Förhärligar fred i stället för krig

BERÄTTAT AV DOROTHY HORLE

Jag föddes 1919 i en italiensk katolsk familj i Wilmington i den amerikanska delstaten Delaware. Mina föräldrar gick själva aldrig i gudstjänsterna, men de brukade skicka i väg mig och mina två systrar dit. Jag imponerades av ståtliga kyrkor med deras praktfulla arkitektur, statyer och ståt.

ALLTEFTERSOM åren gick svalnade mitt intresse för katolicismen. Kyrkan lade inte någon större tonvikt på Bibeln, som min far värderade högt och läste i regelbundet. Jag kände mig besvärad av de skrivelser man lät framställa, som uppgav namnen på dem som lämnat bidrag och hur mycket. Dessutom gick det många rykten om egensinniga präster. Vid 15 års ålder var jag inte längre en aktiv katolik. Därigenom kunde jag ägna mer tid åt konsten.

En karriär inom konsten

År 1940, när jag var 21, gifte jag mig med William Horle, en ung man som tyckte om att teckna allt som hade med det militära att göra — flygplan, soldater, kanoner, fartyg. William, eller Bill som jag kallade honom, var glad över att jag var konstnär, och han gav mig mitt första set oljefärger. Jag började försöka lära mig teknikerna som de gamla mästarna använt.

När vi varit gifta i omkring två år, började Bill ägna sig åt hobbyn att göra militära miniatyrfigurer i bly. Leksakssoldater? Knappast! Han strävade efter att framställa gedigna konstverk. Andra konstnärer arbetade i plast, trä eller gips, men bly lämpade sig väl för Bill med tanke på hans utbildning som maskinkonstruktör.

Han tecknade en figur, gjorde en gjutform och göt sedan figuren i bly. Med tiden blev han ganska skicklig på att sätta ihop gjutna delar, löda, fila och polera. Han övergick längre fram från att använda gipsformar till att använda gjutformar av tandfyllningsmaterial. Därigenom kunde han få fram skarpare detaljer.

När Bill var färdig med figuren, var det mitt jobb att lägga sista handen vid verket. Genom grundliga efterforskningar hittade vi beskrivningar av gamla militäruniformer — ända ner till knappar, garneringsband, gradbeteckningar och färger.

Med hjälp av ett förstoringsglas målade jag figurerna med färger som var framställda för metall. På så vis var det lättare att få ”liv” i figurerna. I vår lilla källare i Philadelphia i Pennsylvania tillverkade vi indianer, soldater från amerikanska inbördeskriget, amerikanska marinsoldater, hästar och ryttare ur Napoleons här, egyptiska mamluker, algeriska zuaver och många andra figurer.

Längre fram fick Bill en förfrågan från den amerikanska marinkåren om han ville  göra en avbildning av det beridna marinförband som fanns i Peking i Kina före 1939. Vi arbetade oavbrutet med detta, och 1954 överlämnade vi det till representanter för Smithsonian Institution i Washington D.C. Några år senare frågade president Lyndon Johnson om vårt verk kunde flyttas till Vita huset. Vi gick naturligtvis med på det.

Vi sålde aldrig våra figurer, men Bill gav bort hundratals. Vi fick ett positivt omnämnande i många böcker om miniatyrsoldater. Vårt arbete visades upp vid världsutställningen 1965 i Flushing Meadow i Queens i New York. Flera museer frågade efter våra modeller. Bruce Catton, en historiker med inriktning på amerikanska inbördeskriget, använde flera av våra dioramor och figurer som förebilder till illustrationer i sina böcker.

Jag funderar alltmer på de stora livsfrågorna

När jag kom upp i 40-årsåldern började saker och ting i mitt liv förändras. Jag började fundera över Gud. På juldagen ett år dog fem katolska barn i en husbrand medan deras föräldrar var i kyrkan. Hur kunde Gud låta något sådant hända på hans födelsedag, tänkte jag. Jag såg en bok som skildrade ohyggligheterna under Förintelsen. Dessa och andra fruktansvärda händelser i världen gjorde att jag frågade mig: ”Var finns Gud? Han gör inte det han skall!”

Enligt min fars tidiga exempel kände jag att svaret måste finnas i Bibeln. Så jag begav mig till den katolska prästgården nära vårt hem i Philadelphia och avtalade tid med en präst för att samtala om Bibeln. Jag väntade och väntade, men han dök inte upp. Varje vecka i fyra veckor företog jag resan till pastoratet, men fick inte ett enda samtal med prästen.

En kväll tittade jag upp mot himlen i ren desperation och bad: ”Jag vet inte vem du är. Jag vet inte vilken religion du står i förbindelse med, men jag vet att du finns där. Snälla, låt mig få lära känna dig!” Kort därefter kom Jehovas vittnen till min dörr.

Ibland hade jag sett vittnena parkera sina bilar, kliva ur och gå till olika hus. Även om jag inte visste något om dem eller varför de besökte människor, hade jag blivit nyfiken på deras verksamhet.

När vittnena kom till vårt hus den där dagen 1961, var jag nedstämd för att jag inte kom någon vart i mitt sökande efter Gud. Medan jag stod och rengjorde ytterdörren, steg en medelålders kvinna vid namn Marge Brion upp på trappan och sade goddag. Jag vände mig inte ens om. Men när hon berättade om hur jorden skulle bli ett vackert paradis, lyssnade jag andlöst till varje ord. Slutligen frågade hon: ”Lyssnar du på vad jag säger?”

Jag återgav allt hon hade sagt, däribland bibelversen från Jesaja 55:11, som hon hade  citerat. Sedan snodde jag runt, tog henne i armen och sade: ”Kom in!” Hon gav mig min första bibel och bibelstudiehjälpredan Från det förlorade paradiset till det återvunna paradiset. Hon erbjöd sig även att regelbundet komma och samtala om Bibeln med mig — precis det slag av studium som jag hade hoppats att katolska kyrkan skulle hjälpa mig med.

Vi studerade två gånger i veckan, och jag gjorde snabba framsteg. Inom kort stod det klart för mig att jag hade funnit sanningen. Att få reda på Guds namn, Jehova, var en mycket känslomättad upplevelse för mig. (Psalm 83:18) Tänk — detta var den Gud jag hade längtat efter att få lära känna sedan barndomen! Jag fick också veta att Guds Son, Jesus Kristus, inte är någon mystisk del av en treenig gudom. (Johannes 14:28) Inom kort var jag med vid Jehovas vittnens möten, och jag längtade efter att bli heltidsförkunnare av Bibelns budskap.

Jag gör viktiga val

Nu stod jag inför mitt största prov. Skulle jag bryta mig loss från det konstnärliga samarbetet mellan William och Dorothy Horle? Hur skulle jag kunna tjäna fridens Gud och hans Son, Fredsfursten, och samtidigt förhärliga kriget genom konsten? (Jesaja 9:6) Lovade inte Jehova att han skulle få ”krigen att upphöra intill jordens yttersta ända”? (Psalm 46:9) Så varför söka bevara något som Gud skulle förstöra? Och förutsade inte Jesaja att Guds folk skulle ”smida sina svärd till plogbillar” och inte mer lära sig att föra krig? (Jesaja 2:4) Jag tänkte och bad, länge och innerligt. ”Jag kan inte måla dem längre!” var mitt beslut. Den 25 april 1964 symboliserade jag mitt överlämnande åt Jehova Gud genom vattendop.

Bill hade ofta sagt hur ledsen han var över att vi en dag skulle tvingas skiljas åt i döden. När jag började studera Bibeln, sade jag till honom: ”Bill, vi kan få leva för evigt i Guds nya värld!” (Jesaja 25:8; Uppenbarelseboken 21:4, 5) Han trodde att jag hade mist förståndet. När jag förklarade varför jag inte längre med gott samvete kunde måla militärfigurer, blev han arg och hotade med att lämna mig. Det var precis vad han senare gjorde.

Bill gjorde under många år militära figurer på egen hand. Men han flyttade inte långt bort, och han gav alltid mig och vår son, Craig, som föddes 1942, sitt stöd. År 1988 kom Bill tillbaka till mig, varefter vi höll ihop de tio åren fram till hans död.

År 1966 förverkligade jag mitt mål att bli pionjär. Därefter har jag aldrig sett mig tillbaka. Jag hade privilegiet att få studera Bibeln med min äldre syster. Hon godtog Bibelns läror och är fortfarande ett aktivt vittne. Inom två veckor efter det att min far fått höra om Bibelns budskap började han komma på mötena i Rikets sal. När han var 75 år, blev han döpt, och han bevarade sig trogen mot Gud ända till sin död vid 81 års ålder. Också min mor erkände Jehova som sin Gud, även om hon dog innan hon hann överlämna sig. Hon var då nästan 94 år.

Under åren som har gått har jag blivit rikt välsignad av Jehova, fridens Gud. Nu är jag 81 år och är fortfarande pionjär, även om jag har svårt att gå. Jag känner det som aposteln Paulus, som skrev: ”Jag är tacksam mot Kristus Jesus, vår Herre, som har gett mig kraft, eftersom han höll mig för trofast genom att sätta mig till en tjänst.” (1 Timoteus 1:12) Och vilken härlig tjänst det har varit! Många av dem som jag har studerat Bibeln med har gjort uppoffringar i sina liv för att tjäna vår barmhärtige Gud.

Jag är verkligen ledsen över att inte hela min familj har tagit emot Bibelns sanning. Med tiden kanske fler av dem kommer att göra det. Men i mitt fall har Jesu ord visat sig vara sanna — att hans lärjungar skulle ”få hundrafalt nu i den här tidsperioden: hus och bröder och systrar och mödrar och barn”. (Markus 10:30) Jehova har verkligen gjort mig rik. Vilken ära och glädje att få byta berömmelse och krig mot Gud och frid!

[Bild på sidan 22]

Min man och jag tillsammans med general L. C. Shepherd j:r, 1954

[Bildkälla]

Foto: Amerikanska försvarsdepartementet (Marinkåren)

[Bild på sidan 23]

(Naturlig storlek)

[Bild på sidan 24]

Jag är nu 81 år och har över 30 års pionjärtjänst bakom mig