Ögonblick av skräck

”Jag har en kniv! Håll tyst, annars dödar jag dig!”

DET var en härlig sommareftermiddag, och 17-åriga Jane, * ett Jehovas vittne, hade åkt rullskridskor i en park i staten Virginia i USA. Plötsligt verkade parken folktom, och hon bestämde sig för att åka därifrån. Medan hon satt i närheten av familjens minibuss och tog av sig rullskridskorna, närmade sig en främling. Med de skrämmande ord vi läste tidigare krävde han sex, tog tag i Jane och försökte fösa in henne i minibussen. Hon skrek så högt hon kunde, men det stoppade inte överfallet.

”Jag kände mig så oerhört hjälplös”, berättade Jane senare. ”Som ett småkryp mot en jätte. Men jag fortsatte att skrika och kämpa emot. Till slut ropade jag till Gud: ’Jehova, låt inte det här hända mig!’” Det verkade skrämma angriparen, som plötsligt släppte henne och sprang från platsen.

Medan mannen som hade försökt begå våldtäkten satte sig i sin bil, låste Jane darrande in sig i minibussen. Hon tog mobiltelefonen och tvingade sig själv att vara lugn. Hon ringde polisen och gav en korrekt beskrivning av den misstänktes bil och gav dem registreringsnumret, vilket ledde till att han kunde gripas inom några minuter.

Ett lyckligt slut?

Ja, men inte omedelbart. Janes pärs hade bara börjat. Polisen och tidningarna berömde hennes snabbtänkthet och klartänkta reaktion på överfallet, men Jane kände sig allt annat än klartänkt sedan den första chocken hade släppt. ”Efter några veckor började jag må väldigt dåligt”, berättar hon. ”Jag hade hela tiden panikkänslor, och det gjorde att jag inte kunde sova. Efter flera veckor i det här tillståndet kunde jag varken studera eller koncentrera mig. Dessutom fick jag panikattacker. I skolan fanns det en klasskamrat som var ganska lik mannen som hade överfallit mig, och när han knackade mig lätt på axeln och frågade vad klockan var bröt jag nästan ihop.”

Hon fortsätter: ”Jag var så eländig. Jag förlorade kontakten med mina vänner, och ensamheten spädde bara på missmodet. Jag klandrade mig själv för att jag hade låtit överfallet ske, och jag sörjde över att jag inte längre var den glada och tillitsfulla person jag hade varit innan det hände. Det kändes som om den personen hade dött.”

Jane upplevde några av de klassiska symtomen på posttraumatiskt stressyndrom (PTSD). Vad är PTSD, och vad kan göras för att hjälpa dem som har drabbats av de nedbrytande symtomen? I nästa artikel finner du svaren på de här frågorna.

[Fotnot]