Guds namn förändrade mitt liv!

BERÄTTAT AV SANDY YAZZIE TSOSIE

NÄR mormonerna knackade på vår dörr, försökte mina systrar och jag gömma oss under sängen. * Vi låg där och fnittrade och knuffades. När jag till slut öppnade, talade jag ohövligt om för dem att vi var navajoindianer och att vi inte ville att de skulle tala med oss om någon vit mans religion.

Våra föräldrar hade gått till handelsplatsen för att skaffa en del förnödenheter. De skulle komma tillbaka vid solnedgången. När de kom hem fick de veta att jag hade varit ohövlig mot mormonerna. De gav mig goda råd om att jag aldrig skulle behandla någon respektlöst igen. Vi fick lära oss att behandla människor med respekt och vänlighet. Jag minns när det en dag kom en oväntad besökare. Mina föräldrar hade lagat en måltid utomhus. De inbjöd gästfritt besökaren att äta först, och sedan fick vi äta.

Livet i reservatet

Vi bodde i Howell Mesa i Arizona, ungefär 15 kilometer nordväst från Hopireservatet, långt från tättbefolkade städer och samhällen. Det ligger i sydvästra USA, i ett imponerande ökenlandskap med ovanliga röda sandstensformationer. Här finns många så kallade mesas — höga platåberg med branta sidor. Från dessa kunde vi se våra får beta på åtta kilometers avstånd. Jag älskade verkligen stillheten i detta landskap, mitt hemland!

Under gymnasietiden blev jag mycket nära vän med mina kusiner som stödde American Indian Movement (AIM, den amerikanska indianrörelsen). * Jag var mycket stolt över att vara nordamerikansk indian, och inför vita människor uttryckte jag min åsikt om decennier av förtryck, som jag trodde hade orsakats av Bureau of Indian Affairs (BIA, Indianbyrån). Till skillnad från mina kusiner visade jag inte mitt hat öppet. Jag höll det dolt i mitt hjärta. Det fick mig att hata alla som hade en bibel.

Jag tänkte att det var på grund av Bibeln som de vita hade makten att ta ifrån oss vår mark, våra rättigheter och vår frihet att utöva våra egna heliga riter! Jag förfalskade till och med min pappas namnteckning för att slippa delta i protestantiska och katolska religiösa ceremonier när vi blev tvingade att besöka kyrkan under min tid i internatskola. Dessa skolor var till för att få oss att smälta in i samhället och glömma vårt indianska kulturarv. Vi fick inte ens tala vårt eget språk!

Vi hade djup respekt för naturen och våra omgivningar. Varje morgon vände vi oss mot öster, bad våra böner och frambar tack genom  att strö ut heligt majspollen. * Det var så jag fick lära mig att tillbe på navajoindianernas sätt, och jag tog det till mig helhjärtat och med stolthet. Kristenhetens uppfattning om att människor skulle få komma till himlen var inget som tilltalade mig, och jag trodde inte heller att människor skulle plågas i ett brinnande helvete. Jag var helt inställd på att leva på jorden.

Under skolloven njöt jag av att få vara tillsammans med vår sammansvetsade familj. Att städa vår hogan — vår navajobostad — att väva och att ta hand om fåren var min dagliga rutin. Vi navajoindianer har varit fåraherdar i århundraden. Varje gång jag städade vår hogan (se bilden nedan) lade jag märke till en liten röd bok som innehöll bibelboken Psalmerna och olika böcker från ”Nya testamentet”. Jag sparkade den hit och dit utan att någonsin tänka på dess innehåll och mening, men jag gjorde mig aldrig av med den.

Äktenskap — illusion och desillusion

Då jag hade gått ut gymnasiet planerade jag att gå i handelsskola i Albuquerque i New Mexico, men innan jag gav mig av träffade jag min blivande man. Jag återvände till navajoreservatet, som vi kallar Rez, för att gifta mig. Mina föräldrar hade varit gifta i många år. Jag ville följa i deras fotspår, så jag gifte mig också. Jag älskade att vara hemmafru och njöt av hemlivet, särskilt efter det att vår son, Lionel, föddes. Min man och jag var mycket lyckliga — tills en dag då jag fick höra förkrossande nyheter!

Min man hade en annan kvinna! Vårt äktenskap blev förstört på grund av hans otrohet. Hela mitt liv rasade samman, och jag blev mycket hatisk mot honom. Jag ville hämnas! Men under skilsmässoprocessen och kampen om att få vårdnaden om vår son och att få ekonomiskt underhåll blev jag bedrövad. Jag kände mig värdelös och hade inget hopp. Jag brukade springa många kilometer för att lindra min smärta. Jag hade lätt för att börja gråta och förlorade aptiten. Jag kände mig helt ensam.

En tid senare inledde jag ett förhållande med en man som hade liknande äktenskapsproblem. Vi plågades känslomässigt båda två. Han visade medkänsla och gav mig det känslomässiga stöd jag behövde. Jag berättade om mina innersta tankar och känslor för honom. Han lyssnade, vilket visade att han brydde sig om mig. Vi gjorde upp planer för att gifta oss.

Då upptäckte jag att han också var otrogen! Hur svårt och smärtsamt det än var, så tvingade jag bort honom ur mitt liv. Jag kände mig försmådd och var djupt deprimerad. Jag blev förbittrad, hämndlysten och fick självmordstankar. Jag gjorde två försök att ta mitt liv, och jag ville bara dö.

 Den första glimten av en sann Gud

Jag fällde många tårar och bad till en Gud som jag inte kände. Men jag ville ändå tro att det fanns en högre makt som hade skapat det väldiga universum. Jag fängslades av de vackra solnedgångarna och mediterade över hur underbart det var av denne Någon att låta oss få njuta av dessa under. Jag kom att älska denne Gud som jag inte kände. Jag började säga till honom: ”Gud, om du verkligen finns, hjälp mig, ge mig vägledning och gör mig lycklig igen.”

Under den här tiden var min familj orolig för mig, särskilt min pappa. Mina föräldrar anlitade medicinmän för att bota mig. Pappa sade att en bra medicinman aldrig skulle begära pengar och att han skulle tillämpa det han lärde ut. För att göra mina föräldrar nöjda deltog jag i navajofolkets religiösa ceremonier (Blessing Way) vid flera tillfällen.

Jag tillbringade flera dagar i avskildhet i vår hogan med bara en radio vid sängkanten. Jag lyssnade med avsky till en prästs ord som kändes fördömande, eftersom jag inte godtog Jesus i mitt hjärta. Jag kände sådan avsmak! Jag hade fått nog av både den vite mannens religion och min egen religion! Jag bestämde mig för att finna Gud på mitt eget sätt.

Under min avskildhet i vår hogan lade jag märke till den lilla röda boken igen. Jag upptäckte att den var en del av Bibeln. Genom att läsa Psalmerna lärde jag känna kung Davids lidanden och nedstämdhet, och jag kände mig tröstad. (Psalm 38:1–22; 51:1–19) Min stolthet fick mig emellertid att snabbt avfärda det jag läste. Jag tänkte minsann inte godta den vite mannens religion.

Trots min depression klarade jag av att ta hand om min son. Han blev min källa till uppmuntran. Jag började titta på religiösa TV-program där man frambar böner. Jag tog telefonen och ringde desperat till ett avgiftsfritt telefonnummer för att få hjälp. Jag slängde på luren när jag ombads att skänka 50 eller 100 dollar!

Processen i skilsmässodomstolen och särskilt det att min man inte var uppriktig mot stammens domare gjorde mig deprimerad. På grund av vårdnadstvisten om vår son tog det lång tid att fullborda vår skilsmässa. Men jag vann. Min pappas tysta, kärleksfulla stöd var till stor hjälp för mig under rättegången. Han såg att jag var djupt sårad.

Min första kontakt med Jehovas vittnen

Jag beslutade mig för att ta en dag i taget. Vid ett tillfälle såg jag en navajofamilj tala med mina grannar. Jag kunde inte låta bli att iaktta dem i smyg. Besökarna var engagerade i något slags arbete från dörr till dörr. De kom hem till mig också. Sandra, en navajoindian, talade om att hon var ett Jehovas vittne. Namnet Jehova fångade min uppmärksamhet mer än någonting annat. Jag sade: ”Vem är Jehova? Ni måste vara en ny religion. Varför fick jag inte lära mig Guds namn i kyrkan?”

Då slog hon upp Psalm 83:18 i sin bibel, där det sägs: ”För att man må inse att du, vars namn är Jehova, du ensam är den Högste över hela jorden.” Hon förklarade att Gud har ett personligt namn och att hans Son, Jesus Kristus, var ett vittne för Jehova. Hon erbjöd sig att undervisa mig om Jehova och Jesus och gav mig boken Sanningen som leder till evigt liv. * Jag sade entusiastiskt: ”Ja, jag skulle gärna vilja undersöka den här nya religionen!”

Jag läste ut boken på en enda natt. Det som stod i den var nytt och annorlunda. Den förklarade att livet har en mening, och det var just den kunskapen jag behövde för att få tillbaka intresset för livet. Jag började studera Bibeln, och till min förtjusning fick jag svar på många av mina frågor i den. Jag trodde på allt jag fick lära mig. Det verkade förnuftigt, och det måste vara sanningen!

Jag började undervisa Lionel i Bibelns sanning när han var sex år. Vi bad tillsammans. Vi uppmuntrade varandra med tanken att Jehova brydde sig om oss och att vi behövde förtrösta på honom. Ibland orkade jag inte med problemen, men hans små armar runt mig och hans tillitsfulla och lugnande kommentar: ”Gråt inte mamma, Jehova kommer att ta hand  om oss” betydde så mycket för mig. Det tröstade mig verkligen och gav mig beslutsamhet att fortsätta att studera Bibeln! Jag bad ständigt om vägledning.

Resultatet av kristna möten

Vår uppskattning av Jehova fick oss att färdas 24 mil fram och tillbaka för att gå på Jehovas vittnens möten i Tuba City. Vi besökte mötena två gånger i veckan på sommaren, men på grund av det hårda klimatet var vi med en dag, hela söndagen, under vintermånaderna. Vid ett tillfälle när vår bil gick sönder liftade vi till Rikets sal. De långa körningarna var tröttande, men en kommentar från Lionel om att vi aldrig borde missa ett möte annat än om vi var döende inskärpte i mig hur viktigt det är att inte ta den andliga undervisningen från Jehova för given.

På mötena hände det ofta att tårarna började rinna när vi sjöng Rikets sånger som handlade om att få leva för evigt utan livets bekymmer. Jag hämtade tröst och uppmuntran från Jehovas vittnen. De följde gästfrihetens väg genom att bjuda hem oss på lunch och förfriskningar, och vi fick vara med på deras familjestudier. De visade intresse för oss och lyssnade. Särskilt äldstebröderna hade en framträdande roll när det gällde att visa empati och stärka vår övertygelse om att Jehova Gud bryr sig om oss. Jag var lycklig över att få riktiga vänner. De styrkte mig och grät också tillsammans med mig när jag kände att jag inte orkade längre. — Matteus 11:28–30.

Två stora beslut

Just när jag kände mig tillfreds med Jehovas anordningar återvände min pojkvän för att be om förlåtelse. Jag älskade honom fortfarande och kunde inte säga nej till hans vädjanden. Vi planerade för att gifta oss. Jag trodde att sanningen skulle kunna förändra honom. Det var mitt livs största misstag! Jag var inte lycklig. Mitt samvete plågade mig fruktansvärt. Till min bestörtning ville han inte lyssna till sanningen.

Jag anförtrodde mig åt en av äldstebröderna. Han använde Bibeln och resonerade med mig och bad tillsammans med mig angående mitt beslut. Jag kom fram till att Jehova aldrig någonsin skulle såra mig eller få mig att känna smärta, men att ofullkomliga människor däremot gör det oavsett hur mycket vi älskar dem. Ja, jag lärde mig att det inte finns någon trygghet i samboförhållanden. Jag fattade mitt beslut. Det var verkligen svårt och smärtsamt att göra slut på vårt förhållande. Eftersom detta också innebar att jag skulle få det sämre ekonomiskt, behövde jag förtrösta på Jehova av allt mitt hjärta.

Jag älskade Jehova och var besluten att fortsätta att tjäna honom. Den 19 maj 1984 visade jag att jag hade överlämnat mitt liv åt Jehova Gud genom vattendopet. Min son, Lionel, är också ett döpt vittne för Jehova. Vi fick utstå en hel del förföljelse från min familj och min före detta man, men vi fortsatte att förlita oss på Jehova. Vi blev inte besvikna. Efter 11 långa år lugnade min familj ner sig och accepterade vårt nya levnadssätt.

Jag älskar dem mycket, och allt jag önskar är att de skall ge Jehova en chans, så att de också kan bli lyckliga. Min pappa, som trodde att han hade förlorat mig till depressioner och självmord, försvarade mig modigt. Han var glad över att se mig lycklig igen. Jag fann att bön till Jehova, att gå på Jehovas vittnens möten och att tillämpa Guds ord är nödvändigt för den känslomässiga återhämtningen.

 Hopp för framtiden

Jag ser fram emot en tid när alla spår av lidande, ofullkomlighet, falskhet och hat kommer att vara fullständigt utplånade. Jag kan föreställa mig vårt navajoland blommande med ändlös vegetation, med de persiko- och aprikosträd som brukade finnas här. Jag ser för min inre syn glädjen när olika stammar tar del i att förvandla sina torra hemtrakter till ett vackert paradis med hjälp av floder och regn. Jag kan också föreställa mig hur vi delar land med våra grannar hopiindianerna och andra stammar i stället för att vara rivaler som vi har varit på senare tid. Jag kan redan nu se hur Guds ord, Bibeln, förenar alla raser, stammar och klaner. När uppståndelsen blir en verklighet i framtiden, kommer jag att kunna se familjer och vänner återförenade med sina nära och kära som dött. Det kommer att bli en tid av stor glädje med evigt liv i sikte. Jag har svårt att tro att det finns någon som inte vill veta mer om denna underbara framtidsutsikt.

Teokratisk utvidgning i navajoindianernas land

Det har varit spännande att se hur vi har fått en Rikets sal i Tuba City och att se att det har blivit fyra församlingar i navajo- och hopireservaten * — Chinle, Kayenta, Tuba City och Keams Canyon. När jag skrev in mig i teokratiska skolan 1983, kunde jag bara drömma om att den en dag skulle hållas på navajo. Det är inte längre bara en dröm. Sedan 1998 har skolan hållits på navajospråket.

Det har lett till oändliga välsignelser att berätta för andra att Gud har ett namn. Att kunna läsa och dela med sig av de trosstärkande upplysningar som finns på vårt eget modersmål i broschyrerna Nihookáá’gi Hooláágóó liná Bahózhoóodoo! (Du kan få leva på jorden för evigt!), Ha’át’fíísh éí God Nihá yee Hool’a’? (Vad kräver Gud av oss?) och den senaste, Ni Éí God Bik’is Dííleelgo Át’é! (Du kan vara Guds vän!), är alltför fantastiskt för att kunna förklaras med ord. Jag är tacksam mot den trogne och omdömesgille slaven som går i spetsen för detta bibliska undervisningsarbete, så att alla nationer och stammar och språk kan få nytta av det, även navajofolket — diné, som de själva säger. — Matteus 24:45–47.

Jag arbetar på heltid för att försörja mig, men tar med glädje del i hjälppionjärtjänsten regelbundet. Jag värdesätter att jag är ogift och kan tjäna Jehova utan distraherande faktorer. Jag är nöjd och lycklig med att kunna berätta för mitt folk och andra, särskilt för dem som känner förtvivlan, att ”Jehova är nära dem som har ett nedbrutet hjärta; och dem som har en krossad ande räddar han”. — Psalm 34:18.

Jag tycker inte längre att Bibeln är den vite mannens religion. Guds ord, Bibeln, är för alla som önskar studera och tillämpa den. När Jehovas vittnen besöker dig, låt dem då visa dig hur du kan bli verkligt lycklig. De ger dig goda nyheter om Guds namn, Jehova, namnet som förändrade mitt liv! ”Aoo,’ Diyin God bízhi’ Jiihóvah wolyé.” (”Ja, Guds namn är Jehova.”)

[Fotnoter]

[Bild på sidan 21]

En typisk navajohydda — hogan

[Bild på sidan 21]

Jag och min son, Lionel

[Bild på sidan 23]

Tillsammans med ryska vänner vid den internationella sammankomsten i Moskva 1993

[Bild på sidan 24]

Tillsammans med min andliga familj i Kayentaförsamlingen i Arizona