Mitt liv som konstnär

BERÄTTAT AV SHIZUKO KAWABATA

”Jehovas vittnen, det vackra folket som förkunnar de goda nyheterna över hela världen”, var titeln på en av mina målningar som visades på en konstutställning i Versailles i Frankrike 1999.

MINDRE än en vecka före utställningen hade Jehovas vittnen över hela Frankrike spridit 12 miljoner traktater som riktade uppmärksamheten på den orättvisa behandling som myndigheterna utsätter dem för. Jag tilldelades ett speciellt pris för min målning som lovordar vittnena. Senare sade den person som hade hand om prisutdelningen: ”Du är modig, men det är jag också. Det är därför jag tilldelar dig priset.”

Många konstnärer försöker uttrycka känslor och förmedla sinnesintryck genom sina verk. Det försöker jag också göra. Jag målar vad jag känner, och mina målningar är ljusa och glada, eftersom de återspeglar min glädje och lycka. Redan under min barndom upptäckte jag glädjen i att kombinera kreativitet och målning.

Hur det kom sig att jag började måla

Jag föddes 1920 i en välbärgad familj i Morioka i Japan. Min storasyster och jag  hade privatlärare som lärde oss japansk dans, att arrangera blommor, utföra teceremonin, spela koto, spela piano, sjunga och så vidare. Jag avskydde allt detta. När lärarna kom, hände det ofta att jag sprang i väg och gömde mig. Tjänarna var tvungna att söka rätt på mig och släpa mig tillbaka.

Det var stelheten i lektionerna jag avskydde. Människor som jag inte kände bestämde hur jag skulle dansa, arrangera blommor och servera te. Jag kände mig hämmad, som om det inte gick att hitta på saker själv och sätta upp personliga mål. Men när jag målade, var det ingen som tittade mig över axeln. Ingen sade åt mig vad jag skulle göra. Det var den friheten jag längtade efter.

Eftersom jag inte hade någon privatlärare i målarkonst, kunde jag improvisera och vara kreativ när jag målade. Det var ingen som kritiserade mig. Efter hand blev jag djärvare. När jag var 12 år började jag ta pappas sidenslipsar och måla direkt på dem. Inte långt därefter fick vi sy klänningar i skolan. Läraren blev förfärad när hon såg att jag hade klippt ur halva framstycket på klänningen och ersatt det med vitt material. Men precis som pappa sade hon ingenting om det.

Drömmar och verklighet

Redan när jag gick i grundskolan sade jag att jag skulle bli konstnär när jag blev stor. Jag fortsatte att ha det som mål och ville studera konst vid ett universitet, men det tillät inte mina föräldrar. De sade att i Japan skulle ingen vilja gifta sig med en kvinna som hade konstnärlig utbildning. Därför tog jag en kurs för att lära mig hushållssysslor.

Jag tyckte om att läsa utländsk poesi och utländska böcker och ägnade mycket tid åt att göra det. Men vid den tiden betraktades all sådan litteratur som fientlig. Det var till och med farligt att äga utländsk litteratur. I skolan hade jag läst franska i fem år, men de ändrade förhållandena i Japan gjorde att intresse för främmande språk sågs med misstänksamhet. Dessutom berövades vi vår yttrandefrihet.

År 1943, när andra världskriget rasade, blev jag smickrad av att höra att en man hade utvalt mig som sin tilltänkta hustru efter att ha tittat på 40 fotografier av unga kvinnor. Jag fick senare veta att hans mamma tillsammans med en av sina väninnor hade varit i vårt grannskap för att i hemlighet ta en titt på mig. Efteråt skickade deras familj ett formellt giftermålsanbud till vår familj, och jag blev övertalad att anta det. Jag träffade min blivande man bara en gång före vårt bröllop.

Tiden efter vårt bröllop hotades våra liv varje dag av omfattande luftanfall, och till sist brann vårt hem ner tillsammans med resten av staden. Vi som överlevde sökte skydd i bergen, men även där kunde vi höra luftvärnssirenerna och se stridsflygplanen. Det var förfärligt. Alla fick lida. De tio åren som följde efter kriget var också en verkligt svår tid.

Förutom våra tre barn bodde också min svärmor och sex av min mans syskon hos oss. Även om vi hade tjänare anställda, var vi alla tvungna att arbeta ute på fälten för att få mat. Under den tiden var jag väldigt ledsen och kände det som om jag hade glömt bort hur man skrattar. Jag var rädd för att uttrycka mina känslor i ord, eftersom de kunde missförstås. Men så småningom upptäckte jag att jag kunde uttrycka mina känslor genom mina målningar.

Vägen till att bli erkänd konstnär

Även en konstnärligt lagd person måste lägga ner enorma ansträngningar för att uppnå goda resultat. Jag köpte böcker som  handlade om konst, och jag studerade för några av Japans främsta konstnärer. Ingen av dem rekommenderade mig att ändra den stil jag hade utvecklat redan som ung.

Konstkritiker började lägga märke till mina arbeten, men jag målade fortfarande för min egen tillfredsställelse, inte för att visa mina verk för andra. Med tiden började jag emellertid undra vad människor tyckte om mina målningar. Fördenskull anordnade jag 1955 min första utställning — i Ginza i Tokyo. Den hade temat: ”Tyst kamp, tyst tal, min dagbok” och framställde vardagslivet i bilder. Utställningen blev en succé.

Jag får kontakt med Jehovas vittnen

Min familj flyttade till Tokyo 1958, eftersom min man och jag ville att våra barn skulle få gå i bra skolor och få bästa tänkbara utbildning. Hela mitt liv kretsade kring mitt målande. Det hade blivit en vana att måla, och jag målade omkring fem timmar varje dag. På kvällen brukade jag gå ut med mina konstnärsvänner, och min man gick ut med sina vänner. Vi hade ingen aning om hur vi skulle uppfostra våra barn.

Min mans arbete gjorde att han var borta en hel del. Därför blev det mitt ansvar att uppfostra barnen, men jag kände mig otillräcklig. Som barn hade jag gått i en katolsk missionsskola, och jag tänkte att biblisk undervisning kanske kunde hjälpa mina barn. Tvärs över gatan från vårt hus i Omori i Tokyo låg en luthersk kyrka, och en dag föreslog jag mina barn att vi skulle gå dit, men det blev aldrig av.

I stället kom ett Jehovas vittne och besökte oss redan dagen därpå, i början av 1959. Jag samlade snabbt barnen, och vi satte oss ner för att lyssna. Vittnet förklarade med hjälp av Bibeln att vi lever i en speciell tidsperiod och att Gud snart skall befria jorden från ondskan. Jag beställde fyra biblar tillsammans med en del biblisk litteratur och antog villigt hennes erbjudande att besöka oss varje vecka för att undervisa oss. Jag frågade hur mycket undervisningen skulle kosta och blev förvånad när jag fick veta att Jehovas vittnen inte tar betalt för sitt undervisningsarbete. Vilken skillnad mot alla privatlärare jag hade träffat!

Mina döttrar godtog snabbt Bibelns sanningar, och vi började också ha ett gruppstudium i vårt hem varje vecka. Men efter några få studietillfällen började jag känna mig illa till mods. Det var en plågsam tid för mig, så ibland försökte jag gömma mig eller gå i väg när det var dags att studera Bibeln.

Problemet var att jag insåg att allt Bibeln sade var sant och att jag borde rätta mig efter dess vägledning. Samtidigt var jag fast besluten att bli en skicklig konstnär, och jag menade att jag måste få tänka fritt för att kunna vara kreativ. Som ett resultat av min förvirring gick det sämre med mitt målande. Mina målningar förvisades till de sämre platserna på utställningarna.

Min resa till Paris

Jag kände att ett besök i Paris skulle kunna hjälpa mig att förbättra mitt måleri. Jag reste dit 1960 i samband med en stor utställning för att lansera japansk konst i Frankrike. Jag var den enda kvinnliga konstnären från Japan som deltog. Levnadsförhållandena, kläderna, uppfattningarna och färgerna — ja, allt — var så spännande där i Paris. Utställningen pågick i fyra dagar, och till min förvåning besökte också landets ledare utställningen. En annan överraskning var att kvinnorna fascinerades av mina kimonor. Jag bestämde mig för att stanna längre.

Eftersom jag inte visste hur jag skulle kunna få pengar skickade från Japan, började jag sälja mina kimonor. Tack vare det kunde jag ägna de följande tre månaderna åt att studera målningar som stod utställda i konstgallerier. Jag påminde mig ofta vad den konstnär som hade sina målningar bredvid mina på utställningen hade sagt: ”Jag målar solens ljus. Dina målningar är av naturen mörka och dystra, eftersom du är påverkad av orientaliska filosofer.”

 Ett gift par från Jehovas vittnens avdelningskontor i Paris besökte mig i min lägenhet. När de hade besökt mig flera gånger, gick jag slutligen med på att följa med dem till ett möte. När jag kom dit blev jag förvånad över det jag såg. En kvinna bar en vacker röd bredbrättad hatt. En annan bar en lysande grön klänning. Mötesbesökarnas kläder återspeglade en känsla för stil och god smak, och detta fick mig att helt ändra uppfattning om Jehovas vittnen.

Programmet imponerade också på mig. Jag såg att man följde samma tillvägagångssätt här som på andra sidan jorden, att det var samma undervisning, och detta fick mig att inse att denna sammanslutning och dess verksamhet var något utöver det vanliga. Jag rördes djupt i mitt hjärta när jag insåg att jag umgicks med personer som leddes av Gud.

Jag fattar ett beslut

När jag återvände till Japan började jag studera Bibeln på allvar. Jag upptäckte att vår Skapares anvisningar ger utrymme för mer frihet än jag hade trott. Han har kärleksfullt gett oss alla en egen personlighet och individuella förmågor. Dessutom har han gett oss friheten att odla våra förmågor. Jag insåg att jag inte behövde överge min kärlek till konsten, om jag blev ett Jehovas vittne.

Mina döttrar och jag fortsatte att studera Bibeln och göra framsteg. Den ena av mina döttrar symboliserade sitt överlämnande åt Jehova genom vattendop 1961, och den andra 1962. De har troget tjänat Gud sedan dess. Själv tvekade jag fortfarande att låta döpa mig. Men Lloyd Barry, som då var tillsyningsman för Jehovas vittnens predikoarbete i Japan, uppmuntrade mig och sade: ”Tänk bara vilka fantastiska tavlor fullkomliga människor kommer att kunna måla i paradiset!” Detta hände 1965, och följande år blev jag döpt.

Hur mitt måleri påverkades

När jag ser tillbaka kan jag se hur förändringarna i mitt liv och min personlighet har påverkat mitt måleri. Mina tidigare tavlor var mörka och dystra, eftersom de återspeglade den smärta, det lidande och den hopplöshet jag kände. Men så fick jag genom Bibeln veta mer om Skaparen, hans underbara egenskaper, de rätta normer vi har att leva efter och den lycka som kommer av att lovprisa honom. När mina känslor förändrades, påverkades också mina målningar.

Numera använder jag mycket tid till att tala med andra om Bibelns budskap. Det ger mig stor glädje och tillfredsställelse att tala med människor om Guds egenskaper och hans underbara uppsåt att göra jorden till ett paradis under hans Sons, Jesu Kristi, styre. Detta på Bibeln grundade arbete stimulerar mig och ger mig en stark längtan att ta upp min målarpensel och ge uttryck åt mina känslor. Och samtidigt som jag med åren har blivit allt lyckligare, har också mina målningar blivit gladare och ljusare.

Tonvikten på Bibeln

Jag får förfrågningar från hela världen om att ställa ut mina målningar — från Sydney, Wien, London och New York. Men det är européerna som beundrar mina målningar mest. Konstexperter från franska konstakademin (Académie Royale de Peinture et  de Sculpture) i Paris har frågat: ”Hur kommer det sig att en japanska kan bli så påverkad av Bibeln och den kristna läran att hennes målningar uttrycker en glädje som aldrig tidigare setts under århundraden av religiös konst?”

Psalmisten David uttryckte sina känslor genom musik, och han använde sin musikaliska begåvning för att hjälpa andra att lära känna Guds underverk. Jag har samma målsättning. Jag vill lovprisa Jehova, och jag vill verkligen att människor med hjälp av mina målningar skall uppfatta den glädje man kan få genom att lära känna Jehova och hans underbara egenskaper. En konstkritiker sade angående titlarna på mina konstverk: ”Konstnären undviker skickligt att använda sina egna ord och låter Bibeln tala.” Det är intressant att människor lägger märke till Bibelns kraft i mina bilder.

År 1995 blev jag av World Council of Arts, en internationell konstorganisation som har sitt högkvarter i Tokyo, rankad som nummer ett av världens främsta konstnärer. Dess styrelse rapporterade angående mina målningar: ”Konstnären citerar ord från Bibeln i sina titlar. ... Bibeln finns avbildad på alla hennes målningar, och det är ju precis vad livet går ut på för en konstnär som vandrar med Gud.”

Detta sades med anledning av att jag ofta avbildar en uppslagen bibel i mina målningar. På senare tid har jag också börjat ha med tryckta sidor från Bibeln vid mina målningar. Betraktarens öga dras därför till såväl den titel jag valt som till orden i Bibeln och sedan till hur jag avbildar dessa i mina målningar.

Några av mina tavlor ställdes ut i Bangkok i Thailand 1999. En hade titeln: ”Så underbart Jehova Gud har skapat jorden och gett den till människan att bo på.” En annan målning kallades: ”Kung Davids bön: ’Jehova, låt detta folks hjärta vara enigt med dig.’” Jag blev inbjuden till det kungliga palatset i Thailand tillsammans med några andra konstnärer. Kungen ville tala med mig om mina verk, och han ställde många frågor. Jag fick möjlighet att samtala med honom en lång stund, bland annat om min tro. Efteråt fick han ett av verken som gåva.

Under de senaste 35 åren har jag också ingått i en kommitté som bedömer andra konstnärers verk. Jag tycker om bilder som uttrycker känslor. En bra bild ger mig ett angenämt intryck och får mig att känna inre frid. Jag beundrar bilderna i Jehovas vittnens publikationer, som verkligen fyller sitt syfte att troget framställa Bibelns budskap.

Välsignelser av att tjäna Gud

Genom mitt måleri har jag fått unika tillfällen att vittna om Jehova Gud och hans storslagna uppsåt med jorden. Jag har kunnat göra detta i samband med intervjuer för tidningsartiklar och TV-program. Faktum är att vart jag än beger mig och vem jag än talar med, så försöker jag berätta för människor att det är tron, glädjen och lyckan som kommer av att tjäna Jehova Gud som gör det möjligt för mig att skapa mina bilder.

Jag är övertygad om att jag inte skulle kunna måla som jag gör, om jag övergav min tro. Tack vare att jag är ett Jehovas vittne och att Bibelns sanning fyller mig med glädje och lycka kan jag måla som jag gör.

[Bild på sidan 21]

När jag var i Paris

[Bild på sidan 22]

Tillsammans med mina två döttrar i dag