Vart har allt vatten tagit vägen?

Cherrapunji i Indien är en av de regnigaste platserna på jorden. Under monsunperioden dränks kullarna, som ligger vid foten av Himalaya, med 9.000 millimeter regn. Men hur otroligt det än kan låta har även Cherrapunji problem med vattenbrist.

EFTERSOM det inte finns mycket vegetation som kan ta vara på vattnet, rinner det bort nästan lika snabbt som det kommer ner från himlen. Två månader efter monsunregnen uppstår det brist på vatten. I sin bok Water: The International Crisis, som kom ut för några år sedan, beskrev Robin Clarke Cherrapunji som ”den regnigaste öknen på jorden”. *

En bit nedanför Cherrapunji ligger Bangladesh, ett tättbefolkat, låglänt land som får ta emot den värsta stöten efter monsunens regnvatten som störtar nerför de kala bergssluttningarna i Indien och Nepal. Vissa år översvämmas två tredjedelar av Bangladesh. Men så snart vattnet sjunker undan saktar Ganges av till en rännil, och marken torkar ut. Över 100 miljoner människor i Bangladesh drabbas av det här grymma, årliga kretsloppet med översvämningar och torka. Något som förvärrar saken ytterligare är att brunnsvattnet där  har blivit förorenat med arsenik, som kanske redan har förgiftat miljontals människor.

I staden Nukus i Uzbekistan, inte långt från Aralsjön, är det salt snarare än arsenik som är problemet. Vita, hårda lager innesluter bomullsplantorna och hindrar dem från att växa. Saltet stiger upp till ytan ur den vattendränkta jorden. Det här problemet, som kallas salinisering, är ingenting nytt. Det mesopotamiska jordbruket förföll för fyra tusen år sedan av exakt samma orsak. För mycket konstbevattning jämte dålig dränering gör att salterna i jorden samlas uppe på markytan. För att få en hygglig skörd måste man använda mer och mer sötvatten. Men så småningom blir jorden oduglig — under flera generationer.

Vart tar allt vatten vägen?

Dessvärre kommer mycket av regnet i form av våldsamma störtskurar. Dessa orsakar inte bara översvämningar, utan också att vattnet snabbt rinner från land och ut i havet. Och en del platser får mycket regn, medan andra får lite. Cherrapunji är känt för att ha fått 26.000 millimeter regn under en tolvmånadersperiod, medan Atacamaöknen i norra Chile kan bli utan nästan helt i flera år.

Vidare bor de flesta människor på vår planet på platser där det inte finns så mycket vatten. Så till exempel är det relativt få som bor i Afrikas och Sydamerikas tropiska områden, som har stor nederbörd. Den mäktiga Amazonfloden tömmer ut i Atlanten 15 procent av den årliga globala avrinningen, men eftersom befolkningen i det området inte är så stor, behövs det väldigt lite vatten för mänsklig förbrukning. Å andra sidan bor det cirka 60 miljoner människor i Egypten, som har en minimal nederbörd, och så gott som hela vattenbehovet måste fyllas med vatten från den nästan tömda Nilen.

Tidigare orsakade sådana skillnader i vattentillgångarna inga allvarliga problem. Enligt en undersökning fanns det år 1950 inget område på jorden som hade problem med mycket små eller extremt små vattentillgångar. Men sedan dess har mycket förändrats. I torra områden i Nordafrika och Centralasien har mängden tillgängligt vatten per person minskat till en tiondel av vad det var 1950.

Förutom på grund av befolkningsökningen och den lilla nederbörden i många tättbefolkade områden har behovet av vatten ökat av andra skäl. I världen i dag går utveckling och välstånd hand i hand med en tillförlitlig vattentillgång.

 Det växande behovet av vatten

Om du bor i ett i-land, har du utan tvivel lagt märke till att fabriker samlas kring viktiga floder. Skälet är enkelt. Industrin behöver vatten för praktiskt taget allt slags tillverkning, från datorer till gem. Livsmedelsindustrin använder också förvånansvärt mycket vatten. Kol- eller oljeeldade kraftverk slukar enorma mängder vatten och ligger vid sjöar eller floder.

Behovet av vatten inom jordbruket är ännu större. På många platser är nederbörden för liten eller för osäker för att garantera en god skörd, och därför tycktes konstbevattning vara den perfekta lösningen, när det gäller att ge mat åt en hungrig planet. Följden av att man behöver konstbevattnade grödor är att jordbruket använder en stor del av planetens färskvattentillgångar.

Dessutom har hushållens vattenkonsumtion ökat. Under 1990-talet behövde 900 miljoner nya stadsbor lämpliga avloppsanordningar och dessutom tillgång till rent vatten. De traditionella vattentäkterna, som floder och brunnar, räcker inte till för de stora städerna. I Mexico City måste man nu leda in vatten i 12 mil långa rörledningar och pumpa det över en bergskedja som reser sig 1.200 meter högre än staden. Dieter Kraemer konstaterar i sin rapport Water: The Life-Giving Source att situationen påminner om ”en bläckfisk — ’armar’ sträcker sig ut ur staden för att försöka få vatten”.

Industrin, jordbruket och städerna är således i skriande behov av vatten. Och mycket av deras krav har hittills tillgodosetts genom att man tar av planetens reserver — grundvattnet. Grundvattenreservoarerna hör till jordens viktigaste färskvattenlager. Men de är inte outsinliga. Sådana vattenlager är som pengar i en bank. Man kan inte fortsätta att ta ut något om man inte gör några insättningar. Förr eller senare kommer en dag då kontot är tömt.

Bruk och missbruk av grundvattnet

Grundvatten är de vattentillgångar som vi tar från när vi hämtar vatten ur en brunn. I en rapport från FN:s barnfond, Groundwater: The Invisible and Endangered Resource, beräknas det att hälften av vattnet som används till hushållsbruk och konstbevattning tas från grundvattnet. Eftersom grundvatten brukar vara mindre förorenat än ytvatten, ger det oss mycket av vårt dricksvatten, både i städerna och på landet. Om det inte försvann så mycket vatten skulle grundvattentillgångarna förbli konstanta, eftersom de regelbundet fylls på med regnvatten som långsamt sipprar  in i dessa underjordiska reservoarer. Men i tiotals år har mänskligheten lett bort mycket mer vatten än vad det naturliga vattenkretsloppet kan ersätta.

Följden blir att grundvattennivån sjunker längre ner från ytan, och det blir antingen oekonomiskt eller för opraktiskt att gräva så djupt som det behövs för att nå grundvattnet. När tillgångarna sinar blir resultatet ekonomisk och mänsklig katastrof. I Indien har sådana tragedier redan inträffat. Eftersom livsmedelsproduktionen för en miljard människor som bor på de centrala slätterna i Kina och Indien är beroende av vatten som finns i jordlagren, är framtidsutsikterna mycket oroande.

Grundvattentillgångarna töms, och föroreningarna gör saken ännu värre. Konstgödsel från jordbruket, avfall från människor och djur och industriutsläpp hamnar i grundvattnet. ”När en grundvattenreserv väl är förorenad, kan saneringsarbetet ta lång tid och vara kostsamt, rentav omöjligt”, heter det i en rapport från WMO (World Meteorological Organization). ”Att miljöförstörande ämnen långsamt tränger ner i grundvattnet kallas en ’kemisk tidsinställd bomb’. Det hotar mänskligheten.”

Det ironiska är att det vatten som pumpas upp från underjordiska grundvattenreserver kanske till slut förstör just det land som det skulle bevattna. Många av de konstbevattnade områdena i de torra eller halvtorra länderna i världen har drabbats av salinisering. I Indien och USA — två av världens främsta livsmedelsproducerande länder — har 25 procent av den konstbevattnade marken redan skadats allvarligt.

Den som spar han har

Trots alla dessa svårigheter skulle situationen inte vara så dyster om bara planetens dyrbara vatten användes mer försiktigt. Bristfälliga konstbevattningsmetoder kan göra att 60 procent av vattnet slösas bort innan det når grödorna. Ökad effektivitet — att man använder tillgänglig teknik — skulle kunna minska konsumtionen av industrivatten med hälften. Och till och med användningen av vatten i städerna skulle kunna minskas med 30 procent, om man genast lagade trasiga rör och ledningar.

För att kunna bevara vattnet krävs det både vilja och resurser. Finns det goda skäl att tro att vår planets dyrbara vattentillgångar kommer att bevaras till framtida generationer? Den sista artikeln kommer att behandla den här frågan.

[Fotnot]

[Ruta/Bild på sidan 7]

VATTEN FÅR JORDEN ATT FUNGERA

Praktiskt taget alla industriprocesser förbrukar stora mängder vatten.

▪ Framställningen av ett ton stål kan kräva upp till 280 ton vatten.

▪ Att framställa 1 kilo papper kan kräva så mycket som 700 kilo vatten (om inte fabriken återanvänder vattnet).

▪ För att framställa en bil använder tillverkaren vatten 50 gånger bilens vikt.

Jordbruket kan vara lika krävande, särskilt när det gäller boskapsuppfödning i halvtorra områden på jorden.

▪ För att framställa 1 kilo biff från ett biffdjur behövs det 20.500 liter vatten.

▪ Bara att framställa en fryst kyckling kräver minst 26 liter vatten.

[Tabell/Bilder på sidan 8]

(För formaterad text, se publikationen)

VAR ANVÄNDS VATTNET?

Hushåll 10%

Industrin 25%

Jordbruket 65%

[Bilder på sidan 9]

Miljoner liter vatten slösas bort på grund av att vattenledningar är trasiga och att man låter kranar stå och rinna

[Bildkälla]

AP Photo/Richard Drew