Den underjordiska prakten i Carlsbadsgrottorna

SPELA UPP

Den underjordiska prakten i Carlsbadsgrottorna

Totalt mörker och absolut tystnad. Det är vad som mötte oss djupt inne i grottorna i Carlsbad Caverns nationalpark i New Mexico i USA. När vi kom in i grottorna undrade vi: ”Hur bildades dessa grottor? Hur vidsträckta är de? Vilka ovanliga särdrag gömmer de på? Är det säkert att utforska dem?”

INNAN vi besökte grottorna campade och vandrade vår lilla grupp i Guadalupe Mountains nationalpark i sydvästra Texas. Medan vi besteg Guadalupe Peak, den högsta punkten i Texas på 2.666 meter, lade vi märke till ett antal fossil som prydde klipporna längs stigen. Enligt geologer ger dessa fossil en ledtråd till Carlsbadsgrottornas ursprung. Hur då?

För länge sedan tycks alger, svampar och blötdjur ha frodats här. Hela regionen var ett varmt innanhav. Koraller, grundstommen till nutida rev, var förhållandevis ovanliga. En del av de mer säregna marina livsformerna var de nu utdöda trilobiterna och ammoniterna. Många av ammoniterna levde i stora, spiralformade kamrade snäckor som liknade den nutida pärlbåten. Till vår stora glädje fick vi se en av dessa snäckor inbäddad i klippan längs stigen!

Man antar att kalkstensrev bildades när fossila lämningar av havsdjur och andra partiklar ackumulerades och cementerades ihop. Eftersom havsbottnen sjönk, växte hela revkomplexet till, så att det blev mer än 500 meter tjockt. Så småningom drog sig havet tillbaka, och reven var då djupt begravda i sediment. Mycket senare höjde sig landet, varigenom sedimenten eroderade och reven kom i dagen som berg. Men hur bidrog denna höjdförändring till att Carlsbadsgrottorna bildades?

Gas, vatten, luft och syra

När regnvatten passerar genom luft och jord, bildas en mild kolsyrelösning. Det är tydligen denna svaga syra som har gjort att de flesta av världens kalkstensgrottor bildats. Men enligt geologen Carol Hill var det en mycket starkare syra som holkade ur grottorna i Guadalupebergen.

Hill menar att svavelrik gas bildades i oljekällor i klippor under kalkstensreven. När berggrunden började höja sig, trängde gasen in i reven och reagerade med luft och friskt, syresatt underjordiskt vatten och bildade svavelsyra. Denna starka syra löste upp stora delar av kalkstensklippan.

Allteftersom bergen höjde sig och grundvattennivån sjönk, gick vittringen gradvis djupare. I Carlsbadsgrottorna förenades stora hålrum och vidgade sprickor till att bilda en stor labyrint. Omkring 37 kilometer gångar har kartlagts. Men de är inte de enda underjordiska salarna i dessa berg. Det finns hundratals fler. Den största kända är Lechuguillagrottan, som har mer än 160 kilometer dokumenterade gångar.

Grottformationer

Första gången vi gick in i Carlsbadsgrottorna tog vi en hiss som förde oss 225 meter ner i djupet nära Big Room. Detta väldiga rum i grottan har en yta på över 6 hektar. På vissa ställen reser sig taket mer än 30 meter över golvet. För varje steg vi tog fascinerades vi av mångfalden av naturliga grottformationer illuminerade av dold belysning.

Dessa formationer bildas där vatten som sipprar in i grottorna avdunstar och får kalken i vattnet att utfällas. Där vatten hela tiden har droppat från samma punkter i en grottas tak har tunna, ihåliga meterlånga rör växt neråt. De här så kallade ”sugrören” kan så småningom täppas till och utvecklas till istappsliknande stalaktiter. När de dessutom hänger under lutande tak, liknar de böljande ”draperier” som förhöjer det teaterlika intrycket hos en del grottsalar.

Där vattnet droppar ner på golvet kan det bildas pelare som växer uppåt. Dessa stalagmiter kan så småningom nå taket och kanske växa samman med en stalaktit och bilda en pelare från golv till tak. En del av stalagmiterna i Hall of Giants har vuxit till höjder på över 18 meter. Om droppande vatten faller i små håligheter, kan små klippfragment bli jämnt klädda med fin kalksten och bli till skimrande grottpärlor. I en del fall har ännu mer sällsamma formationer uppstått, alltifrån utsökta knippen av nålvassa kristaller till vridna, ormliknande rör som kallas heliktiter och som växer i alla olika riktningar.

När vi tittade upp på de många ofantligt stora stalaktiterna, undrade vi om det fanns risk för att de skulle falla ner. Vår guide lugnade oss med att berätta att det är sällsynt att de här grottformationerna faller ner. Vi hoppades att det skulle gälla också under vårt besök!

Grottornas omgivning

Sedan vi njutit av en måltid ovan jord, gick vi ner i grottorna genom den naturliga ingången — ett gapande hål. Väggmålningar som gjorts av tidiga indianer pryder öppningens vägg.

När vi gick in kände vi lukten av guano från fladdermöss. Vi fick veta att man för nästan ett sekel sedan utvann guano som utnyttjades som gödsel. Det vajersystem med tunnor som användes för att hala upp guanon med blev senare den första hissen som användes för att ta turister ner till grottorna. Guanon finns i en sidogång kallad Bat Cave, sommarvistet för en miljon fladdermöss. I skymningen flyger de ut ur grottmynningen i tusental.

Parkvakterna förklarade för oss att grottorna är ytterst ömtåliga. Mänskliga besökare som kommer in i grottorna kan lätt skada och förorena dem. Bara det att man nuddar vid grottformationerna kan lämna kvar oljor på ytan som kan hindra fortsatt tillväxt och orsaka missfärgning. Därför höll vi oss på de markerade lederna och undvek att röra vid grottformationerna.

När vi lämnade grottorna, planerade vi att komma tillbaka för att se mer av dessa gömda naturens underverk. Vi skulle vilja se fladdermössen flyga ut. De har bott i grottorna mycket längre tid än människor har kommit på besök. Ändå är det människorna som lämnar dessa grottor med en känsla av vördnad som länge dröjer sig kvar. — Från en av våra läsare.

[Bild på sidan 26]

Ovan: Stalaktiter formade som en ljuskrona

[Bild på sidan 26]

Längst ner: Rundvandring i Big Room

[Bildkälla]

[Bildkälla på sidan 25]

[Bild på sidan 26]

VAKNA!