Gå direkt till innehållet

Gå direkt till innehållsförteckningen

Ett enat brödraskap som inte skakades

Ett enat brödraskap som inte skakades

Ett enat brödraskap som inte skakades

FRÅN VAKNA!:S MEDARBETARE I EL SALVADOR

KLOCKAN 11.34 PÅ FÖRMIDDAGEN DEN 13 JANUARI 2001 SKAKADES HELA EL SALVADOR AV EN JORDBÄVNING SOM KÄNDES ÄNDA FRÅN PANAMA TILL MEXICO OCH UPPMÄTTES TILL 7,6 PÅ RICHTERSKALAN. DET ÄR KNAPPAST NÅGRA SOM KOMMER ATT GLÖMMA VAD DE HÖLL PÅ MED NÄR JORDBÄVNINGEN SLOG TILL.

”NÄR de värsta skakningarna var över, tittade vi upp och såg toppen på berget rämna och sedan liksom stelna till några sekunder”, erinrar sig Miriam Quezada. ”Min dotter skrek: ’Mamma! Spring! Spring!’” Sedan gled bergssidan ner och störtade emot dem. Omkring 500 liv utplånades i byn Las Colinas utanför Nueva San Salvador, och ungefär 300 hus förstördes.

”Jag hade just gått hemifrån och väntade vid busshållplatsen när jordbävningen kom”, berättar Roxana Sánchez. ”När marken slutat skaka, hjälpte jag en kvinna att plocka upp sina väskor och tänkte att ’det är nog bäst att jag går hem igen, för min familj är säkert orolig för min skull’.” När Roxana gick tillbaka, såg hon att gatan där hon bodde slutade tvärt framför ett berg av jord. Deras hus var borta!

Snabb hjälp

Det finns drygt 28 000 Jehovas vittnen i El Salvador, och tusentals av dem bor i katastrofområdet – området längs med kusten. Trots att de fortfarande hade nog av egna svårigheter, var det många som började tänka på andras behov. Mario Suarez, som i Nueva San Salvador tjänar som resande tillsyningsman bland Jehovas vittnen, berättar: ”Ungefär en timme efter jordbävningen fick jag ett telefonsamtal om hjälp. Det sades att några kristna bröder och systrar var instängda i sina hus. En grupp frivilliga organiserades omedelbart.

Vi trodde att det kanske var några väggar som hade störtat in och att det bara var fråga om att rensa bort en del bråte och göra en öppning, så att de som var instängda kunde komma ut. Men ingen av oss hade kunnat föreställa sig katastrofens omfattning. När vi kom fram till platsen, var vi faktiskt tvungna att fråga vart husen hade tagit vägen. Till vår stora fasa fick vi veta att vi stod på dem! Husen var begravda under ett upp till tre meter tjockt lager av jord. Det var fruktansvärt!”

Under eftermiddagen kom ungefär 250 Jehovas vittnen till området för att hjälpa till. Med enbart hackor, skyfflar, plasthinkar och händerna försökte de desperat att få tag i överlevande. Men det var bara ett fåtal som räddades till livet i Las Colinas. Bland de flera hundra som dog – genom kvävning eller krossade under tonvis med jord – fanns fem Jehovas vittnen.

Organiserad hjälp

Över hela landet engagerade sig Jehovas vittnens församlingar i hjälparbetet. I Comasagua, Ozatlán, Santa Elena, Santiago de María och Usulután hade många vittnen förlorat sina hem. Rikets salar och privata hem omvandlades till uppsamlingscentraler. ”Understödet var enormt”, säger Edwin Hernández, som är resande tillsyningsman. ”Bröderna hade med sig mat, kläder, madrasser, medicin och till och med pengar till begravningskostnaderna.”

En hjälpkommitté, som tillsatts av Jehovas vittnens avdelningskontor i landet, ordnade så att församlingar som inte hade drabbats så hårt tog hand om dem som hade det sämre ställt. Man bildade arbetsgrupper om 10–20 vittnen som såg till att nödvändiga reparationer utfördes.

Vidare organiserade flera av Jehovas vittnens regionala byggnadskommittéer, som i vanliga fall ansvarar för att bygga Rikets salar, grupper av frivilliga för att bygga provisoriska bostäder åt dem som hade fått sina hem totalförstörda. I El Salvador rusade priset på korrugerad plåt i höjden, så Jehovas vittnens avdelningskontor i Guatemala skänkte frikostigt stora mängder plåt. Virket som användes till stommen i dessa enkla bostäder skänktes av avdelningskontoren i USA och Honduras.

Under den här febrila aktiviteten fortsatte marken att skaka. Hela samhällen sov ute på gatorna under presenningar och gamla filtar. Nerverna var på helspänn. Den 12 februari hade sammanlagt 3 486 efterskalv registrerats.

Ännu en jordbävning

Den 13 februari 2001, klockan 8.22 på morgonen, en månad efter det första skalvet, drabbades de centrala delarna av El Salvador av ännu en jordbävning, som uppmättes till 6,6 på Richterskalan. Också den här gången organiserade Jehovas vittnen snabbt hjälpinsatser. En äldstebroder som heter Noé Iraheta förklarade: ”Varje församlingsbokstudieledare sökte efter de vittnen som tillhörde hans grupp för att försäkra sig om att alla var välbehållna.”

Städerna San Vicente och Cojutepeque med ytterområden drabbades hårt. Städerna San Pedro Nonualco, San Miguel Tepezontes och San Juan Tepezontes låg i ruiner. I Candelaria i Cuscatlán, där förödelsen var i det närmaste total, störtade en kyrklig privatskola samman, och mer än 20 barn dödades. Salvador Trejo, ett Jehovas vittne på orten, berättar: ”Efter ungefär en timme hörde jag att någon ute på gatan ropade: ”Broder Trejo!” Till en början kunde jag inte se något för allt damm. Sedan dök plötsligt vittnena från Cojutepeque upp. De hade kommit för att se hur det var med oss!”

Grannförsamlingarna försåg dem som hade drabbats av denna andra katastrof med det de behövde. De följde det föredöme som gavs av de kristna i Makedonien under det första århundradet, vilka bad om privilegiet att få ge, trots att de själva var i behov av hjälp. Som exempel kan nämnas att medlemmarna i församlingarna i staden Santiago Texacuangos, som hade förlorat mycket under den första jordbävningen, lagade varm mat och tog med sig till sina bröder i det närliggande San Miguel Tepezontes.

Man beräknar att sammanlagt över 1 200 människor miste livet i samband med jordbävningarna i El Salvador, och ytterligare åtta uppges ha dödats i grannlandet Guatemala.

Hjälpinsatserna uppskattas

De organiserade hjälpinsatserna från Jehovas vittnens sida för att bistå de jordbävningsdrabbade uppskattades av andra hjälpgrupper. Personal från en nationell nödhjälpskommitté kom med förnödenheter till en Rikets sal som användes som härbärge. En representant för kommittén utbrast: ”Av alla härbärgen vi har besökt är det här det första där det råder god ordning. Jag ber att få gratulera er!” Det var inga som trängdes runt lastbilen eller som knuffades, som man hade gjort vid andra centra. Och man tänkte i första hand på de äldre när man delade ut förnödenheterna.

Jehovas vittnen begränsade inte sina hjälpinsatser bara till medtroende. I San Vicente, till exempel, tog flera grannar som inte var Jehovas vittnen sin tillflykt till den tomt som hör till församlingens Rikets sal. ”Här vid Jehovas vittnens Rikets sal har människorna hjärtan av guld”, sade Regina Durán de Cañas. ”De öppnade grindarna och sade: ’Kom in hit!’ så nu är vi här. Till och med på nätterna turas de om att hålla vakt över oss medan vi sover.”

Man ordnar med bostäder

Sedan man hade gjort en bedömning av skadornas omfattning, rekommenderade man avdelningskontoret att ordna med bostäder. Man uppförde provisoriska hus åt dem som hade förlorat sina hem. Dessutom reparerade man hus som bara var delvis förstörda. De hårt arbetande, effektiva lagen av byggnadsarbetare tilldrog sig en hel del uppmärksamhet, och grannarna kom för att titta på när de arbetade.

En kvinna, som trodde att arbetarna var den sedan länge utlovade hjälpen från kommunen, kom och beklagade sig över att ingen hade kommit för att hjälpa henne att rensa bort all bråte. Grannbarnen förklarade för henne: ”Nej, de kommer inte från kommunen. De kommer från Riket!” Moisés Antonio Díaz, som inte heller är ett Jehovas vittne, sade: ”Det är fint att se hur Jehovas vittnen hjälper dem som är i nöd. De har en mycket sammansvetsad organisation, och gudskelov är de snälla och vänliga nog att hjälpa oss fattiga stackare. Jag har arbetat tillsammans med dem, och det tänker jag fortsätta med.”

En kristen syster, som man hade byggt ett provisoriskt hus åt, grät när hon sade: ”Min man och jag har inte ord för att beskriva hur tacksamma vi är – först mot Jehova och sedan mot de här bröderna som snabbt kom till undsättning, trots att de inte ens känner oss.”

Fram till mitten av april hade Jehovas vittnen uppfört 567 provisoriska hus åt jordbävningsdrabbade personer, och ytterligare närmare 100 familjer hade fått byggnadsmaterial för att reparera sina förstörda hem. Så snart de behövande familjerna hade en dörr att låsa och tak över huvudet, inriktade Jehovas vittnen sig på de 92 Rikets salar som behövde repareras eller återuppbyggas.

Mental återuppbyggnad

Förutom att man gladdes över alla återuppbyggda hus och hem, var många särskilt tacksamma för att deras andlighet och känslomässiga välbefinnande stärktes.

”Under de rådande omständigheterna, medan skalven fortsatte, fanns det ögonblick när nerverna sviktade, men bröderna var en ständig källa till värme och uppmuntran”, sade Miriam som omtalades tidigare. ”Vad skulle vi göra utan bröderna?”

Jehovas kärleksfulla omtanke, som kom till uttryck genom det församlingarna gjorde, har motiverat de jordbävningsdrabbade på oväntade sätt. I Comasagua förstördes nästan alla Jehovas vittnens hem av den första jordbävningen. Ändå var 12 av de 17 vittnena där engagerade i hjälppionjärtjänst under april och maj, och två har blivit reguljära pionjärer sedan dess.

Församlingarna i departementet Cuscatlán, ett av de områden som drabbades värst av den andra jordbävningen, hade sitt kretsmöte i mars. Antalet närvarande, 1 535, var det högsta hittills, och 22 blev döpta. De som organiserade kretsmötet blev förvånade över att det kom in så stora bidrag till sammankomsthallen, trots att många av de närvarande nyss hade förlorat sina hem.

Ett Jehovas vittne från San Vicente uttryckte den tacksamhet som många känner, när han sade: ”Jag hade läst i litteraturen om hur organisationen griper in när katastrofer inträffar, men nu har jag själv fått uppleva det, och jag har fått känna av det stöd som vårt brödraskap ger. Vi har sett kristen kärlek i verksamhet. Vilket privilegium det är att få vara en del av vårt enade folk!”

[Bild på sidan 23]

Jordskredet som orsakades av jordbävningen begravde mer än 300 hus i Las Colinas

[Bildkälla]

Bilderna nederst på sidorna 23–25: Genom tillmötesgående från El Diario de Hoy

[Bild på sidan 24]

Byborna använde hackor, skyfflar och hinkar i räddningsarbetet

[Bildkälla]

Genom tillmötesgående från La Prensa Gráfica (fotografi: Milton Flores/Alberto Morales/Félix Amaya)

[Bild på sidan 25]

Ruinerna av Rikets sal i Tepecoyo

[Bild på sidan 26]

Ett enkelt hus byggdes omedelbart av bröderna i Tepecoyo, så att de kunde hålla sina möten

[Bild på sidan 26]

Jehovas vittnen återuppbyggde Rikets salar och byggde på kort tid mer än 500 provisoriska hus

[Bild på sidan 26]

En tacksam ensamstående mamma och hennes dotter tittar på när deras förstörda hem byggs upp igen