Att klara av en outsäglig tragedi

Berättat Av James Giarrano

Att vara far- eller morförälder är ett av livets stora glädjeämnen. Det var med stor förväntan som min fru, Vicki, och jag såg fram emot att vårt första barnbarn skulle födas. Vår dotter, Theresa, och hennes man, Jonathan, väntade barn. Förlossningen var väntad till i början av oktober 2000. Vi kunde inte tänka oss att vi stod inför en outsäglig tragedi.

LÖRDAGEN den 23 september åkte min fru och jag på semester tillsammans med vår son och hans hustru. Vi skulle träffa andra släktingar och tillbringa en vecka vid Outer Banks i North Carolina. Theresa och Jonathan hade beslutat att inte följa med oss på semestern, eftersom hon var gravid i nionde månaden och det var en lång bilresa — omkring 11 timmar från vårt hem i Ohio.

Vi ville vänta med vår semester, men Theresa ville prompt att vi skulle åka. Hon försäkrade oss att allt var bra med henne. Dessutom menade hennes läkare att hon troligtvis skulle gå tiden ut, och hon förväntades inte föda förrän två veckor senare.

Onsdagen den 27 september 2000 var en vacker dag som påminde mig om varför vår familj valt att semestra vid Outer Banks under de senaste åren. Föga anade vi att våra liv skulle förändras drastiskt innan dagen var slut.

”Theresa är försvunnen!”

Den kvällen fick jag ett telefonsamtal från min bror hemma i Ohio. Han var ytterst osäker och nervös. Slutligen fick han fram orden: ”Theresa är försvunnen!” Polisen var inkopplad, eftersom omständigheterna kring hennes försvinnande väckte misstankar. När Jonathan kom hem den eftermiddagen, fann han ytterdörren olåst. Theresas frukost stod fortfarande på bordet, och hennes handväska fanns där. En annan sak var också märklig: Hennes skor — de enda som hon kunde ha i nionde månaden av graviditeten — stod kvar vid dörren.

Jonathan hade ringt hem omkring klockan 9.30. Då hade Theresa talat om för honom att en kvinna hade ringt och sagt att hon ville komma och titta på bilen de skulle sälja. Sedan skulle Theresa klara av några ärenden. Jonathan ringde hem vid lunchtid, men han kunde inte få tag i henne. Han fortsatte att ringa under eftermiddagen, men fortfarande var det ingen som svarade. När han kom hem klockan 16.15 lade han märke till att bilen inte var där. Han ringde till sjukhuset, eftersom han tänkte att värkarna kanske hade  börjat. Hon fanns inte där. Han ringde också till några i familjen, men ingen hade sett henne. Han var utom sig av oro och ringde polisen. Omkring klockan 18.00 fann polisen bilen inte långt från deras hem. Men Theresa var fortfarande försvunnen.

Långt därifrån, i North Carolina, var vi alldeles lamslagna av det vi fått veta. Min fru och jag och vår son och sonhustru packade våra väskor och gav oss i väg hemåt. Det blev en lång resa med skiftande känslor. Vi körde hela natten och kom tillbaka till Ohio följande morgon.

En öppning i fallet

Under tiden arbetade Jonathan och några släktingar, nära vänner och andra tillsammans med polisen hela natten för att söka efter Theresa. Sökandet fortsatte i fem kvalfyllda dagar. Slutligen, måndagen den 2 oktober, kom en öppning i fallet. Polisen hade då spårat telefonsamtalet som gjorts hem till Theresa på onsdagsmorgonen. En kvinna som bodde bara några kvarter bort hade ringt från en mobiltelefon.

Efter att ha frågat ut kvinnan blev poliserna misstänksamma. Senare samma kväll återvände de till kvinnans hus. Men när de närmade sig dörren hörde de ett skott. När de bröt sig in i huset hittade de kvinnan död. Hon hade skjutit sig. Till sin förvåning fann de en nyfödd pojke i ett rum på andra våningen. Han hade otroligt nog sovit under allt oväsendet!

Men av Theresa fanns fortfarande inget spår. Under de följande timmarna sökte polisen igenom huset för att finna något tecken på att hon varit där. Sökandet slutade i garaget tidigt på tisdagsmorgonen. Där, i en grund grav, fann de Theresas kropp. Mordutredaren fastslog senare att hon hade slagits medvetslös och sedan skjutits i ryggen. Hon hade dött omedelbart, och sedan hade barnet tagits ut ur hennes livmoder. När man ser tillbaka, känner man en viss lättnad av att veta att hon inte hade lidit.

Den nyfödde pojken togs till sjukhus, där man fann att han mådde utmärkt — det fanns inte en skråma på honom! Ett obligatoriskt DNA-test bekräftade att han verkligen är vår dotterson. Jonathan gav honom det namn som han och Theresa hade valt — Oscar Gavin. Efter en kort tid fick vårt barnbarn, som vägde nästan 4 kilo, lämna sjukhuset i sin fars armar torsdagen den 5 oktober. Vi var lyckliga över att ha vårt barnbarn, men ord kan inte beskriva hur förkrossade vi kände oss över att Theresa inte fanns där för att hålla honom.

Samhällets reaktion

Min familj och jag rördes till tårar över all den hjälp och det stöd som strömmade emot oss — i många fall från personer vi aldrig hade träffat. Under de dagar Theresa var försvunnen var det hundratals frivilliga som ställde upp och hjälpte till i sökandet. Många skänkte pengar. Flera leverantörer av kontorsmaterial tryckte gratis upp tusentals flygblad, och frivilliga spred flygbladen i ett mycket stort område i trakten.

En av våra kristna systrar arbetar hos en advokat, och när hon berättade för honom om vår situation, erbjöd han sig att hjälpa till. Vi tackade ja till hans erbjudande, och det visade sig vara en stor välsignelse. Han hjälpte oss att ta hand om såväl massmedierna som vissa juridiska frågor som kom upp. Dessutom rekommenderade han två privatdetektiver som gjorde mycket för att hjälpa till med fallet. Deras genuina intresse för oss rörde verkligen våra hjärtan.

Vi fick ännu mera hjälp när vår dotterson hade hittats. Flera livsmedelsaffärer sände mat och hushållsartiklar. Många enskilda skänkte kläder, blöjor, modersmjölksersättning och leksaker till Oscar. Vi fick mycket mer än Oscar någonsin skulle kunna använda, så vi gav det som blev över till BB-avdelningen på ett sjukhus i närheten. Eftersom nyhetsmedierna rapporterade om fallet, fick vi tusentals kort och brev — inte bara från trakten, utan från hela världen.

Hur många som stödde oss blev speciellt uppenbart vid Theresas begravning, som hölls söndagen den 8 oktober. Vi visste att många önskade närvara, men våra förväntningar överträffades. Anordningar gjordes för att använda en hörsal i en skola i närheten, och de mer än 1 400 närvarande fyllde hörsalen till sista plats. Närvarande var familjemedlemmar, vänner,  poliser, borgmästaren och andra från trakten. Representanter för massmedierna var också närvarande, och lokala TV-stationer filmade talet, som också direktsändes över Internet. Hundratals personer stod också i skolans entréhall eller kurade ihop sig under sina paraplyer i det kalla regnet utanför och lyssnade vid högtalarna som hade satts upp. Talet gav ett omfattande vittnesbörd om vår på Bibeln grundade tro.

Efteråt väntade hundratals människor tålmodigt i kö för att få uttrycka sitt deltagande. Vi stannade kvar i nästan tre timmar och kramade om dem alla och tackade dem för att de hade kommit. Efter begravningen ställde ett hotell generöst upp med en måltid för över 300 av våra familjemedlemmar, nära vänner och andra som hade hjälpt oss att återfinna vår dotterson.

Vi kan inte nog uttrycka hur mycket vi uppskattar vad som gjordes — i de flesta fall av främlingar — för att hjälpa oss. Den här erfarenheten har gjort oss mer beslutna än någonsin att ha full del i den kristna förkunnartjänsten, för det finns många godhjärtade människor som vi vill nå med de goda nyheterna om Guds kungarike. — Matteus 24:14.

Gensvar från församlingen

Hela tiden under denna svåra prövning omslöts vi av en våg av stöd och hjälp från våra kristna bröder och systrar. Denna till synes gränslösa hjälp kom både från vår egen församling av Jehovas vittnen och från församlingar i närheten.

Redan innan vi kom hem från North Carolina hade äldstebröderna i vår församling hjälpt till att organisera försök att hitta Theresa. Många av våra bröder och systrar tog ledigt från arbetet för att delta i sökandet. Några sade till sina arbetsgivare att de var villiga att avstå från sin lön, men i en del fall gav arbetsgivarna dem ledigt utan löneavdrag. Under de dagar som Theresa var försvunnen bodde några av våra andliga bröder hos Jonathan, så att han inte behövde vara ensam. Några bröder och systrar kom hem till oss och hjälpte till att hålla vårt hem rent och snyggt. Andra hjälpte till med att ge mat åt frivilliga och att svara i telefon.

Omkring sex veckor efter Theresas död stod min hustru och Jonathan inför en ytterst svår utmaning — att gå igenom Theresas saker och städa ur hemmet. Jonathan kände att han inte längre kunde bo i det hus han delat med Theresa, så han beslöt sig för att sälja det. Att gå igenom Theresas ägodelar var en smärtsam uppgift — allting påminde om henne och om hur mycket de saknade henne. Men också här kom våra bröder och systrar till vår hjälp. De hjälpte till att packa hennes saker och gjorde också en del nödvändiga reparationer på huset inför försäljningen.

Men det som betydde mest var det andliga och känslomässiga stöd våra bröder och systrar gav vår familj. De ringde till oss och kom  på besök för att uppmuntra oss. Många sände rörande kort och brev. Detta kärleksfulla stöd varade inte bara de första dagarna och veckorna, utan fortsatte i många månader.

Många av våra bröder och systrar bad oss låta dem veta när vi behövde någon som kunde lyssna, och vi har tagit emot deras vänliga erbjudande. Det är en sådan tröst att kunna dela sina känslor med vänner man älskar och har förtroende för! De har verkligen levt upp till Bibelns ordspråk: ”En sann kamrat älskar alltid och är en broder som föds för tider av trångmål.” — Ordspråken 17:17; 18:24.

Inverkan på vår familj

Det har inte varit lätt för min familj och mig att komma över mordet på Theresa. Det har verkligen förändrat våra liv. Det finns tillfällen då jag är förbittrad över att hon inte längre finns här hos mig. Jag saknar hennes kramar och kyssar.

Min hustru och Theresa stod varandra mycket nära. Det gick inte en dag utan att de åtminstone pratade med varandra. De använde oräkneliga timmar till att tala om Theresas graviditet. De arbetade tillsammans med att göra i ordning barnkammaren.

Så här beskriver Vicki sina känslor: ”Det är så mycket jag saknar. Jag saknar samarbetet med henne i predikoarbetet. Jag saknar att gå och handla med henne. Det jag lider mest av är att inte få se henne med sitt barn — det smärtar mig djupt. Jag vet hur mycket hon älskade Oscar redan innan han föddes. Hon visste att hon skulle få en pojke. När jag hade gjort en babyfilt och gett den till henne, skrev Theresa det här kortet:

’Kära mamma!

Tack så väldigt mycket för den vackra babyfilten! Jag uppskattar verkligen allt det arbete du har lagt ner på den. Jag vill bara än en gång tacka dig för all hjälp och uppmuntran du har gett mig för att komma igenom några av mitt livs svåraste stunder. Jag kommer alltid att minnas och tacka dig för det. Det har sagts att en dag växer man upp och inser att ens bästa vän är ens mamma. Ja, jag tackar Jehova varje dag för att jag inte dröjde för länge med att inse det. Jag kommer alltid att älska dig.’”

Det var också smärtsamt för oss att se vad vår svärson gick igenom. Medan Oscar var på sjukhuset stod Jonathan inför en av de svåraste uppgifterna han måste klara av. Eftersom han beslöt att tillfälligt flytta in hos oss, måste han flytta barnkammaren som han och Theresa hade gjort i ordning i sitt hus. Han packade ner gunghästen, babysängen och kramdjuren och flyttade hem dem till oss.

Vad som hjälpt oss att klara av det

När man på ett så tragiskt sätt förlorar någon man älskar, kommer det upp en massa förvirrande frågor och känslor. Det har funnits tillfällen när jag som en kristen äldste har försökt trösta och hjälpa andra som har kämpat med sådana frågor och känslor. Men när man själv är den som sörjer, kan känslor fördunkla ens klara tankeförmåga.

Som exempel kan jag nämna att jag, med tanke på Theresas tillstånd och att vi skulle vara borta en vecka, hade bett till Jehova att han skulle beskydda henne. Jag måste erkänna att när hon hittades mördad, undrade jag i början varför mina böner inte hade besvarats. Jag vet naturligtvis att Jehova inte garanterar mirakulöst skydd för sitt folk som individer. Jag fortsatte att be för att förstå. Jag har fått tröst av att veta att Jehova skyddar sitt folk andligen, det vill säga att han förser oss med vad vi behöver för att skydda vårt förhållande till honom. Den sortens beskydd är det viktigaste, för det kan påverka vår eviga framtid. På det sättet skyddade Jehova Theresa. Hon tjänade honom troget vid tiden för sin död. Att veta att hennes utsikter till framtida liv ligger i Jehovas kärleksfulla händer har gett mig frid.

Ett antal skriftställen har gett mig speciell tröst. Här är några som har hjälpt mig att orka med situationen:

”Det skall komma att bli en uppståndelse för både de rättfärdiga och de orättfärdiga.” (Apostlagärningarna 24:15) Jag har länge trott på Bibelns löfte om en uppståndelse i ett jordiskt  paradis, men nu är det hoppet ännu mera verkligt för mig. Bara vetskapen att jag kommer att kunna krama om Theresa igen har gett mig styrkan att klara mig igenom varje dag.

”Jehova ... är inte de dödas Gud utan de levandes, för honom lever de nämligen alla.” (Lukas 20:37, 38) Det är mycket tröstande att veta att de döda som kommer att uppväckas ”lever” i Jehovas minne. Så från Jehovas ståndpunkt sett ”lever” verkligen vår älskade Theresa.

Vicki önskar dela med sig av några av de bibelställen som har varit speciellt styrkande för henne:

”’Det är omöjligt för Gud att ljuga.’ (Hebréerna 6:18; Titus 1:2) Eftersom Jehova inte kan ljuga, vet jag att han kommer att uppfylla sitt löfte att uppväcka de döda.

’Förundra er inte över detta, därför att den stund kommer, i vilken alla som är i minnesgravarna skall höra ... [Jesu] röst och komma ut.’ (Johannes 5:28, 29) Ordet ’minnesgravarna’ visar att Theresa är i Jehovas minne tills han låter sin Son, Jesus Kristus, uppväcka henne. Jag vet att det inte finns någon säkrare plats för henne att vara på än i Jehovas fullkomliga minne.

’Låt i allting, genom bön och ödmjuk anhållan jämte tacksägelse, de ting ni begär göras kända för Gud; och Guds frid, som övergår allt förstånd, skall skydda era hjärtan och era sinnesförmögenheter med hjälp av Kristus Jesus.’ (Filipperna 4:6, 7) Jag ber särskilt att Jehovas ande skall ge mig styrka. När jag blir riktigt ledsen, vänder jag mig till Jehova och säger: ’Jag behöver mer av din ande’, och han hjälper mig igenom ännu en dag. Ibland kan jag inte ens uttala orden, men han ger mig styrkan att fortsätta.”

Jehova har verkligen hjälpt oss att klara av denna outsägliga tragedi. Vi sörjer naturligtvis fortfarande vår älskade Theresa. Vi förväntar inte att vår sorg helt skall utplånas förrän vi kan krama om henne igen i Jehovas nya ordning. Till dess är vi mer beslutna än någonsin att tjäna Jehova troget. Jonathan är besluten att göra sitt bästa för att uppfostra Oscar till att älska och tjäna Jehova, och Vicki och jag kommer att hjälpa honom så mycket vi kan. Det är vår innerliga önskan att finnas där i Guds nya värld för att välkomna Theresa och sammanföra henne med den son hon aldrig fick hålla i sina armar.

[Bild på sidan 19]

Vår dotter Theresa när hon lyssnar till sitt barns hjärtslag

[Bilder på sidorna 20, 21]

Vid begravningen fick vi uppleva hur många som stödde oss

[Bild på sidan 23]

Jag och min hustru, Vicki, vid Theresas bröllop

[Bild på sidan 23]

Vår dotterson Oscar