Gå direkt till innehållet

Gå direkt till innehållsförteckningen

De färgrika Kermodesbjörnarna

De färgrika Kermodesbjörnarna

De färgrika Kermodesbjörnarna

FRÅN VAKNA!:S MEDARBETARE I CANADA

”De står på bakbenen, de sitter på baken ... , de till och med snarkar när de sover. ... De är intelligenta, de är nyfikna, de lär sig fort och anpassar sig väl, och de tycks uppleva samma slags sinnesstämningar som vi gör.”

SÅ SADE biologen Wayne McCrory om en av de sällsyntaste björnarna i världen — den vitpälsade svartbjörn som hör hemma vid norra delen av Canadas västkust. Den vetenskapliga världen fick för första gången stifta bekantskap med den här björnen år 1900 genom William Hornaday, en medlem av New York Zoological Society. Han katalogiserade björnskinn från Victoria i British Columbia och stötte på en ovanlig päls. Den var gräddvit med en lätt guldgul färgton och formad som pälsen från en svartbjörn.

Hornaday var förbryllad över fyndet och bad Francis Kermode, chefen för British Columbias provinsmuseum, hjälpa till med att skaffa fram mer information om vad Hornaday trodde var en ny björnart. År 1905 gav Hornaday, i erkännande av Kermodes ansträngningar att få fram exemplar och information, den här björnen namnet Ursus kermodei — Kermodes björn.

Kermodesbjörnen tillhör familjen svartbjörnar, men ändå har den inte alltid den färg som namnet antyder. Den infödda tsimshiantalande indianbefolkningen, som bor i området där det finns kermodesbjörnar, kallar björnen Moksgm’ol, eller vitbjörn. Man har också sett björnar som är orangefärgade, kastanjebruna, guldfärgade, klargula, blågrå och även svart-brun-vitfläckiga.

Biologer vet ännu inte säkert varför det finns vita kermodesbjörnar. Ett antagande är att en slumpartad mutation kan vara anledningen till den annorlunda färgen. Faktum är att bara en av tio kermodesbjörnar som man sett varit vit. Kermodesbjörnarna vid Canadas stillahavskust är verkligen unika och förtjänar mer än ett flyktigt betraktande.

Ett besök i kermodesbjörnens land

Man kan få se kermodesbjörnar i ett område på omkring 75 000 kvadratkilometer längs British Columbias norra kust. Om du reser ungefär 60 mil mot nordväst från Vancouver, kommer du till Princess Royal Island och området vid Douglas Channel, nära Kitimat. Omkring 15 mil inåt landet mot nordöst ligger skogsbrukssamhället Terrace längs floden Skeena. Den här regionen är hjärtat i kermodesbjörnarnas land. Det har beskrivits som den vildaste och rikaste vildmarken i västra Canada.

Om man över huvud taget skall få en glimt av denna vita vandrare behöver man en erfaren vildmarksguide som känner till kermodesbjörnens vanor. Bästa tiden att få syn på en björn är i oktober, när British Columbias floder vimlar av tusentals lekande laxar. Under den här tiden på året kommer kermodesbjörnarna ner från högländerna för att kalasa på lax. Ett ögonvittne beskrev de kalasande björnarnas måltidsritual så här: ”När de har valt ut den lax de vill ha, lägger de en tass på fiskens huvud, drar av skinnet från gälarna och bakåt och frilägger köttet som de festar på.”

Hurdana är de?

Kermodesbjörnar kan tyckas vara vänskapliga, kramgoa och lekfulla, men låt dig inte luras av utseendet. I verkligheten kan de som alla björnar vara oberäkneliga och farliga. De sägs ha dålig syn. Deras lilla spetsiga nos och långa näsborrar är utformade för att ge bästa möjliga luktsinne. Fastän de tycks röra sig klumpigt, är de mycket snabba. På korta sträckor har en del kommit upp i hastigheter på över 50 kilometer i timmen!

Fullvuxna honor är mellan 130 och 190 centimeter långa och väger mellan 50 och 180 kilo. Hanar är större och väger ibland över 200 kilo. När kermodesbjörnarna står på bakbenen, mäter de ända upp till 275 centimeter. De är också skickliga simmare. En patrullerande fiskeritjänsteman såg en björn som simmade från en närbelägen ö till fastlandet. När han styrde sin båt nära björnen, överraskade björnen honom genom att dyka och simma under vattnet och bara komma upp för att hämta luft.

Möten med människor

När björnar upptäcker att det är en förbindelse mellan människor och mat, förlorar de ofta sin försiktighet mot människan och kan bli mycket aggressiva och farliga. Man måste ofta avliva sådana björnar. Så nästa gång du ser en björn i vildmarken och den tigger mat, kom då ihåg att om du matar den kanske du inte bara utsätter dig själv för fara, utan du kan också bidra till björnens för tidiga död.

När vi tänker på den här intresseväckande björnen, kan vi inte låta bli att imponeras av den variation som finns i björnfamiljen. Guds skaparverk är verkligen underbart och härligt! Och vilket ansvar människan har att vårda sig om sådana fascinerande skapelser!

[Bildkälla på sidan 27]

Howie Garber/www.wanderlustimages.com