Yngst bland Klippiga bergen

DÖDSTRÖTTA tog vi fram spritköket och började göra frukost. Vi hade kört närmare 500 mil på fem dagar, från New York till Wyoming. Medan vi åt vår frukost studerade vi omgivningarna.

Vi bländades av det starka solljuset, och luften var frisk och klar. Men det här liknade inte någon av våra tidigare matraster vid vägkanten – utsikten var fullständigt bedövande! Vi satt och åt nära stranden av Jackson Lake i nationalparken Grand Teton. Framför oss hade vi ett mäktigt bergslandskap. Ingenting under vår långa resa i västra USA hade varit lika spektakulärt. Vi kände att om vi någonsin skulle få en chans att komma tillbaka hit, skulle vi ta den.

Berget Grand Teton är omkring 4 200 meter högt, och ett tiotal andra berg i det här området är mer än 3 700 meter höga. Det är verkligen inte att förakta, men de tillhör inte de högsta bergen. Om man färdas med bil, är det inte ens säkert att man lägger märke till Teton Range. Om man kommer västerifrån, märker man kanske bara att marken sluttar svagt uppåt – och det är knappast något att skriva hem om! Kommer man däremot österifrån, reser sig bergen tvärt över slätterna och höjer sig mer än 1 500 meter över dalen nedanför. Det här fångar onekligen uppmärksamheten.

Ett andra besök

Vi hade i flera år önskat komma tillbaka hit, och nu blev det äntligen av. Den här gången flög vi till Jackson Hole i Wyoming och körde sedan norrut mot Grand Teton. Följ med oss när vi börjar dagen vid Jenny Lake, en sjö som liknar en ädelsten där den ligger alldeles nedanför de högsta topparna i området.

Huden knottrar sig i den kyliga morgonluften. Solen har inte  gått upp än, men vi är inte ensamma. Andra djärva besökare är också i farten. Några fotografer försöker fånga skönheten hos bergen som skiftar i rosa och guld i morgonljusets första strålar. Plötsligt stelnar vi till – en stor svartsvanshjort stirrar rakt på oss! Hon står alldeles stilla, mycket vaksam, för hennes kalv betar mindre än tio meter från oss. Mycket försiktigt tar vi fram kameran. Vi håller andan, riktar in kameran, ställer in skärpan och trycker av. Nu kan vi andas igen; vår dag vid Jenny Lake har just börjat.

Vi slår oss ihop med en grupp vandrare som håller på att gå ombord på en båt, och snart befinner vi oss vid början av en stig på en och en halv kilometer som leder till Inspiration Point. Vi stiger ur båten, och snart omsluts vi av den tysta skogen. Allteftersom den branta stigen för oss högre upp, blir sjön mindre och mindre bakom oss. Vi börjar höra dånet från avlägsna vattenfall. Flåsande och flämtande kommer vi ut ur skogen och gör en paus på ett klipputsprång. Vi värmer oss i det starka morgonljuset och andas in den friska bergsluften. Nedanför oss ligger Jenny Lake som en skimrande blå safir. Med sin infattning av gröna träd liknar sjön ett arbete av en mästerlig juvelerare.

Framför oss ser vi bergstopparna som kallas Cathedral Group torna upp sig. På 1930-talet skrev dr Fryxell, en naturforskare som studerat det här området: ”De spetsiga topparna höjer sig över allt annat och riktar blicken och tankarna mot något ännu högre.” Fyllda av förundran insuper vi allt det storslagna vid Inspiration Point. Vi tycker redan att vi har fått lön för mödan. Men det skulle komma mer.

Stigen är förvånansvärt jämn när den nu slingrar sig fram  längs bottnen av Cascade Canyon. Branta klippor tornar upp sig framför oss, och forsar kastar sig ner utefter sidorna. Vi undrar vad det var för krafter som skapade den här platsen. Plötsligt träffar vi på en flicka. Hon är så ivrig att hon knappt kan behärska sig. Hon viskar andlöst: ”Vi har fått syn på en älg! Skynda er, så kan ni också få se den!”

Vi glömmer med ens funderingarna över hur de här bergen bildades. Vi tar kameran och gör oss beredda att ta en bild av ett av de magnifika djur som håller till i det här området. Flickan tar oss med till en bra utkiksplats. Där står resten av familjen och pekar och viskar. Framför oss, i ett kärr längs floden, står en älgtjur. Vi stirrar förundrade, med kameran i högsta beredskap, och viskar något om vilken tur vi haft som kom hit i exakt rätt ögonblick.

Geologi och plattor

Det finns så mycket att titta på, så det är lätt att glömma bort att fråga om det här fascinerande landskapets historia. Men de ansvariga för nationalparken gör mycket för att upplysa allmänheten, och man ger därför ut broschyrer och ordnar med vandringsturer som leds av fältbiologer.

Man förklarade för oss att även om marken under våra fötter kändes fast och hård, är den på sätt och vis som en frusen sjö om våren – inte alls så solid som det verkar! Geologer har anammat teorin att jordskorpan består av ett antal tektoniska plattor och att dessa plattor, som vilar på en bädd av magma, rör sig. Det som intresserar oss i den här teorin är att när dessa plattor stöter emot varandra, kan bergskedjor bildas.

När det gäller Teton Range, verkar det som om en platta har fungerat ungefär som en kofot och lyft upp en annan platta. Resultatet blev vad geologer kallar en förkastning. De menar att Teton Range bildades relativt nyligen, geologiskt sett. I vår broschyr över nationalparken kallas den därför ”den yngsta och mest dramatiska av Klippiga bergens utlöpare”.

Vatten och is som skulptörer

Vi tyckte att de här svaren var mycket intressanta, men de  väckte ännu fler frågor. Vi tänkte på vår vandring vid Jenny Lake. Vad är förklaringen till att topparna där är så spetsiga? Och hur är det med den karakteristiska moränåsen som sträcker sig runt sjön, övervuxen med grönskande träd? Vad svarar geologerna? Att det är vatten som har format alltsammans. En teori gör gällande att glaciärer någon gång i det förflutna grävde ut kanjonerna i Teton Range. Åsen runt sjön bildades av is i rörelse. Moränen höll tillbaka en del av den nu smälta glaciären och gjorde att den bördigare jorden stannade kvar.

Den här teorin skulle kunna förklara varför det är ett sådant överflöd av växtlighet runt sjön, särskilt när man jämför med de till synes ofruktbara grusbäddarna och de buskar som finns på de omgivande slätterna. Vi tyckte att det lät intressant, så vi uppmuntrade vår guide att berätta mer. Hon förklarade då hur de spetsiga bergstopparna hade formats. Hon kallade det frostsprängning. Vatten tränger in i sprickor i berget och utvidgas när det fryser till is. Den här kraften spräcker loss stycken ur berget så att det ser ut att vara skulpterat. Vi tackade henne för den entusiastiska förklaringen.

Djurlivet

Området är inte bara geologiskt intressant, utan har också ett rikt djurliv. Detta gjorde att vår färd nerför den berömda Snake River blev oförglömlig. När vi betraktade omgivningen, såg vi vithövdade havsörnar och fiskgjusar sväva högt uppe i luften för att sedan dyka ner mot floden och fånga fisk. Vår guide, en erfaren biolog, berättade något som förvånade oss. Trots att den vithövdade havsörnen är större och har ett mer dramatiskt utseende än fiskgjusen, är det fiskgjusen som är den bästa fiskaren. Han berättade att han sett örnar stjäla fisk från fiskgjusar. Och mycket riktigt – vi fick se hur en örn flög emot en ung fiskgjuse, som släppte sitt byte och flög ett stycke bort.

Vi tyckte att det var mycket spännande att se de vilda djuren i sin naturliga miljö. Ett reservat för kanadahjortar ligger alldeles i närheten, och många hjortar uppehåller sig i nationalparken Grand Teton under sommaren. Då och då körde vi in till vägkanten för att titta på flockar av betande hjortar. Vid andra tillfällen satt vi på verandan till vår lilla stuga och såg älgar fridfullt beta bland pilträden. På natten såg det ut som om de här djuren hade en uppvisning inför alla som hade samlats för att se dem beta. Trots att vi var trötta, stannade vi uppe lite längre för att få se det som vi stadsbor så sällan får se – en nästan kolsvart himmel full med tindrande stjärnor.

Den sista dagen bjöds vi på en riktig avskedsföreställning. Rädsla blandades med vördnad och respekt när vi körde mitt igenom en hjord bisonoxar. Hjorden av dessa kompakta, raggiga djur bredde ut sig på båda sidor av vägen. Vi avskydde tanken på att åka därifrån! Men det var dags att ge sig av.

När vi satt i flygplanet och väntade på att det skulle starta, tänkte vi tillbaka på vårt besök och på det vi hade njutit av – bergen, bergsluften och djuren. Det var fantastiskt att ha fått göra det vi hade längtat efter så länge – att återvända till Teton Range! Denna den yngsta av Klippiga bergens utlöpare är verkligen något enastående.

[Ruta/Bild på sidan 19]

Några tips till besökare

Se till att du får tillräckligt med tid att vänja dig vid den tunna luften. Själva dalgången ligger på en höjd av drygt 1 800 meter över havet. En del turister som kommer från lägre belägna trakter kan känna av verkningarna av bergsjuka, till exempel huvudvärk eller lättretlighet. Äldre människor, särskilt de som har hjärtbesvär eller andningsproblem, bör tala med sin läkare innan de företar en sådan här resa.

Förbered dig noga innan du börjar vandra. Tänk på att den höga höjden och den ganska torra luften snabbt kan torka ut kroppen. Ta med mycket vatten.

Det här är ett område med många stora och vackra, men vilda, djur. En del besökare försöker komma så nära djuren som möjligt, men dessa kan då reagera på ett oberäkneligt sätt. Lyssna till vad parkvakterna har att säga och följ deras råd om hur man skall förhålla sig till vilda djur i deras naturliga miljö. Parkvakternas svar är inte bara intressanta, de kan rentav rädda liv.

[Karta på sidan 17]

(För formaterad text, se publikationen)

NATIONALPARKEN GRAND TETON

[Bild på sidorna 16, 17]

Mount Moran i Teton Range

[Bild på sidan 17]

Övre delen av Cascade Canyon

[Bild på sidan 18]

Bisonoxe

[Bild på sidan 18]

Vithövdad havsörn

[Bild på sidan 18]

Solnedgång i Grand Teton

[Bild på sidan 18]

Älgtjur