Lustiga små jägare

FRÅN VAKNA!:S MEDARBETARE I SYDAFRIKA

DÄR sitter han på bakbenen i den stekande solen, med ett stadigt tag om de smala grenarna, och balanserar med hjälp av svansen som ett tredje ben. Koncentrerad spanar han mot himlen och ner på marken efter varje tecken på fara. Hans upprepade brrp och piip försäkrar hans kamrater om att allt är i sin ordning och att de lugnt kan fortsätta att söka efter mat. Han kommer att stanna kvar på sin post tills han blir avlöst av en kamrat – även om han får stå där en timme till!

Vad är det för ett djur? Det är en surikat. De här små rovdjuren, som bara är omkring 40 centimeter från nosen till svansspetsen, är mycket sällskapliga av sig och lever i tätt sammansvetsade grupper som består av mellan 10 och 30 individer.

När surikaterna lämnar bohålan på morgonen ställer de upp sig i rad på bakbenen, vända mot den uppgående solen för att värma sig efter den kalla natten. De putsar kärleksfullt varandra medan de utstöter små vänskapliga pip. Den här ömsinta behandlingen kan ta mer än en halvtimme. Men snart kilar de tillsammans i väg för dagens jakt.

Surikaternas organiserade sätt att jaga garanterar ständig tillgång på insekter och mindre kräldjur. Och vilken aptit de har! De anstränger sig så mycket för att stilla hungern att de flesta vid middagstid  måste ta sig en tupplur i skuggan av en buske eller ett träd. Ja, en del gräver fram sval sand som de kan sträcka ut sig på.

Men varför behövs det en vaktpost? Det beror på att dessa jägare också är eftertraktade byten. När surikaten energiskt gräver i den hårda marken – ibland flyttar den jord som väger flera gånger dess egen vikt bara för att få tag på en enda larv – är den ett frestande byte för påpassliga schakaler och rovfåglar.

Vad händer om vaktposten anar oråd? Hans plötsliga halvkvävda skrik framkallar en omedelbar reaktion – en vild rusning mot närmaste hål. Men om vaktpostens varningsrop förkunnar att det är en rivaliserande grupp surikater som närmar sig, kommer hans kamrater inte att rusa mot hålet. Nej, då ställer de sig intill varandra, med krökta ryggar och svansarna rakt upp. Tjattrande rycker gruppens medlemmar fram mot inkräktarna, och en del av dem hoppar upp och ner med stela ben som om de utförde en krigsdans. Denna enade front räcker oftast för att jaga i väg rivalerna.

En gemensam insats

Surikater samarbetar ofta med varandra. Detta blir särskilt tydligt när de pysslar om ungarna. De första veckorna efter födelsen står nykomlingarna i centrum för uppmärksamheten. De övriga i gruppen tittar ofta in hos mamman och ungarna. Och vilket välkomnande mamman får när hon tar ut ungarna ur bohålan första gången! Hela gruppen kommer för att tillgivet nafsa henne i nacken, och de gnyr av välbehag och stryker sig ömt mot nykomlingarna.

Under några veckor hjälper alla till med att ta hand om de små. De flesta turas villigt om att sitta barnvakt, när de övriga beger sig ut på jakt. En del honor som inte har egna ungar producerar ändå mjölk och kan därför hjälpa till med att ge ungarna di, något som minskar arbetsbördan för mamman. Alla de här bestyren gör att de som sitter barnvakt inte får så mycket tid över till jakt. En del av dem förlorar därför 10 procent av sin vikt medan de hjälper till med att ta hand om kullen!

När ungarna är tillräckligt gamla för att lämna bohålan och ta del i den dagliga jakten, turas de vuxna djuren villigt om att tålmodigt lära varje unge konsten att jaga. Ofta ger de godbitarna till småttingarna, även om det innebär att de vuxna inte blir riktigt mätta den dagen. Om vaktpostens varningsrop talar om för de andra surikaterna att de måste rusa till sina hål, kommer åtminstone en av dem att se till att också ungarna sätter sig i säkerhet.

Värda att studera

Surikater blir lätt tama och mycket tillgivna. ”På det hela taget”, sägs det i boken Maberly’s Mammals of Southern Africa, ”måste de här intressanta djuren sägas vara bland de mest tilltalande, charmiga och älskvärda däggdjuren i södra Afrika. De är verkligen värda att studera.”

Alain, som har filmat surikater i många år, håller med om det. Han minns ett tillfälle då en hona kom ut ur bohålan med en fyra dagar gammal unge och lade den vid hans fötter. Han trodde att den var död. ”Men när jag försiktigt tog upp den”, sade han, ”märkte jag att den levde. Honan ville helt enkelt presentera den för mig först, innan de andra surikaterna kom rusande för att gratulera henne. Jag var så överväldigad att jag inte kom mig för att ta några bilder.”

Sylvie, som också har studerat surikater i vilt tillstånd i flera år, erinrar sig hur hon en tidig morgon låg på marken nära en lya när surikaterna kom upp ur hålet. De ställde som vanligt upp sig på led, bara någon decimeter framför henne, och började sin ritual med att putsa varandra och kela med varandra. När hon talade till dem, pep de till svar. Sylvie sträckte försiktigt ut fingret mot den första, en hona, och började smeka den. Honan skruvade sig av välbehag och började putsa den som stod närmast i tur. ”De hade accepterat mig i sin morgonceremoni”, utbrast Sylvie. ”Vilket privilegium!”

Det finns många sådana här trevliga berättelser om surikater. De är verkligen lustiga små jägare!

[Bilder på sidan 26]

Vakten står på post

Uppvärmning inför dagens jakt

Fienden jagas på flykten

[Bildkälla]

Samtliga bilder: © Nigel J. Dennis