskriptioner på krukskärvor, loggböcker och saker man hittar i gravar. Den här blandningen kastar ofta ytterligare ljus över officiella dokument. Om det fortfarande finns luckor och det råder osäkerhet,  brukar historiker som är ärliga medge det, även om de kanske kommer med egna teorier för att fylla luckorna. Under alla omständigheter kommer den förståndige läsaren att undersöka fler källor, om han eller hon är ute efter en balanserad tolkning.

Trots alla utmaningar som historikern ställs inför kan hans arbete ha mycket att erbjuda. En historiebok förklarar: ”Även om det är komplicerat att skildra världshistorien ... är den viktig, rentav nödvändig, för oss.” Förutom att historien öppnar ett fönster mot det förflutna, kan den vidga vår förståelse av människans nuvarande tillstånd. Vi kommer till exempel snart att upptäcka att antikens folk hade samma karaktärsdrag som människor har i dag. Dessa egenskaper som framträder tydligt gång på gång har haft ett stort inflytande på historien och är kanske det som har gett upphov åt talesättet att historien upprepar sig. Men är det en riktig slutsats?

Upprepar sig historien?

Kan vi exakt förutsäga framtiden på grundval av det förflutna? Det är sant att vissa typer av händelser återkommer. Henry Kissinger, före detta utrikesminister i USA, sade: ”Varenda civilisation som någonsin har existerat har till sist fallit sönder.” Han tillade: ”Historien är en berättelse om ansträngningar som inte lyckats, strävanden som inte förverkligats... . Därför måste man som historiker leva med en känsla av att tragedi är någonting oundvikligt.”

Men det finns inte två världsvälden som har fallit på samma sätt. Babylon föll över en natt för mederna och perserna år 539 f.v.t. Grekland delades upp i flera olika riken efter Alexander den stores död och lämnade så småningom plats för Rom. Roms fall är emellertid fortfarande ett kontroversiellt ämne. Historikern Gerald Schlabach ställer frågan: ”När föll Rom egentligen? Har det över huvud taget fallit? Någonting förändrades i Västeuropa mellan 400 v.t. och 600 v.t. Men mycket fortsatte att vara som tidigare.” * Det är tydligt att vissa sidor av historien upprepar sig, medan andra inte gör det.

En genomgående lärdom som historien ger är att mänskligt styre har misslyckats. I alla tider har ett bra styre ständigt kullkastats av egenintresse, kortsynthet, snikenhet, korruption, nepotism och i synnerhet begäret efter att uppnå makt och hålla fast vid den. Historien är således full av kapprustningar, misslyckade fredsfördrag, krig, social oro, våld, den orättvisa fördelningen av tillgångar och kollapsade ekonomier.

Se till exempel vad The Columbia History of the World säger om västvärldens inflytande på den övriga världen: ”Sedan Columbus och Cortés hade väckt Västeuropas folk till insikt om möjligheterna, uppstod hos dem ett mycket starkt begär efter proselyter, vinster och ryktbarhet, och den västerländska civilisationen introducerades, huvudsakligen genom våld, över nästan hela jorden. Utrustade med ett omättligt begär efter att expandera och med överlägsna vapen förvandlade erövrarna resten av världen till ett motvilligt bihang till de stora europeiska makterna. ... Folken på dessa kontinenter [Afrika, Asien och Amerika] blev, kort sagt, offer för en hänsynslös exploatering.” Orden i Predikaren 8:9 i Bibeln är verkligen sanna: ”Människa har haft makt över människa till hennes skada”!

Kanske var det dessa sorgliga fakta som fick en tysk filosof att säga att det enda man kan lära av historien är att människan inte lär sig något av historien. I Jeremia 10:23 konstateras att ”människan inte bestämmer över sin väg, att vandraren själv inte styr sina steg”. (Bibel 2000) Denna oförmåga att styra våra steg bör särskilt bekymra oss i vår tid. Varför det? Därför att vi drabbas av problem som i fråga om både mängd och omfattning saknar motstycke. Hur skall vi då klara av detta?

 Problem utan motstycke

Aldrig tidigare i mänsklighetens historia har hela jorden hotats av skogsskövling, jorderosion, ökenspridning, en omfattande utrotning av växt- och djurarter, uttunning av atmosfärens ozonskikt, miljöförstöring, den globala uppvärmningen, döende hav och en explosionsartad befolkningstillväxt — och allt på samma gång.

”En annan utmaning som moderna samhällen ställs inför är de snabba förändringarna”, heter det i boken A Green History of the World. Ed Ayres, redaktör på tidskriften World Watch, skriver: ”Vi ställs inför någonting så fullständigt främmande för vår gemensamma erfarenhet att vi inte riktigt kan förstå det, inte ens när bevisen är överväldigande. För oss är detta ’någonting’ ett blixtanfall med enorma biologiska och fysiska förändringar i den värld som har försörjt oss.”

Med sådana och närbesläktade problem i tankarna konstaterar historikern Pardon E. Tillinghast: ”Den riktning i vilken samhället rör sig har blivit oändligt mycket mer komplicerad, och för många av oss är dessa dilemman förskräckande. Vilken vägledning kan historiker ge förvirrade människor i dag? Inte mycket, tycks det.”

Historiker kanske står handfallna när det gäller vad man skall göra eller råda till, men så är absolut inte fallet med vår Skapare. I själva verket har han i Bibeln förutsagt att i de sista dagarna skulle världen uppleva ”kritiska tider som är svåra att komma till rätta med”. (2 Timoteus 3:1–5) Men Gud har gått ännu längre och gjort något som historiker inte förmår — han har visat vad som är lösningen, vilket vi skall se i följande artikel.

[Fotnot]

[Infälld text på sidan 5]

”All historia som skrivs av makthavarna ... måste betraktas med ytterlig misstänksamhet.” MICHAEL STANFORD, HISTORIKER

[Bild på sidan 4]

Kejsar Nero

[Bildkälla]

Roma, Musei Capitolini

[Bilder på sidan 7]

I alla tider har människa ”haft makt över människa till hennes skada”

[Bildkällor]

”Erövrarna”, av Pierre Fritel. På bilden ses (från vänster till höger): Ramses II, Attila, Hannibal, Timur Lenk, Julius Caesar (i mitten), Napoleon I, Alexander den store, Nebukadnessar och Karl den store. Ur boken The Library of Historic Characters and Famous Events, Vol. III, 1895; flygplan: USAF photo