Fängelserna i kris

”Att bygga fler fängelser för att lösa problemet med brottsligheten är som att anlägga fler kyrkogårdar för att lösa problemet med en dödlig sjukdom.” — ROBERT GANGI, EXPERT PÅ KRIMINALVÅRDSFRÅGOR.

I EN värld där politisk korrekthet döljer den mörka sidan av verkligheten används mildare alternativ till det dystra ordet ”fängelse”. Man föredrar ordet ”kriminalvårdsanstalt”, där man ger ”yrkesträning” och ”socialvård”. Man väljer hellre att använda uttrycket ”intagen” än det avhumaniserande ordet ”fånge”. Men om man tittar under ytan, kommer man att finna att fängelserna har allvarliga problem, till exempel våldsamt stigande kostnader för att ha lagbrytarna bakom lås och bom och den ständigt växande klyftan mellan kriminalvårdens mål och resultaten.

En del ifrågasätter att fängelserna har en god inverkan. De påpekar att samtidigt som antalet fångar världen över har ökat till mer än åtta miljoner har antalet brott i många länder inte minskat i någon nämnvärd utsträckning. Samtidigt som många av dem som sitter i fängelse är där för narkotikabrott är tillgången på narkotika på gatan fortfarande ett allvarligt problem.

Likväl är det många som anser att det är fängelsestraff som bör gälla. De menar att när en lagöverträdare sätts i fängelse, är det ett rättvist straff. En journalist beskriver den iver med vilken man sätter brottslingar bakom lås och bom som en ”feber”.

Det finns fyra huvudorsaker till att lagbrytare sätts i fängelse: 1) för att bestraffa lagöverträdarna, 2) för att skydda samhället, 3) för att förhindra att fler brott begås och 4) för att rehabilitera brottslingarna och lära dem att bli laglydiga och produktiva medborgare efter sin frigivning. Låt oss se om fängelserna uppfyller dessa mål.