Blåvingar, blommor och myror — ett livsviktigt samspel

FRÅN VAKNA!:S MEDARBETARE I NEDERLÄNDERNA

I JULI vet alkonblåvingarna i Västeuropa att det är dags att frambringa nästa generation. För att kunna göra det behöver de mer än bara någon att para sig med. De är också beroende av blommande klockgentianor och hungriga rödmyror. Hur kan det komma sig? Vilken roll spelar blommor och myror i de här fjärilarnas livscykel?

En bra plats att studera detta intressanta samspel mellan tre arter är nationalparken Dwingelderveld i norra Nederländerna. Där har en stor population av de här blå fjärilarna sitt hem. På våren och sommaren förvandlas Dwingeldervelds hedar till en mångfärgad matta av en mängd blommande växter, däribland blå klockgentiana, ljusröd klockljung och gul myrlilja. Alkonblåvingarna attraheras särskilt av de vackra blommorna hos klockljungen och de fransade blommorna  hos klockgentianan, men av två olika anledningar. Klockljungen är ett omtyckt matställe som serverar nektar, och klockgentianan betraktas som en eventuell lagringsplats. Vad förvarar fjärilarna där?

En överlevnadsplan

Efter parningen letar fjärilshonan upp en klockgentiana som är högre än den omgivande växtligheten. Fjärilshonan slår sig ner på blomman och lägger några få vita ägg. Mellan fyra och tio dagar senare kläcks äggen, och två till sex små fjärilslarver börjar sitt nya liv med att äta sig in i sitt matförråd. Efter två eller tre veckors oavbrutet ätande tar larverna sig ner på marken.

Det är intressant att larven vanligtvis väntar till kvällen innan den tar sig ner på marken. Detta är viktigt, för på kvällen lämnar två arter av rödmyror, som också lever i nationalparken, sina bon i sitt sökande efter föda. Fjärilslarven landar rakt på den stig som myrorna använder när de söker efter föda. Det kan tyckas som om fjärilslarvens handlande är livsfarligt, men det är faktiskt en del av en överlevnadsplan. Så vad händer sedan?

Snart nog stöter några rödmyror ihop med fjärilslarven som spärrar vägen. Snabbt börjar de tillsammans släpa fjärilslarven till sitt bo. Väl där inne behandlas fjärilslarven som en ärad gäst. Den lever säkert och bekvämt genom hela hösten, vintern och våren, och den får äta så mycket den vill, låt vara att den bara har några få val på menyn: vissa myrlarver och deras huvudsakliga basvara, nämligen mat som arbetsmyrorna stöter upp. Men myrorna får också nytta av samspelet. De mjölkar regelbundet fjärilslarven på den åtråvärda honungsdagg som den producerar. Även när fjärilslarven förpuppas, fortsätter den att förse myrorna med en del honungsdagg och andra avsöndringar som myrorna tycker om att äta. Men i det stadiet är slutet för denna symbios nära.

 Från gäst till inkräktare

Under puppstadiet börjar fjärilslarven utvecklas till fjäril. När förvandlingen är fullständig öppnar sig puppan, och fjärilen kommer fram. Det är anmärkningsvärt att detta vanligtvis sker tidigt på morgonen. Varför det? Jo, därför att myrorna inte är särskilt aktiva då. Till skillnad från det tillfälle då fjärilslarven flyttade sig från blomman ner till marken, är det den här gången bättre för den att undvika sina värdar.

När myrorna till slut kommer för att mjölka puppan, blir de bestörta över att finna en till synes främmande bevingad varelse i sitt bo, och de attackerar omedelbart inkräktaren. Larven som nu blivit fjäril störtar sig fram för att nå utgången och rädda livet. Väl ute ur boet klättrar fjärilen upp på en kvist eller liten planta, och då ger myrorna upp jakten.

Uppe på säker höjd spänner fjärilen ut sina vingar och låter dem torka. Sedan, nästan ett år efter det att den började sitt liv, kommer så det stora ögonblicket. Fjärilen slår med vingarna för första gången, och så fladdrar den i väg över heden! Inom några dagar kommer den att para sig, och snart kommer den att börja sitt sökande efter en högväxt klockgentiana. När allt kommer omkring är det ju dags att börja förbereda för nästa generation.

[Ruta på sidan 18]

Fjäril i fara

Alkonblåvingens naturliga miljö är hedlandskapet. I västeuropeiska områden bildades hedar för många århundraden sedan, när människan högg ner urskogen. Förr i världen sträckte sig blommande, rödvioletta hedar så långt ögat kunde nå i stora delar av Belgien, Nederländerna och Tyskland, men i dag återstår bara sporadiska, isolerade områden. Det har gjort att alkonblåvingen snabbt blivit alltmer sällsynt. Under de senaste tio åren har den försvunnit från 57 av sina 136 kända lokaler i Nederländerna. Faktum är att dess överlevnad är så hotad att den har blivit uppförd på den europeiska listan över hotade fjärilar, en förteckning innehållande namnen på hotade fjärilsarter sammanställd av Europarådet.

För att säkerställa att nationalparken i Dwingelderveld skall fortsätta att vara en säker fristad för alkonblåvingen försöker nu parkens tillsyningsmän bevara hedlandskapet genom att använda samma odlingsmetoder som användes av jordbrukarna förr i tiden. Precis som då strövar fårhjordar med herdar omkring på hedarna, och nötkreatur betar på ängar täckta med kraftigt gräs. Detta gör att ljung, klockljung och andra växter kan gro där djuren har betat. (För närvarande finns det omkring 580 växtarter i nationalparken.) I gengäld bidrar alkonblåvingarna till sin egen överlevnad genom att fortplanta sig, och deras antal växer. Ja, denna Europas största och mest betydande hedlandspark är ett så gästvänligt hem för fjärilar i allmänhet att 60 procent av alla fjärilsarter som lever i Nederländerna kan ses där.

[Bilder på sidan 16]

En alkonblåvinge besöker en klockgentiana och lägger sina ägg

[Bild på sidan 17]

Rödmyror tar hand om puppor

[Bildkälla]

Myrorna på sidorna 16 och 17: Foto David Nash; www.zi.ku.dk/personal/drnash/atta/

[Bild på sidan 17]

Klockljung

[Bild på sidan 17]

Myrlilja

[Bilder på sidan 18]

Får och nötkreatur hjälper till att återställa fjärilarnas naturliga miljö