Idegranar — Varför finns de på Storbritanniens kyrkogårdar?

FRÅN VAKNA!:S MEDARBETARE I STORBRITANNIEN

ÅR 1656 skrev en präst i engelska statskyrkan: ”Våra förfäder var särskilt noggranna med att bevara idegranarna på kyrkogårdarna av den anledningen att deras ständiga grönska var en symbol för ... själens odödlighet.” Sådan är traditionen. Vad visar fakta?

Att förknippa ständigt gröna växter med odödlighet är en gammal idé. I Wales är traditionen med idegranen som en sådan symbol förknippad med de forntida druidernas tro och seder. I England planterade man långt före den kristna eran idegranar vid hedniska tempel, och så småningom upptogs de av kyrkan som ”en helig symbol”. Traditioner är seglivade, och även om de frikyrkliga inte följde trenden, finner man fortfarande idegranar bland växterna på nutida brittiska begravningsplatser.

Vad säger Bibeln om själens odödlighet? Bibeln förknippar inte någonstans orden ”odödlighet” eller ”odödlig” med ”själ”. I föreläsningen ”En teologisk förståelse av livet och döden” ställde ärkebiskopen av York i England ”primitiva uppfattningar om att själen lämnar kroppen” i kontrast till en grundläggande biblisk sanning. Han sade: ”Det finns ingenting i vår kropp som på ett eller annat sätt lämnar oss när vi dör.”

Vad slags träd är idegranen?

Idegranen [Taxus baccata] är en imponerande och ständigt grön växt som växer långsamt och når en höjd av ungefär 10 meter. Många av de riktigt stora exemplar som finns i Storbritannien är faktiskt två eller fler träd som har växt ihop med varandra, så att barken fullständigt har täckt över deras sammanväxning. En berömd skotsk idegran som har en omkrets på mer än 17 meter är numera känd för att vara två träd som har växt ihop på det sättet.

Idegranar kan leva i hundratals år — några källor säger tusentals år. Många gamla brittiska idegranar är det enda som finns kvar av gamla medeltida byar runt vilka ny bebyggelse har växt fram.

Idegranens mogna frö täcks av ett klarrött, mjukt och skålformat hölje som kallas fröhylle. Men dessa frön och trädets bark och barr är giftiga och kan vara livsfarliga för boskap som tillåts beta strax intill. En gång i tiden trodde man att om man dekorerade ett hus med idegran, så skulle det leda till ett dödsfall i familjen.

Idegranens virke är finfibrigt, ungefär som mahogny. Dess kärnved har en orangeröd färg och kan användas till att göra starka och stadiga möbler. På grund av att idegranen är seg och elastisk användes den under medeltiden till att göra långbågar, som engelska bågskyttar var så skickliga på att använda i krig.

I Storbritannien och även i de delar av Normandie som en gång styrdes av England är idegranar en vanlig syn på gamla kyrkogårdar. En kyrkogård i England kan skryta med 99 idegranar, men ett så stort antal är ytterst ovanligt. Idegranar planterades ursprungligen två samtidigt — den ena vid kyrkogårdens övertäckta ingång, den väg där begravningstågen går in, och den andra i närheten av kyrkporten. Nu för tiden är det ibland två rader av välskötta irländska idegranar som utmärker denna väg, med ytterligare idegranar planterade intill gravarna.

Själens förmodade odödlighet är emellertid en hednisk grekisk lärosats som är knuten till Platons läror. De dödas uppståndelse till evigt liv på jorden kommer att vara Guds gåva till mänskligheten vid en tid när döden inte längre finns. — Johannes 5:28, 29; Uppenbarelseboken 21:4.

[Bild på sidan 31]

En tusenårig idegran på kyrkogården vid St. Andrew i Totteridge i Hertfordshire

[Bilder på sidan 31]

Till höger: Färgstarka fröhyllen, men giftiga frön

Längst till höger: Välskötta irländska idegranar på kyrkogården vid St. Lawrence i Little Stanmore i Middlesex