Där kameler och hästar strövar fritt

FRÅN VAKNA!:S MEDARBETARE I AUSTRALIEN

AUSTRALIENS vildmark — vilka associationer får du? Ett land fyllt med hoppande kängurur och springande emuer, torra röda öknar och brännande heta dagar? Till viss del har du rätt — men det är också ett överraskningarnas land.

Visste du att Australien hyser jordens sista vilda kamelhjordar och världens största hjord vildhästar? Eller visste du att landet är hemsökt av så många åsnor att dess motsvarighet inte finns på den här planeten? Skildringen av hur dessa tåliga djur kom till Australien och hur de lyckades fortleva är en ganska okänd berättelse om anpassningsförmåga och konkurrerande intressen, en levande påminnelse om en svunnen tid.

Med kamelens hjälp

Under de senaste fyrtio åren har vissa boskapsuppfödare kommit med samma klagomål som en cowboy framförde i boken The Camel in Australia: ”Jag har sett spåren efter hur 5 kameler praktiskt taget har rivit ner 1 mil stängsel. ... På ett ställe förstörde de inte bara ståltråden, utan rev ner stolpar och allt.”

Påkostade stängsel stoppar inte en beslutsam kamels långa ben och stora kroppsmassa. Det var dock samma kraftiga ben som möjliggjorde byggandet av de livsviktiga förbindelser  som genomkorsar den här kontinentens förtorkade inre.

Kameler som importerats från Indien 1860 användes av upptäckarna Burke och Wills under deras storslagna genomkorsande av Australien från söder till norr. På grund av sin överlägsna styrka och uthållighet blev dessa exotiska djur de följeslagare som de tidiga äventyrarna föredrog. Förbluffande bränslesnåla som de är bar de 300 kilos last i 80 mil på bara 15 liter vatten.

Dessa fantastiskt pålitliga djur användes när man fraktade mat och utrustning till de avlägsna guldstäderna, när man byggde telegraflinjen mellan Adelaide och Darwin och när man stakade ut den transaustraliska järnvägen som förbinder Sydney med Perth. På en yta av fyra miljoner kvadratkilometer banade de sig fram på ett sätt som dagens fordon fortfarande har svårt att göra om.

År 1922 fanns det som mest tama kameler — 22.000 — men med bilens intåg släpptes många kameler lösa. Eftersom kamelerna kunde ströva fritt och utan vidare föröka sig, ser nu enligt uppgift mer än 200.000 av dem Australiens öknar som sitt hem. Somliga tror att antalet kommer att fördubblas inom sex år.

Det är emellertid inte alla dessa kameler som springer omkring vind för våg. En talesman för Central Australian Camel Association sade till Vakna!: ”I Australien finns världens enda sjukdomsfria kamelhjordar. Därför exporteras varje år ett litet antal kameler till djurparker i USA och Asien.” Lokala arrangörer erbjuder besökare att rida på kameler och än en gång upptäcka Australiens vilda inre delar — ett område där även andra förvildade lastdjur lever.

 Vad är en ”brumby”?

Den första eskadern brittiska skepp lossade sin last av fångar, soldater och hästar på Australiens stränder 1788. Hästens historia i det här landet har, i likhet med sina mänskliga följeslagares, ett både romantiskt och tragiskt skimmer över sig.

Hästarna spelade en viktig roll när man skulle ”tämja” den nya utposten; på dem red de tidiga pionjärerna ut till kontinentens fyra hörn. Hästar som rymt eller förirrat sig bort bildade snart förvildade hjordar, och dessa hästar blev kända som ”brumbies”. Ordet ”brumby” kan ha sitt ursprung i det aboriginska ordet baroomby, som betyder ”vild”.

Den här hästens vilda och fria tillstånd satte fantasin i rörelse hos poeter som A. B. (Banjo) Paterson. Hans ballad ”Mannen från Snowy River” gav hästen en given plats i många australiers hjärta. Vildhästarna ökade i antal efter första världskriget, när efterfrågan på ”walern” — en häst framavlad speciellt för den australiska lätta kavalleribrigaden och använd av den indiska armén — minskade och dessa släpptes ut i naturen. Man tror att det i dag finns 300.000 vildhästar på kontinenten.

Under hästarnas framfart slår deras hovar mot den spröda jorden som hammarslagen från en smed och sargar vattenhålens stränder. När torkan slår till svälter eller törstar  många av dem ihjäl. I ett land som redan dignar under bördan av sina boskapshjordar har dessa brumbyhästar blivit en outhärdlig börda. Därför skjuter man tusentals hästar varje år. Av dessa bereds en del till människoföda, andra till djurfoder.

Det är dock brumbyhästens släkting, åsnan, som verkligen kan sägas ströva fritt. Med snabbare förökningstakt än vildhästen och utspridd över ett större område än kamelen har den blivit ett offer för sin egen framgång.

”Judasprogrammet”

Precis som hästen importerades åsnan till Australien i slutet av 1700-talet för att användas som last- och dragdjur, och de gjorde sig snart hemmastadda. På 1920-talet släpptes massor av åsnor ut i naturen. Antalet åsnor per ytenhet blev 30 gånger större än vad som är normalt för vildåsnor.

Åsnan är liksom kamelen skapad för ett liv i öknen. Den slutar att svettas vid vattenbrist, och den kan tappa 30 procent av sin kroppsvikt genom uttorkning utan att ta skada. (En förlust på mellan 12 och 15 procent skulle innebära döden för många andra däggdjur.) Den föredrar saftigt bete men kan livnära sig på vissa grova växter som boskapen inte äter. På 1970-talet drog mer än 750.000 åsnor fram över hälften av kontinentens yta. Detta växande antal blev ett hot mot ekologin och boskapsnäringen; något måste göras.

Mellan 1978 och 1993 sköt man systematiskt mer än 500.000 åsnor enbart i nordvästra Australien. För närvarande är 300 åsnor försedda med radiosändare och ingår i vad som kallas ”Judasprogrammet”. När dessa åsnor släpps i väg för att förena sig med sin hjord, spåras de med helikopter, och hjorden avlivas på ett humant sätt. När ”judasåsnan” söker sig till en annan grupp, kan man lokalisera och likvidera även den gruppen.

”Detta är ett bestående problem”, berättade en man som arbetar med jordbruksskydd i västra Australien för Vakna! ”Om en liten population fortplantningsdugliga åsnor lämnas kvar, kommer antalet åsnor inom en mycket kort tid att vara tillbaka på samma nivå som på 1970-talet”, varnade han. ”Människor tycker det är svårt att förstå varför dessa djur dödas och lämnas på stället. Men de inser inte hur svårtillgängliga dessa områden egentligen är. Det finns inga vägar här ute, och till större delen av områdena kommer man bara med helikopter. Det är människan som har orsakat problemet, så vi måste försöka begränsa skadan på ett så humant sätt som möjligt.”

Tåliga och fruktsamma

Du är förlåten om du nu föreställer dig Australiens inre delar som en gigantisk ”trafikstockning” av oönskade packdjur. Men Australiens vildmark är enorm. Dessa djur strövar över ett område som är lika stort som Europa och nästan lika otillgängligt som månen — i en terräng som liknar både den i Europa och den på månen. Bara det att spåra hjordarna är en utmaning, för att inte tala om arbetet med att hålla antalet nere.

Till skillnad från många hotade inhemska arter har dessa tåliga och fruktsamma djur etablerat sig i kontinentens fauna. Isolerade från sjukdomar och utan naturliga fiender strövar de fritt i Australiens vildmark!

[Bild på sidan 16]

Omkring 200.000 kameler strövar fritt i Australiens öknar

[Bildkälla]

Agriculture Western Australia

[Bilder på sidorna 16, 17]

Vilda brumbyhästar i utkanten av Simpsonöknen

[Bild på sidan 17]

Ett ”kameltåg” drar vagnar med ull. Året är 1929

[Bildkälla]

Image Library, State Library of New South Wales

[Bild på sidan 18]

Hopdrivning av brumbyhästar — på traditionellt sätt

[Bildkälla]

© Esther Beaton

[Bild på sidan 18]

Montering av radiosändare på en ”judasåsna”

[Bildkälla]

Agriculture Western Australia