Gå direkt till innehållet

Gå direkt till innehållsförteckningen

Newgrange — fler frågor än svar?

Newgrange — fler frågor än svar?

Newgrange — fler frågor än svar?

FRÅN VAKNA!:S MEDARBETARE PÅ IRLAND

I TIDIG irländsk litteratur kallas platsen Brú na Bóinne, som betyder ”Boynes hus eller boning”. I det här gåtfulla området, som ligger cirka 5 mil norr om Dublin, i närheten av floden Boyne, kan man i dag se några av världens äldsta gravar utgrävda. En av dessa kallas Newgrange. Ingen vet exakt hur gammal den är, även om somliga tror att den är äldre än Cheops pyramid i Egypten. Varje år, vid vintersolståndet, strömmar turister till Newgrange för att betrakta en i högsta grad spektakulär företeelse, som visar vad forntida folk var i stånd att utföra.

Varför byggde man detta?

Detta gåtfulla monument måste ha betytt väldigt mycket för dem som byggde det. (Se rutan på sidan 24.) Varför offrade de så mycket tid, ansträngningar och resurser? Varför byggde de denna anmärkningsvärda grav?

Brú na Bóinne, eller Brugh na Boinne, betraktades antagligen inte bara som en helig begravningsplats, utan även som en plats för religiösa ritualer. Professor Michael O’Kelly, som ledde utgrävningarna vid platsen, sade: ”Brú na Bóinne var knutet till Dagda, den gode guden, hans hustru, Boann, och hans son Oengus, alla tillhörande Tuatha Dé, ett folk som tros ha befolkat Irland innan kelterna kom och som sedan drog sig tillbaka till de kullar och borgar på Irland som sades vara befolkade av sagoväsen. De ... ansågs vara övernaturliga varelser som kunde och som gjorde sådant som låg bortom mänsklig förmåga.” — NewgrangeArchaeology, Art and Legend.

Boann var en mytisk gudinna som fick ge namn åt floden Boyne. Med floden på tre sidor om gravhögen kan byggarna ha trott att Boann skulle skydda platsen mot det onda. Enligt forskaren Martin Brennan kan de också ha trott att några av gudarna bodde i själva gravhögen. Han säger faktiskt att i den mytologi som tidigast omgav dessa gravar ges en antydan om att de ”ansågs vara boningar åt levande gudar som hade sitt ursprung där”. — The Stars and the Stones.

Men Newgrange var mer än en grav för de döda och en boning för gudarna. Denna grav är ett av världens äldsta monument med en astronomisk funktion. Med stor precision riktade arkitekterna in den långa gången och gravkammaren mot den punkt på horisonten där solen går upp vid vintersolståndet. Sedan placerade de en speciell lucka ovanför gravens ingång. På så sätt kunde den uppgående solens strålar nå den innersta delen av graven.

Än i dag samlas människor vid Newgrange under vintersolståndet varje år, när solljuset tränger in till den inre kammaren under cirka 15 minuter. Clare Tuffy, som förestår Brú na Bóinnes besökscenter, sade: ”Somliga tror att solljuset som tränger in till gravens innersta delar representerade ett slags bröllop mellan jordgudinnan och solguden och att dåtidens människor trodde att detta skulle göra marken fruktbar.”

Mysteriet med hällristningarna

Så vitt man vet lämnade inte de gåtfulla gravbyggarna några skriftliga vittnesbörd efter sig. Men de lämnade efter sig något karakteristiskt i form av ett antal märkliga hällristningar. De högg in spiraler, sicksackmönster, rektanglar, trianglar, bågar, cirklar och andra former, antagligen genom att bara använda en bit flinta eller kvarts och en stenhammare. Brennan kallar det arv de gav Irland ”världens största samling av megalitisk konst”.

Somliga anser att de svårtolkade hällristningarna kan tydas och att de återspeglar stora astronomiska kunskaper. Brennan tror att de skildrar solens och månens rörelser. ”Det är troligt att ... både gravarna och hällristningarna betraktades som helgade åt solen och månen”, säger han. ”Det förklarar i sig mycket av konsten.” Men andra experter håller med O’Kelly, som citerades tidigare. Han skriver att hällristningarna ”måste ha haft en innebörd för dem som såg dem, men vi kommer antagligen aldrig att få veta vad det var för innebörd. Det får förbli en del av mysteriet Brú na Bóinne, de forntida gudarnas boning.”

”Ett intellektuellt framstående folk”

Det kanske verkar som om Newgrange bara innebär frågor och inga svar. Mystiken kring dem som byggde gånggrifterna vid Brú na Bóinne förblir i huvudsak höljd i dunkel. Men man har åtminstone slagit fast en sak. Byggarna var inga primitiva människor. O’Kelly sade faktiskt att Newgranges arkitekter, konstnärer och hantverkare ”måste ha befunnit sig på en hög kulturell nivå”. Författaren Peter Harbison säger att Newgranges byggare ”var allt annat än de primitiva grottmänniskor som figurerar i de traditionella legenderna. ... De var ett intellektuellt framstående folk.”

Det är förvisso så att vi inte vet vilka som byggde Newgrange vid Brú na Bóinne. Men denna gånggrift ger talande vittnesbörd om påhittigheten och kunnandet hos dessa forntida arkitekter och byggare — vilka de än var.

[Ruta/bild på sidan 24]

Byggarna och deras verk

Vad vet vi om dem som byggde Newgrange? ”Mycket lite”, sade Clare Tuffy, som förestår Brú na Bóinnes besökscenter. ”Men vi har kommit fram till några få saker. Vi vet att de var bönder. De var också välbärgade — vilket var nödvändigt med tanke på de resurser som måste till för att bygga en så magnifik grav. Och de hade inga metallverktyg.”

Med hjälp av väldiga stenblock som vägde upp till tio ton byggde de en gång som var ungefär 19 meter lång och 2 meter hög och tillräckligt bred för att en man utan svårighet skulle kunna gå där. Gången leder in till en 6 meter bred gravkammare med tre alkover. Gången och kammaren bildar formen av ett långt kors.

Ovanpå denna gravkammare använde dessa geniala forntida arkitekter andra stora stenar till att, utan murbruk, göra ett välvt tak, som var 6 meter högt. Ovanpå graven anlade de sedan en jättelik kulle, omkring 80 meter i diameter och 12 meter hög. De byggde också en stödmur av stenblock och täckte framsidan av den med stenar av kvarts. Runt kullens kant lade de 97 stora kantstenar, som var och en vägde mellan två och fem ton. Någon gång i det flydda begravdes kantstenarna och gravens ingång. År 1699 råkade en arbetare som letade efter sten stöta på ingången, och därigenom såg den här forntida gånggriften åter dagens ljus.

[Bild]

Gravens ingång

[Karta på sidan 22]

(För formaterad text, se publikationen)

Newgrange

DUBLIN

[Bilder på sidan 23]

Ovan: Solljuset tränger in till den inre kammaren i ungefär 15 minuter varje år vid vintersolståndet

Nedan: Gravkammaren sedd från den innersta alkoven; lägg märke till hällristningen i form av tre spiraler

[Bildkälla]

Alla bilder på sidorna 22 och 23 utom kartan: Dúchas, The Heritage Service, Ireland

[Bild på sidan 24]

Megalitgrav

[Bildkälla]

Dúchas, The Heritage Service, Ireland