Maraboustorken — den misskända fågeln

FRÅN VAKNA!:S MEDARBETARE I KENYA

 ”Om det ... finns en fågel som är ett sämre omen än maraboustorken, har jag ännu inte sett den.” — The World’s Wild Places—Africa’s Rift Valley.

AV DE många fåglar som finns i Afrika har få blivit så hårt klandrade som maraboustorken. Den här fågeln framställs vanligen som aggressiv och ful, och det sägs att den saknar goda avsikter. Det är tydligt att maraboustorken har svåra PR-problem.

Fascineras du av fåglar som har ett vackert utseende och ett melodiöst läte? Nej, maraboustorken har ingetdera. Både huvudet och halsen är rosa och saknar fjädrar, så den här fågeln verkar vresig och ömklig. Runt de vuxna fåglarnas strupe hänger en röd uppblåsbar säck som påminner om en tjock, rund halsduk. De flesta tycker inte att säcken bidrar till att försköna den här fågeln. Men dr Leon Benun, chef för ornitologiska avdelningen på Kenyas nationalmuseer, påminner oss: ”Bara därför att vi tycker att säcken ser ful ut, så betyder inte det att maraboustorken tycker att den är ful.” Likväl är det ännu ingen som exakt vet vilken biologisk funktion den här säcken har.

Fågelns matvanor bidrar inte heller till att göra den omtyckt av dem som ser den. Först och främst är den asätare. Man vet att den, när den inte kan hitta något kadaver, kan döda andra fåglar för att tillfredsställa sin enorma aptit. Det är därför inte förvånande att många verkar hata den intensivt.

Men trots sitt fula yttre har maraboustorken ett antal beundransvärda egenskaper. Låt oss lära känna den här mycket baktalade fågeln bättre.

En jätte bland fåglar

Maraboustorken är enligt mångas mening den största i storkfamiljen. En fullvuxen hane kan bli så hög som 1,5 meter och väga över 8 kilo. Honorna är något mindre. Fågelns kraftiga, kilformade näbb kan bli längre än 30 centimeter — en värdefull tillgång när den skall hugga köttstycken ur ett kadaver.

Trots att den här storken är så stor, är den en skicklig flygare. Med ett vingspann på över 2,5 meter kan maraboustorken glidflyga i klass med de skickligaste. När den flyger, är den elegansen själv; den drar tillbaka huvudet något mot skuldrorna och har de långa benen utsträckta bakom kroppen. Den har lärt sig att använda varma luftströmmar — termiken — och kan flyga så högt att den ibland nästan är osynlig från marken! Ja, man vet att maraboustorken kan flyga på så hög höjd som 4 000 meter!

Ansvarsfulla föräldrar

Särskilt beundransvärt är emellertid hur väl maraboustorken fullgör sin roll som förälder. Ja, föräldraskap är en krävande sysselsättning, som inleds med att ett bo byggs. Efter att ha valt en lämplig plats sätter hanen i gång med byggnadsarbetet för att senare få hjälp av honan. Boet, som ibland byggs mer än 30 meter ovanför marken, är inte särskilt spektakulärt. Den meterbreda konstruktionen är inte mycket mer  än en ojämn, öppen plattform av torra kvistar, trädgrenar och löv. En häckande maraboustork kan ibland ärva ett gammalt bo och ”renovera” det genom att foga till kvistar och annat material. Man vet att en del kolonier av maraboustorkar har behållit en viss boplats i 50 år.

Medan det nya boet fortfarande är under konstruktion, är det dags för hanen att skaffa sig en partner. Till skillnad från hur det vanligen förhåller sig bland många fågelarter väntar hanen på att honan skall söka upp honom. Många presumtiva partner visar sig i hopp om att vinna hanens gunst, men det är vanligt att de blir avvisade. Ihärdighet belönas emellertid, och till slut godtas en av honorna. Under den påföljande uppvaktningen är båda fåglarnas strupsäckar helt uppblåsta, och fåglarna utstöter ljud som är avsedda att skrämma bort oönskade intressenter. De här ljuden har beskrivits som råmanden, gnäll och visslingar — de enda ljud man vet att maraboustorken ger ifrån sig, förutom det sporadiska klapprandet med den stora näbben. Ett starkt band utvecklas, vilket stärks av den så kallade upp-ned-ceremonin, som utförs närhelst en partner återvänder till boet efter att ha varit borta. Hälsningen går till så att de kastar huvudet bakåt, sänker det och sedan klapprar länge med näbben.

Paret fullbordar boet tillsammans. De turas också om att ruva äggen. Efter en ruvningstid på en månad kläcks de två eller tre kalkfärgade äggen, och ut kommer små rosa, glest befjädrade ungar som båda föräldrarna kommer att ägna stor uppmärksamhet. De unga maraboustorkarna får fantastisk omvårdnad. Föräldrarna börjar nu energiskt mata dem med näringsrik mat, till exempel fisk. I träskområden, där maraboustorkar ofta vistas, kan föräldrarna få tag på ett stort antal grodor, en annan vanlig föda på fågelns meny. Ungarna får mat genom att äta de matrester som föräldrarna stöter upp i boet. De unga fåglarna växer sakta, och det är inte förrän de är fyra månader — när de också kan flyga i väg från boet — som de kan börja klara sig på egen hand.

Renhållningsarbetare

Ofta har man sett ner på maraboustorken som asätare, men den utför faktiskt ett arbete som är till stor nytta. På de afrikanska slätterna ligger många ruttnande kadaver som rovdjur lämnat efter sig. Om inget görs åt de här kadavren, kan de lätt sprida sjukdomar som är farliga för både människor och djur. Men maraboustorken tar hand om avfallet, vilket är till stor nytta. Tillsammans med gamar, vilka också är rovfåglar med god aptit, söker de efter övergivna byten på slätterna. När de finner ett, väntar de på att gamarna, som är mer aggressiva, skall öppna kadavret med sina starka,  böjda näbbar. Vid ett lämpligt tillfälle gör maraboustorken, med sin långa näbb redo att användas som om den vore en skalpell, ett snabbt hugg mot kadavret, tar ett köttstycke, återvänder till åskådarplatsen och väntar på ett nytt tillfälle. När gamarna har ätit sin del, är det dags för maraboustorkarna att slåss om eventuella överblivna rester. Maraboustorkarna äter nästan allting som de kan få ner i strupen, förutom skelettben. De kan lätt svälja köttstycken som väger så mycket som 600 gram.

På senare år har maraboustorken utvidgat sitt saneringsarbete, så att det också sker utanför dess naturliga miljö. Fågeln är inte längre särskilt rädd för människor och besöker nu ofta städers och byars soptippar. Vad har resultatet blivit? Jo, en renare miljö. Maraboustorken går till och med igenom avfallet från slakterier och letar efter återstående munsbitar. Just hur tålig den här fågeln är kan illustreras genom följande exempel. Medan en maraboustork letade efter rester kring ett slakteri i västra Kenya, råkade den svälja en slaktarkniv. Några dagar senare återfanns kniven — ren och glänsande — nära samma plats, medan den maraboustork som hade stött upp den fortsatte som vanligt utan att ha blivit märkbart påverkad.

Maraboustorkens framtid

Medan den närmaste släktingen, den asiatiska större adjutantstorken, minskar i antal, ökar den afrikanska maraboustorken. Efter vad man känner till har den inga naturliga fiender. Förr i tiden var människan maraboustorkens värsta fiende. Den här stora storken sköts, och dess mjuka ryggfjädrar plockades och användes till att pryda kvinnors huvudbonader. I boken Storks, Ibises and Spoonbills of the World heter det: ”Det är nästan obegripligt att sådana utsökta och vackra fjädrar, när de pryder en solfjäder eller en kvinnas fina klänning, kommer från denna stora, taniga och motbjudande asätare.” Som tur är för de här fåglarna har sådant otyglat dödande minskat under åren, och deras antal ökar återigen. Utan tvivel har vår lilla titt på maraboustorken visat att den helt enkelt inte förtjänar att bli föraktad och förtalad. Dess effektivitet och företagsamhet när det gäller att rena miljön är till stor nytta för oss. Den är verkligen inte den vackraste av fåglar, men den ger ära åt sin Skapare på sitt eget anspråkslösa sätt. — Psalm 148:7, 10.

[Bild på sidan 16]

Fågelns kraftiga, kilformade näbb kan bli över 30 centimeter lång

[Bild på sidorna 16, 17]

Maraboustorken har ett vingspann på mer än 2,5 meter

[Bildkälla]

© Joe McDonald

[Bild på sidan 17]

Unga maraboustorkar får fantastisk omvårdnad

[Bildkälla]

© M.P. Kahl/VIREO

[Bild på sidan 18]

Man vet ännu inte exakt vilken biologisk funktion maraboustorkens strupsäck har

[Bild på sidan 19]

Boet byggs ibland mer än 30 meter ovanför marken