Blodomloppet — ett underverk

TÄNK dig ett hus med ett rörsystem så invecklat att vätskan som rinner genom det tryggt och säkert kan transportera mat, vatten, syre och avfallsprodukter. Dessutom är dessa rör så beskaffade att de kan reparera sig själva och snabbt växa och förgrena sig efter de förändrade behoven i huset. Vilken mästerlig ingenjörskonst!

Ändå kan kroppens ”rörsystem” göra mer än så. Förutom att det hjälper till att reglera kroppstemperaturen, har det en förbryllande samling hormoner, eller kemiska budbärare, och ett starkt försvar mot sjukdomar. Hela nätverket är dessutom smidigt och mjukt, så att det kan tåla stötar och följa med när olika kroppsdelar rör sig i olika riktningar. Ingen mänsklig ingenjör skulle kunna konstruera ett sådant system, men det är vad Skaparen gjorde när han skapade venerna, artärerna och kapillärerna i människokroppen.

Blodomloppets huvudkomponenter

Människans blodomlopp är i själva verket två system som arbetar tillsammans. Det ena är det kardiovaskulära systemet, som består av hjärtat, blodet och alla blodkärl. Det andra är lymfsystemet — ett nätverk av kärl som transporterar överflödig vätska, som kallas lymfa, från kroppens vävnader tillbaka ut i blodet. Om blodkärlen från en enda vuxen person skulle läggas i rad efter varandra, skulle de sträcka sig omkring 10.000 mil och skulle nå två och ett halvt varv runt jorden! Detta väldiga system transporterar livgivande blod, som utgör omkring 8 procent av kroppsvikten, till miljarder celler.

Själva kraftstationen i det kardiovaskulära systemet är naturligtvis hjärtat. Det har ungefär samma storlek som en knytnäve och pumpar minst 9.500 liter blod om dagen genom kroppen — vilket på ett ungefär motsvarar att lyfta en entonsvikt 10 meter upp i luften varje dygn!

En rundtur i det kardiovaskulära systemet

Vilken väg tar blodet? Låt oss börja med det syrefattiga blodet som kommer till hjärtat via de två stora venerna — övre och undre hålvenen. (Se bilden.) Dessa vener tömmer först ut blodet i hjärtats första rum, höger förmak. Från höger förmak pressas sedan blodet ut i en mer muskelstark kammare, den högra kammaren. Härifrån går blodet ut i lungorna  via lungartärstammen och de två lungartärerna (som skickar blodet till vardera lungan) — de enda artärer som transporterar syrefattigt blod (ett arbete som normalt sköts av venerna).

När blodet är i lungorna frigör det koldioxid och tar upp syre. Det strömmar sedan ner i hjärtats vänstra förmak via de fyra lungvenerna — de enda vener som transporterar syrerikt blod. Det vänstra förmaket mynnar ut i hjärtats starkaste rum, vänstra kammaren, som pumpar syresatt blod ut i kroppen via aorta, stora kroppspulsådern. De två förmaken drar sig samman och därefter de två kamrarna, och den här tvåfaldiga sekvensen utgör ett hjärtslag. Fyra inre klaffar gör att blodet bara går åt ett håll genom hjärtat.

Eftersom den mer muskelstarka vänstra kammaren måste pumpa blod ut till kroppens yttersta delar, är den omkring sex gånger starkare än den högra kammaren. Det tryck som uppstår skulle lätt kunna ge upphov åt aneurysmer (utbuktningar eller utvidgningar i artärväggarna) eller till och med hjärninfarkt som kan leda till döden, om det inte var för en sinnrik mekanism som gör att det plötsligt ökande trycket, det tryck som uppkommer vid varje hjärtslag, dämpas.

Elastiska artärer

Kroppens största artär, aortan, och dess huvudgrenar utgör de ”elastiska artärerna”. Deras lumen, eller hålrum, är stort, vilket underlättar blodflödet. De har också tjocka, kraftiga väggar som är insnärjda i koncentriska lager av elastin, ett gummiliknande protein. När den vänstra hjärtkammaren pumpar ut blod i dessa artärer, vidgar de sig eller sväller, fångar upp det höga trycket och driver fram blodet till nästa grupp artärer, de muskelstarka artärerna, som också har elastin i sina väggar. Tack vare denna  märkliga konstruktion är blodtrycket stabilt när blodet når de små, fina kapillärerna. *

Artärerna har en diameter på mellan 1 centimeter och 0,3 millimeter. Genom att kärlen utvidgar sig eller drar ihop sig, vilket styrs av särskilda nervtrådar, hjälper de till att reglera blodflödet och gör blodomloppet oerhört dynamiskt. I händelse av trauma ger trycksensorer i artärväggarna signaler till hjärnan, som i sin tur signalerar till lämpliga artärer att begränsa blodflödet till mindre viktiga områden, till exempel huden, och dirigera om det till de viktiga organen. I tidskriften New Scientist läser vi: ”Artärerna kan ’känna av’ hur blodet flödar och reagera.” Det är inte så konstigt att artärerna har kallats ”smarta rör”.

När blodet lämnar de minsta artärerna — arteriolerna — är trycket stadigt omkring 35 mm Hg. Ett stadigt, lågt tryck är viktigt här, eftersom arteriolerna övergår i de minsta blodkärlen av alla, kapillärerna.

Röda blodkroppar i en smal passage

Kapillärer, med en diameter på mellan åtta och tio mikrometer (miljondels meter), är så tunna att röda blodkroppar bara kan ta sig fram en i sänder. På grund av att kapillärväggarnas tjocklek inte är större än ett lager celler överför de näringsämnen (som transporteras i plasman, blodets vätskedel) och syre (som transporteras av de röda blodkropparna) till närliggande vävnader. Samtidigt lämnar vävnaderna ifrån sig koldioxid och andra avfallsprodukter till kapillärerna för att de skall skaffa bort dem. Med hjälp av en liten ringformig muskel, som kallas sfinkter, kan kapillärerna också reglera blodflödet genom dem enligt behoven hos den omgivande vävnaden.

 Från venolerna till venerna och vidare till hjärtat

När blodet lämnar kapillärerna, går det vidare till små vener som kallas venoler. Dessa är mellan 8 och 100 mikrometer i diameter och går samman och bildar vener som sänder tillbaka blodet till hjärtat. När blodet når venerna, har det förlorat nästan allt sitt tryck, så venväggarna är tunnare än artärväggarna. De har också mindre elastin. Men deras lumen är större, vilket leder till att drygt 65 procent av blodet finns i venerna.

För att kompensera det låga blodtrycket har venerna ett sinnrikt sätt att återföra blodet till hjärtat. För det första är de utrustade med särskilda koppliknande klaffar som hindrar tyngdkraften från att dränera blod från hjärtat. För det andra får venerna hjälp av muskler i kroppen. Hur då? När musklerna spänns, till exempel i benen när man går, pressar de ihop närbelägna vener. Detta i sin tur tvingar blodet genom de enkelriktade klaffarna mot hjärtat. Slutligen hjälper trycket i buken och brösthålan, som regleras genom andningen, venerna att tömma sitt innehåll i hjärtats högra förmak.

Det kardiovaskulära systemet är så effektivt att till och med när en person är i viloläge, sänder det tillbaka cirka 5 liter blod till hjärtat varje minut! Om man tar en promenad ökar det till cirka 8 liter, och en vältränad maratonlöpare kan ha 35 liter blod som strömmar genom hjärtat varje minut — sju gånger så mycket som i viloläge!

I vissa fall kan de koppliknande venklaffarna läcka på grund av ärftliga faktorer eller därför att en person utvecklar fetma, blir gravid eller står stilla långa stunder. När dessa klaffar inte håller tätt, samlas det blod under dem, vilket får venerna att svälla och bilda så kallade åderbråck. På samma sätt är det vid överansträngning, till exempel då ett barn skall födas eller i samband med tarmtömning. Då ökar trycket i bukhålan, vilket hindrar blodet att komma tillbaka från venerna i anus och tjocktarmen. När detta händer kan det bildas åderbråck som kallas hemorrojder.

Lymfsystemet

När kapillärer levererar näringsämnen till vävnaderna och får tillbaka avfallsprodukter, tar de upp lite mindre vätska än de avger. Viktiga blodproteiner tränger ut i vävnaderna. Därav behovet av kroppens lymfsystem. Det samlar upp all överskottsvätska, som kallas lymfa, och skickar den tillbaka ut i blodomloppet med hjälp av en stor ven i nedre delen av halsen och en annan i bröstet.

Precis som det är med artärer och vener finns det flera olika slags lymfkärl. De minsta, lymfkapillärerna, uppträder i lager av blodkapillärer. Dessa små kärl, som är mycket genomträngliga, absorberar överskottsvätska och leder den till större lymfkärl som för lymfan vidare till lymfstammarna. Dessa går samman och bildar lymfgångar som i sin tur går ut i venerna.

Lymfan rinner bara åt ett håll — mot hjärtat. Det är därför lymfkärlen inte bildar ett omlopp som det kardiovaskulära systemet gör. Svag muskelverksamhet i lymfkärlen, med understöd av pulsslagen i närliggande artärer och arm- eller benrörelser, hjälper till att driva fram lymfvätskan genom systemet. Ett stopp i lymfkärlen får vätska att stanna kvar i det drabbade området, vilket ger upphov till svullnad som kallas ödem.

Lymfkärl ger också vägar för sjukdomsframkallande organismer. Därför har vår Skapare försett lymfsystemet med ett starkt försvar, de lymfoida organen: lymfkörtlarna — som är utspridda längs lymfkärlen — mjälten, thymus, tonsillerna, blindtarmens bihang och lymffolliklarna (Peyers plack) i tunntarmen. Dessa organ hjälper till med att producera och lagra lymfocyter, immunsystemets förnämsta celler. Ett friskt lymfsystem bidrar således till en frisk kropp.

Här slutar vår resa i blodomloppet. Men denna korta tur har visat ett underverk i fråga om ingenjörskonst, med en häpnadsväckande komplexitet och effektivitet. Dessutom sköter det sina många uppgifter tyst och stilla utan att man är medveten om det — om det inte blir sjukt. Sköt därför om ditt blodomlopp, så kommer det att sköta om dig.

[Fotnot]

[Ruta/Bild på sidan 26]

Sköt om dina artärer!

Arterioskleros, eller åderförkalkning, är den främsta dödsorsaken i många länder. Den vanligaste formen är ateroskleros, som orsakas av att det bildas avlagringar av fett som liknar havremjöl (aterom) i artärerna. Dessa avlagringar minskar hålrummet (lumen) i artären, vilket ökar risken för fullständig tilltäppning, när fettinlagringen i artärväggen når ett kritiskt stadium och brister. Fullständig tilltäppning kan också orsakas av att kringflytande klumpar av levrat blod fastnar eller av att det uppstår muskelkramper i själva artärväggen.

Ett särskilt farligt tillstånd är fettinlagring i kransartärerna, som förser hjärtats egen muskel med syre och näring. Följden blir att hjärtmuskeln själv inte får tillräckligt med blod, vilket leder till kärlkramp — molande, tryckande bröstsmärtor som ofta uppkommer i samband med fysisk ansträngning. Om det blir helt stopp i ett kranskärl, kan det leda till hjärtinfarkt, dvs. hjärtmuskeldöd. En svår infarkt kan få hjärtat att stanna helt och hållet.

Riskfaktorer för ateroskleros är bland annat rökning, känslomässig stress, diabetes, fetma, för lite motion, högt blodtryck, fettrik kost och genetiska faktorer.

[Bilder]

Frisk artär

Avlagringarna tilltar

Tilltäppning i framskridet stadium

[Diagram]

(För formaterad text, se publikationen)

Kransartär

[Diagram på sidan 24, 25]

(För formaterad text, se publikationen)

Det kardiovaskulära systemet

LUNGOR

HJÄRTA

Vänster kammare

ARTÄRER

ARTERIOLER

KAPILLÄRER

VENOLER

VENER

HJÄRTA

Höger kammare

Syrerikt blod

Syrefattigt blod

Från kroppen

ÖVRE HÅLVENEN

HÖGER FÖRMAK

UNDRE HÅLVENEN

Från kroppen

HÖGER KAMMARE

klaffar

Till lungorna

LUNGARTÄR

Från lunga

VÄNSTER FÖRMAK

klaffar

VÄNSTER KAMMARE

AORTA

Till kroppen

[Diagram på sidan 25]

(För formaterad text, se publikationen)

Hur hjärtat slår

1. Viloläge

2. Förmaken dras samman

3. Kamrarna dras samman

[Bild på sidan 25]

Blodkropparna färdas genom blodkärl som sammanlagt mäter omkring 10.000 mil

[Bild på sidan 26]

Ett foto av kapillärer med röda blodkroppar i ”gåsmarsch”

[Bildkälla]

Lennart Nilsson